Vulkanen som uttryck för det sublima

Som barn hyste jag stor förkärlek till vulkaner. Jag tyckte om att teckna de koniska silhuetterna i mina ritblock, jag fantiserade om kratersjöarna där amfibieplan kunde landa, och drogs till kombinationen av snöbeklädd bergstopp och glödande lava. Det vilade en kittlande oro över den obetydliga rökslinga som sipprade upp ur kratern – en  gäckande slummer som plötsligt kunde förbytas i förtärande vrede och förvandla himlen till ett inferno av eld och rök. Skog och slättland skulle komma att begravas under stoft och framflytande magma – träd skulle ta eld, vattenansamlingar fräsa. Likt tenn som hälls i sina formar skulle människors boningar fyllas och kapslas in i sten för framtida arkeologer att söka och finna. Skönhet och våld, katastrof och skapelse.

Joseph Wright of Derby, konstnär i upplysningens tidevarv, var en man med särskild känsla för vulkaner. Mest känd är han måhända för sina bilder av teknik och vetenskap, men han målade också en stor mängd landskap och porträtt. Under en längre vistelse i Italien på 1770-talet blev Wright vittne till ett av vulkanen Vesuvius utbrott, vilket kom att bli motiv för en lång rad målningar genom hans konstnärskap.

Vesuvius från Portici (ca 1775)

Vesuvius utbrott med utsikt över Neapelbuktens öar (ca 1776-80)

Vesuvius från Posillipo (1788)

Filosofen Edmund Burke var en av dem som på 1700-talet hade utvecklat antikens tankar om ”det sublima”. Burke menade att det sublima kan anas när skönheten överskrider den mänskliga fattningsförmågans mått och begränsningar. Det sublima vidgar skönheten mot den mörka sidan, mot utsatthet och fasa. När skönheten målas i ljus pastell och mjuka former, är den sublima erfarenheten mörk, obändig och kontrastrik. I den skräckblandade förtjusning som tillkommer det sublima kan människan känna sig levande; i stormar, bränder, raviner och bergsmassiv kan hon erfara skapelsens storhet.

Denna fruktans lockelse tycker jag framträder med stor kraft i Wrights vulkanutbrott. På andra sidan bukten står han och ser människor fly för sina liv. Möte mellan intensivt ljus och djupt mörker ger raffinerade klärobskyra effekter, som tillråga på allt kompliceras av det bleka månljusets spel. Med sin pensel följer konstnären den okuvliga magmans väg nedför sluttningar och sänkor, dess cinnoberröda ljus i natten. Kanske ser han i sina färger en ekvivalent till lavan, en konstens stratigrafi: lager på lager förs de till duken att stelna – nya skikt av olja, pigment, minne.

Triumph-marodören och andra legender från David Bagares gata

Sänder en nyårshälsning från dödskallegrottan, mitt nybelägrade näste på David Bagares gata i huvudstaden. Jag har dragit runt lite i omgivningarna ikväll, som en vilsen men entusiastisk Joe Buck med is i håret. David Bagares gata löper över Brunkebergsåsen, där blodet flöt i det berömda slaget år 1471. Grannskapets förste namnkunnige torde ha varit bagaren själv, David Lamm (död 1611), som trillade sina bullar på en gård i närheten.  1958 kunde man i tidningen Se (nr 6) under rubriken ”Stockholms eget Chicago” läsa att gatan vid denna tid fungerade som tillhåll för diverse ligister.  När sedan popmusiken sköljde in över landet var det hit till dansrestaurangen Nalen man gick för att pröva nya dansstilar. Nattklubbarna Dambergs och After Dark Club på samma gata, var på 1970-talet pionjärer i dragshow-gebitet. Mest känd i det allmänna medvetandet har nog den lilla tvärgatan blivit genom mordet på statsminister Olof Palme. Mördarens flyktväg gick längs Tunnelgatan över Malmskillnadsgatan och ned på David Bagares gata, där spåren upphör.

På David Bagares gata timade sig i slutet av 1950-talet en annan märklig händelse – det var här Triumph-marodören sista gången lät tala om sig. Denne man hade under en längre tid gjort sig beryktad genom att på en Triumph-motorcykel av största modellen med trattmegafoner på avgasrören, till stor olägenhet för stadens invånare dundra runt med sin öronbedövande show. Utan nummerplåtar dök han upp som ur ingenstans med sitt oväsen, för att lika gåtfullt försvinna igen efter avslutat värv. I en katta-och-råtta-lek med ordningsmakten ingick ofta en våghalsig tur förbi närmaste polisstation, vilken var nödd att sluta i en för konstaplarna förödmjukande jakt. Hans upproriskhet och förmåga att gäcka lagens väktare skänkte honom en legendstatus bland tidens skinnknuttar som ett slags motorburen Zorro-gestalt .

En helt annan och oskyldig Triumph-förare, 1969.

Efter diverse kartläggning och spaningsinsatser kom man till slutsatsen att Triumph-marodören troligen hade sin rövarkula på det tvivelaktiga Söder. Snart började man se ett mönster i åkturerna, och  lät gillra en fälla kring Stureplan. Med Kungsgatan och Sturegatan avspärrade, och med polisens Opel Kapitän-bilar  farandes från Humlegården och Birger Jarlsgatan, tvingades motorcykeln in på David Bagares gata. Vid gatans övriga infarter stod poliser och väntade på att snärja bytet. Bylingen kunde nu dra en lättnadens suck: nätet skulle dras åt och Triumph-marodören vara fast. Men sekunderna gick och ingen dök upp vid de väntande patrullerna. Strax tystnade dånet från motorcykeln och försvann. En uppskrämd medborgare lär ha kommit springande fram till ett par konstaplar, och undrat hur i hela världen de kunde stå där och hänga, när en vansinnig motorcykel-ligist just dundrat fram genom gångtunneln där nedanför.

Gångtunneln under Brunkebergsåsen där Triumph-marodören undslapp polisens garn finns ännu kvar. Troligen blev han bränd  och skygg av den sista hårfina flykten. Hur det var så hördes aldrig mer helvetesdånet ur avgasrörens trattar på hans vanryktade Triumph.

Bomba Bayern Biggles, samt god fortsättning på det nya året, hälsar Skogvaktaren!

Ps. Legenden om Triumph-marodören grundar sig på motorjournalisten Gunnar Fribergs skrönor från 60-talet. Ds.

Rödhaken i julkortstraditionen

Med en population på mellan tre och sex miljoner individer, är rödhaken en av landets vanligaste tättingar. Rödhaken häckar gärna i blandskog, men också i trädgårdar och parker – där den bygger sitt bo i en skreva eller stubbe. Födan består av insekter, sniglar och mask. Om sommaren låter den höra sin fina sång, av snabba tirader växlande i styrka och tempo, med stor variation, klarhet och darrande nervositet. Vid oro knäpper den fram snabba serier av ”tick-ick-ick-ick” som påminner om ljudet när en gammal pendyl dras upp. Hos oss övervintrar rödhaken bara i den sydligaste landsändan. Ändå har den efter brittisk tradition, som ingen annan fågel kommit att förknippas med julens högtid.

Det latinska namnet Erithacus rubecula betyder ”röd rödstjärt” (jfr arterna rödstjärt och svart rödstjärt). I hela Europa bär fågeln namn efter sin roströda haklapp. I Sverige är namnet ”rödhake” belagt sedan tidigt 1800-tal. På brittiska öarna kallades fågeln länge ”redbreast”, men under senmedeltiden när det blev vanligt att kalla djurarter vid människonamn, blev fågeln känd som ”Robin redbreast”. I det viktorianska Storbritannien bar brevbärarna röda uniformer och fick tillnamnet Robins. Här ligger en föreslagen koppling mellan rödhaken och julen; fågeln med det röda bröstet kom att bli ett emblem och en symbol för brevbärarna som kom med julkorten. En något enklare och tristare förklaring till rödhaken som julfågel är naturligtvis det röda bröstet och julens röda färg.

1843 utformades det första julkortet i Storbrittanien, och det dröjde inte länge förrän en massproduktion kom igång. Också drottning Viktoria i egen hög person lät skicka otaliga julkort. Till en början var sagor och naturmotiv vanligt förekommande, liksom bilder av barn och djur. Rödhaken blev tidigt ett av de populäraste motiven, ofta avbildad bland järnekens blad och bär. Till Sverige kommer bruket av julkort mot slutet av seklet. De kolorerade förlagorna från England och Tyskland bidrog till att  inlemma nya motiv i den svenska jultraditionen.

Närheten till människan jämte fjäderdräktens vackra teckning har givit rödhaken en framträdande plats i folktro och legendbildning, där den ofta utmärks av sin beskyddande och lyckobringande karaktär. I den gamla engelska folksagan Babes in the Wood irrar två övergivna barn runt i den ödsliga skogen. När de slutligen möter döden och sjunker ihop på marken i varandras armar kommer rödhakar och täcker över de döda kropparna med löv. I vissa versioner av sagan figurerar Maid Marion och andra element från legenden om Robin(!) Hood.

På många platser har rödhaken varit djurvärldens svar på den antika Prometeusmyten – och den som sägs ha fört elden till människorna. En annan legend berättar att en rödhake kom till Jesus på korset, sorgset sjungande. Med sin vinge torkade den frälsarens våta kind, och drog med sin näbb ut törnen ur hans sargade panna. En blodsdroppe ska då ha fallit på fågelns bröst och färgat det rött.

En fröjdefull jul till folk och fä, önskar Skogvaktaren!

Vanitasmotivet i exlibriskonsten

En människas stund på jorden är ack så flyktig och momentan. En bok däremot kan i lyckliga fall gå i arv i generationer, eller i bibliotekets vrå passera mången läsares hand. Kanske dyker den upp en dag i någon boklåda i hamnkvarteren eller på en auktion på landsorten, långt efter att dess första ägare ligger i jorden.

Människolivets korthet i relation till bokens beständighet är ett tema som genom seklerna inte sällan återkommer i exlibriskonsten. Det är ingen slump att antikvarien och boksamlaren Sir Augustus Wollaston Franks (1826-1897) på sitt bokägarmärke hade mottot: Nunc mihi, mox aliis (idag min, snart någon annans). Detta tema är en del i det motiv i konst och litteratur som brukar kallas vanitas. Vanitasmotivet vill som bekant påminna om livets förgänglighet och strävar i motsats till det besläktade carpe diem-temat efter att få människan att välja bort fåfängligheten i den jordiska tillvaron och genom bot och bättring förbereda henne för det oundvikliga slutet.

Fig. 1                                                 Fig. 2

I fig. 1 ses ett heraldiskt exlibris från mitten av 1600-talet, tillhörande bröderna Johann Jakob och Johann Rudolf Schmid, komplett med attributen spade, lie och timglas, samt en välväxt mask som krälar ut genom ögonhålorna i det kranium som tagit hjälmprydnadens plats ovanför sköldemärket.

Fig. 2 är ett exlibris för Joan Baucis från 1910, där en förförisk kvinna mellan två tidstypiska jugendgardiner poserar på en väldig dödskalle. Bakom henne stryker en påfågel – ett annat vanligt attribut inom vanitasmotivet som symbol för prålighet och fåfänga .

Fig. 3 och 4 är exempel på den form av vanitas som går under namnet Danse Macabre, eller på svenska, dödsdans. Ofta manifesteras den jordiska färgängligheten av en ung skön kvinna, som bjuds upp till dans med den personifierierade Döden – en dans som slutar i graven. Ibland framställs tre unga män, följda av var sitt benrangel som viskande påminner: Quod fuimus, estis; quod sumus, vos eritis (Vad vi var, är ni; vad vi är, kommer ni att bli). ”Dansen Macabre” är också namnet på en tecknad kvinnlig superskurk i Marvel Universe, men det är en annan historia.

Fig. 3                                                   Fig. 4

En av bokformatets själva idéer och en del i dess framgångssaga har varit dess långlivade natur. Häri ligger också en av de förklaringar som genom historien gjort bokbål till ett mycket drastiskt tilltag. För somliga människor lever nog än i dag ett slags respekt kvar för boken som fysiskt ting. Men i takt med att boken under historiens lopp blivit alltmer lättillgänglig och mindre dyrbar, med pocketversionernas framgång och senare den digitala konkurrensen, har med stor sannolikhet också synen på boken som ett ting med lång hållbarhet börjat förändras. Det finns dessutom hos många, åtminstone i vårt land, en ovana vid gamla språkformer, varför äldre översättningar tycks ha en bortstötande effekt på många läsare. Men om bokens liv i somliga fall har förkortats, så gäller dessbättre det motsatta för människolivet.  Avståndet till döden har ökat i vår del av världen, i takt med att det äldre samhällets umbäranden, epidemier, krig och hårda livsbetingelser har mildrats. Slutet är emellertid och ofrånkomligen det samma, nu som då.

Quod fuimus, estis; quod sumus, vos eritis (Vad vi var, är ni, vad vi är, kommer ni att bli)

Notis med sorgband

Tanken är och har varit att denna blogg inte ska innehålla så mycket av skogvaktarens privat- eller känsloliv. Denna notis är nödd att bli ett undantag, och en förklaring till att uppdateringar lyser med sin frånvaro en tid.

Min bästa vän, vapenbroder och kusin har gått bort, och lämnat efter sig en outsäglig smärta och besvikelse, och en gränslös kärlek och saknad. Han var ingen man skriver torftiga blogginlägg om, utan någon som får romaner uppkallade efter sig.

Det var märkligt den dagen det hände: En omtöcknad nässelfjäril satt i diskhon när jag kom hem. Den hade kanske vaknat av värmen i huset, trodde det var vår. Jag skulle flytta den för att kunna spola vatten, försöka ta den i handen, för att föra upp den på vinden igen. Försiktigt tog jag fjärilen, men fötterna hade klistrat fast i diskbänkens plåt och släppte från kroppen när jag lyfte. Lite senare kom budet om att du inte fanns mer. O min bror, vad livet är skört.

Inatt miste världen lite av sin färg, och guldet i Fort Knox lite av sin vikt. En ung kvinna i Paris som du aldrig hann möta såg molnranden och fick ett stråk av mörker i blicken. Kyrktornets kopparplåt där våra fingeravtryck sitter miste sitt blänk, och tidningsbladen sin svärta. Men de gyllene stunder och minnen vi delar träder fram i en glans och klarhet som tillhör gudarna.

Inatt miste världen lite av sin färg, och jag min allra bästa vän.

De oefterhärmliga levande

Konstaterar att jag också, i likhet med Antonius och Kleopatra, vill vara del i ett dionysiskt dryckessällskap med namnet ”De oefterhärmliga”. Tills jag inser det motsägelsefulla i hela saken. Jag bläddrar i Joyce Tyldesleys bok Kleoptra – Egyptens sista drottning och fascineras av dessa ömsom djupt motbjudande, ömsom högt älskvärda varelser, och deras försök att hålla mörkret stången.

År 41 f.Kr. träffas Kleopatra VII och Marcus Antonius för första gången, och tillbringar en vinter i Alexandria utan att vilja vara ifrån varandra. Det är då i en krets av vänner som sällskapet ”De oefterhärmliga levande” skapas. Varje kväll kommer de samman för att äta, dricka, jaga och dra runt längs stadens gator på diverse upptåg. Utöver ren berusning och skörlevnad, tycks det vara frågan om en Dionysoskult, där firandet följer extatiska riter och heliga fruktbarhetshandlingar. Den ametistring som Kleopatra bär, lär ha det egyptiska ordet för berusning ingraverat.

Lawrence Alma-Tadema, Anthony and Cleopatra (1885).

Kleopatra föder parets tre barn, men Antonius är i långa perioder borta i krigiska ärenden. Åter i Kleopatras palats ersätts det gamla sällskapet av en mindre krets hängivna, nu under det mörkare namnet ”Kamraterna i döden”, med uppdrag att möta slutet med vin och extas.

Det verkar som om dionysiska sällskap är nödda att bana väg för död och undergång. Så var det för ungdomarna i Donna Tartts Den hemliga historien, och så är det för ”Kamraterna i döden”. Efter ödesdigra förluster i inbördeskriget mot Octavianus tornar slutet upp sig för de älskande. Mytbildningen säger att Antonius tar sig själv av daga i tron att Kleopatra redan är död, varför en bestört Kleoptra i sin tur beslutar sig för självmord. I hopp om att snabbt återförenas med Antonius tar hon enligt legenden en kobra och trycker den till sitt bröst. På sockeln till parets staty i Alexandria lär någon kanalje ha låtit ändrat namnet ”De oefterhärmliga levande” till ”De oefterhärmliga älskande”.

Om värdet av en anständig quiff

Nejden ligger tyst och stilla idag, en pikant lukt dröjer kvar efter gårdagens gödselattack. Jag läser Per Anders Fogelströms fina Stad-serie med hopp om att inom de närmaste veckorna äntligen kunna ta mitt Stockholms-kyffe i besittning, efter höstens alla förseningar. Men först måste jag bland mycket annat uppsöka en barberare.

Jag minns sommaren när jag började kamma håret uppåt och vi talade om att dra till Fårö för att fira James Dean Death Party i Kutens lada. Och jag minns M som köpt biljetter till Sven Zetterberg på KB, för att beskåda hans lugg som sades vara den högsta i landet. Och Ewing Family Stone när de spelade på Ariman i Lund. Vi hängde med de där sjuksköterskestudenterna från Nässjö då, och Lina som hade sidenlakan. Alla sydskånes hillbillys hade samlats i caféet med sina vaxade skallar den kvällen, och redan efter nån låt flög första killen genom dörren. Jag minns att jag då precis som nu, kände mig obekväm i grupper med en uniformerad stil. Allra värst är det naturligtvis när ett särdrag i en subkultur upphöjs till allmänt mode – ett öde som i viss mån tycks ha drabbat quiffen på senare tid.

Begreppet quiff kommer från franskans coiffe, vilket är namnet på den hätta medeltidens riddare bar på huvudet under brynjehuva och hjälm. Coifen var vanligen sydd av vadderat linnétyg och knöts under hakan. Med tiden blev den ett ganska vanligt plagg bland både män och kvinnor, ofta buren under hattar och slöjor. I Sverige har coifen levt kvar i folkdräkter och som barnplagg. Det holländska odet för quiff är kuifje, vilket också är det namn seriefiguren Tintin lystrar till i Nederländerna.

Jean Clouet, François, Dauphin de France (beskuren), 1520-tal,
med coif under hatten.

x

Sina stilhistoriska rötter har quiffen i pompadouren, den franska rokokons klimax vid 1700-talets mitt. Stilen bär sitt namn efter Madame de Pompadour – politiker, kunglig mätress och kvinnan med syndafloden. Vid denna tid börjar de franska högreståndsfrisyrerna, i synnerhet för kvinnor, att klättra på höjden. De alltmer spektakulära frisyrerna ger upphov till en rik satir, inte minst i England, där det vulgära franska modet mottas med särskild skepsis. En fantastisk bildserie över reaktionen på dessa frisyrer kan ses här.

Med 1950-talets ungdomskulturer kommer de höga luggarna åter på bred front, genom rock’n'roll och rockabilly. Quiffen utgör en blandning av pompadourens yvighet och flattopfrisyrens markerade lugg. I England får den sin perverterade variant i Teddy boys,  en rörelse som urartar i rasistisk mobbmentalitet och gör sig ökänd genom 1958 års Notting Hill race riots. Quiffen går sedermera i ide, men pekar framåt mot punk- och mohikanfrisyrernas tuppkam. Under 1980-talet får den en renässans, inte minst i Morrisseys skepnad.

I Ola Wikanders mycket fascinerande I döda språks sällskap läser jag om en språktvist inom sanskrittraditionen, där västerländska filologer har velat härleda ett av gudainkarnationen Kṛṣṇas tillnamn Hṛṣīkeśa som en sammansättning av hṛṣī (uppstående) och késa (hår), vilket skulle ge betydelsen ”den med uppstående hår”. Och min tanke går till de vaxade slynglarna på Tempo i Malmö som brukade säga: ”The higher the hair – the closer to God!”

Hus som får mig att drömma, del 1

Ett svart regn rasslar över rutorna. På Öresunds- och Bältbroarna har långtradarna ställt sig på tvären rapporterar mannen i radion, och ekipagen välter. I inlandet där jag kurar skymning tycks vindarna tappa fart, även om jag hör torra grenar knäckas i den gamla lönnen på gårdsplanen. Här börjar vad som är tänkt att bli en liten serie om hus som väcker mina lustar.

Först ut är Guvernörens residens i Port of Spain, Trinidad. Interfolierad av stadens botaniska trädgård och med de blånande bergen bakom sig, står denna viktorianska skönhet:

Residenset restes 1876 av kalksten över ett skelett av järn och stål, enligt tidens industriella manér. Arkader och loggior går i italiensk nyrenässans, medan pelare och räcken ger prov på rikligt dekorerad och smyckad viktoriana. På taket skiffer. Jag tycker så mycket om de nätta pelargångarna, de små utskjutande detaljerna, avsatserna och balkongerna. Och asymmetrin mellan husdelarna!

Det slår mig nu, att den småländska timrade dubbelkammarstuga varifrån jag skriver dessa rader, är byggd i princip samtidigt. Och här är så mörkt och dystert denna gudsförgätna novemberkväll, att jag inte kan låta bli att låta tankarna vandra en smula. Gud vet att jag inte skulle ha nåt emot att byta in denna olle mot en smoking och följa den röda mattan upp genom den väldiga trapphallen ikväll, med en vän vid min sida. Finna en avsides plats i en loggia att sippa våra daiquris och andas den parfymerade karibiska natten som silas genom trädkronorna utanför: lukten av trädgårdens planteringar, oljan i lyktorna och  kapplöpningsbanans stallar. Ett åldrat calypsoband spelar på håll – och längre bort ifrån Savannah, där den stora karnevalen brukar dra förbi med sina plymer och förgyllda gipsidoler – hörs det avlägsna sorlet från en cricketmatch. Kvällen till ära besegras britterna i det prestigefyllda mötet, och människor dröjer kvar i parkerna. Vi sitter alldeles stilla, ser de svarta svanarna komma upp ur dammen. Jag skulle kunna sträcka mig ut och nypa en kvist från cypressen, jag skulle kunna säga saker som aldrig blev sagda, men jag bara finns med dig ikväll, i den här världen, i det här huset.

Av någon anledning går mina tankar också till the Clash. Kanske för att Joe Strummer på nåt vis illustrerar det brittiska imperiets upplösning: fadern född i Indien, diplomat med hela världen som arena. Strummer själv född i Ankara, Turkiet. Kriget hade inneburit dödsstöten för kolonialismen; familjen reser runt i spillrorna av ett imperium. Uppgörelserna på hemmaplan sen som avlöser Swinging London och Carnaby Street: punken, Thatcher-åren, raskravallerna och Brixton Riot.

1962 får Trinidad & Tobago sin efterlängtade självständighet och Guvernörens residens går numera under namnet Presidentens hus. Fler bilder finns här .

Appendix till samtiden

Det kommer rapporter om att sidensvansarna är på väg mot södra Sverige, men här står de dignande rönnbärsträden ännu orörda. Jag tänkte följa upp ett tankespår från förra inlägget, om samtidighet och ett utvidgat nu. I Alberto Manguels fantastiska En historia om läsning, som jag ofta återkommer till, står att läsa om Richard de Fournival, kansler i katedralen i Amiens vid mitten av 1200-talet. Fournival menade att förmågan att berika nuet är given människan genom det batteri av minnen som ackumulerats i konst och litteratur.

Katedralen i Amiens, Frankrike.

Fournival insåg att en människas liv är alltför kort för att hon ska ha någon chans att på egen hand uppnå den kunskap hon eftersträvar. Men genom sitt minne – och genom möjligheten att i konst och litteratur dra nytta av andras erfarenheter – har hon givits möjligheten att tillägna sig stora kunskaper. Så är det nämligen, säger Fournival, att när vi tar del av en berättelse, återskapas dess skeenden på nytt i våra sinnen och blir närvarande i minnet. Genom att på detta vis återkalla förflutenheten och ta upp den i medvetandet, utvidgar litteraturen nuet och bär det vidare in i framtiden, i väntan på att bli en del av ett nytt nu, i en annan värld, på en annan plats.

Fournivals uppfattning avviker från den platonska traditionen. I en berömd dialog låter Platon lärofadern Sokrates förklara för Faidros att text och bild är tysta tecken, blott ljus och skugga. Symbolik, tolkning och association är något läsaren tillför verket genom sin livsvärld och erfarenhet;  läsaren – inte verket – är bärare av minne. Konst och litteratur kan skänka en påminnelse om redan erfarna tankar och kunskaper – men inte vara minne i egen rätt. Mötet med verket blir ett rendezvous med ditt eget själv; mötet med en annan tid blir en återspegling av ditt eget nu.

Jag vantrivs i (samtids)kulturen

Vilket öde för den som under stundom är lite obekväm med sin samtidskultur, när samtiden visar sig fullständigt besatt av sig själv, av jakten på det nya. Detta  är ett signum för den kommersiella mediekulturen, men vad värre är  präglar det också i hög grad samtidskonsten. Men trots att vi är förhållandevis historielösa kulturvarelser, och trots att vi förbrukar ekologiska system som om det inte fanns nån morgondag, säger vi oss paradoxalt nog ha svårt att leva i nuet.

För mig är en dörr ut från den värsta samtidsnarcissismen en sådan livskänsla – i litteratur, konst och filosofi – som  bejakar samtidigheten, som möjliggör alla tider att finnas i samma hjärtpunkt. Therese Bohman fick mig i ett inlägg härom dan att tänka på den gamle konstnestorn Ulf Linde som jag tycker förkroppsligar denna livsinställning, där man hemtamt svingar sig mellan världar och skapar en egen samtid med inlevelse och närvaro som kompass: ”Jag är i samtiden när jag ser en snygg egyptisk tjej på British museum från år 2000 före Kristus. Det som rör mig ordentligt är samtida med mig”, säger Linde. I mina ögon bjuder en sådan tidsuppfattning en väldig frihet!

Arnold Marc Gorter, Efter regnet.

Nu är det en vecka sedan jag kom ut hit till landet. Och jag tänker att också detta att fortsätta hävda ett kulturlandskap som formats av 1000-årigt arbete är något av en motståndsakt mot samtidsfetischismen, i det fördolda.  Hopplöst tidsödande och olönsamt förstås. Att hålla slåtter och bete igång, att återuppta lövtäkt. Att synliggöra fångstgropar, torpruiner, odlingsrösen och kolbottnar. Att föra de muntliga traditionerna om en bygd vidare. Att rensa bort sly och mindre träd som växer upp i de solitära gammelträdens kronor, så ljuset kommer till.  En trehundraårig ek har överlevt tio människogenerationer, och ändå bara uppnått en tredjedel av sin möjliga ålder. Jag fortsätter arbeta mig fram med motorsågen genom Norragärdes betesmarker i den skumma dagern, solen visar sig inte idag heller. Nötskrikorna skränar i oxeln. Bärklasarna lyser som blodstänk mot en himmel av bly.

Ps. Citatet av Linde är hämtad från en intervju i Arbetarbladet. Ds.