Huxleys blommor

Elsa Beskow, ur Blomsterfest i täppan (1914)

I Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld (1932) fostras barnen att avsky blommor. Redan vid åtta månaders ålder inleds den omsorgsfulla behandlingen. I uppfostringsanstaltens försöksrum placeras rosor, och när barnen kommer krypande och förväntasnfullt sträcker sina händer mot blommorna avges elektriska stötar, samtidigt som sirener börjar tjuta. Med ansiktena förvridna av skräck, skriker barnen ut sin ångest. Efter tvåhundra behandlingar har man åstadkommit ett bergsäkert och livslångt hat mot blommor. (Samma behandling används mot böcker.)

När direktören för ”Inre Londons centralanstalt för kläckning och fostran” förklarar behandlingen hänvisar han till att människor tidigare lärt sig att hålla av växter och se naturens skönhet. Därigenom ville människorna färdas ut på landet, utan att i önskvärd mån konsumera. ”Gullvivor och landskap, påpekade han, har ett stort fel: de är kostnadsfria. Kärleken till naturen håller inga fabriker igång.”

*

Det till synes paradoxala är att det är i de framväxande tidigmoderna städerna, i 1600-talets Holland, som man först börjar tala om naturen som något vackert. Det är då och där blomstermåleriet börjar, det är då och där man börjar ta in krukväxter i hemmen, och längta ut i den fria naturen. Under 1900-talets andra hälft växer dock avståndet till naturen, samtidigt som landsbygden i skuggan av den urbana konsumtionen drastiskt börjar ändra utseende. Som Henrik Ekman skriver i De sista ängarna (2004) tycks naturen idag för många av oss manifestera ett psykologiskt frihetstillstånd av vildmark som fond i reklamfilmer för bilar och extremsporter etc., snarare än utgöra en fysisk verklighet i våra liv.

Det sorgliga i den framtid som blev vår är att det inte behövdes någon totalitär ideologi som i Huxleys mardrömmar för att skapa ett avstånd mellan medborgarna och naturen stort nog att möjliggöra en utarmning. Utan artkunskap och förståelse för ekologiska sammanhang, utan den estetiska känsla och eftertänksamhet som vistelse i naturen ger, har vårt samhälle i det tysta blivit blint och främmande inför allt det som går om intet i våra spår — — —

Jag följde svanarna såsom jag följde mina drömmar

Anne-Louise Lambert som Miranda i Peter Weirs Picnic at Hanging Rock (1975)

Ett av mina tidigaste minnen är hur vi matar svanar vid fästningen. Isen ligger taggig över vallgraven, med blå vakar vid dagvattenrören. I den stora flocken har jag siktat en avvikande fågel; dess hals står rak och näbben är inte skär som de andras, utan svart och gul. Jag föreställer mig att det är en tropisk svan, som förirrat sig hit upp till Norden. Det är till den tropiska svanen jag förgäves försöker nå fram med mina hopsamlade brödbitar.

Många år senare skulle jag bli svårt betagen i Miranda, i Peter Weirs suggestiva, förtätade och mörkt erotiska Picnic at Hanging Rock. Få filmer rymmer så många gåtor, varsel, korrespondenser och allusioner. En av de  mer framträdande symbolerna är svanen. Det finns i filmen ett antal paralleller till  legenden om Odette och Svansjön, och framför allt är symboliken knuten till Mirandas karaktär. Den unge Michael frammanar henne filmen igenom i svanens gestalt; han ser henne försvinna in i trädgårdens dunkel, för att i nästa stund uppenbaras som en svan bland dammens blad. Svanen är knuten till Mirandas resning och behag, men också till hennes försvinnande.

Genom kulturhistorien har svanen haft sin starkaste mytologiska funktion i förandligande och förvandling. Svanarna är Apollons hjälpredor i världen, och när de dör kallar han dem åter. Det är till en svan Orfeus förvandlas vid sin bortgång. Pythagoras föreställer sig att svanar är bärare av döda poeters själar. I Ovidius Metamorfoser sker inte mindre än tre svanförvandlingar, varav Cygnus som förvandlas för att kunna dyka ned i flodens vatten och rädda sin drunknade vän är den mest kända. I Böcklins målning die Lebensinsel från 1888 (en pendang till den mer berömda Totensinsel) låter konstnären svanar omge öns stränder. Tithonus-symboliken i Huxleys After Many a Summer Dies the Swan, har betydelse för förståelsen av George Falconers död i Isherwoods A Single Man (1964). Länkad till myten om Tithonus finns legenden om svanesång. Länge hade man i Europa föreställt sig att knölsvanen (Cygnus Olor) aldrig under sin levnad lät höra något ljud. Men i dödens timma hände något märkligt; i sin ensamhet började svanen att sjunga, och för en stund – bara ett kort ögonblick – kunde den ge upphov till den mest himmelska och hjärtskärande av sånger.

När jag och min syster tidigare idag var vid källan i Norragärde där gullpudran blommar, tänkte jag på mina kärlekar och allt jag hoppats på – de förvandlingar jag genomgått långt efter att jag fått lära att den tropiska fågeln bland knölsvanarna vid vallgraven var en vanlig sångsvan. Och jag tänkte på den gåtfulla betydelsen av svanarna i scenen som inleder och avslutar Mykles Sången om den röda rubinen. En dröm i en dröm. En gatlykta som tänds vid strandpromenaden, vars ljus silas genom de mörka bladen och kastar skuggor efter människor som förlorats i natten — — —

Passauer Kunst

Gustave Courbet,L’Homme blessé (mellan 1844 och 1854)

1600-talets ständiga krig lämnar onda skördar av döda och lemlästade människor på Europas slagfält. Den dödsångest och skräck som råder i fältlägrens tält och vagnar ger bränsle åt förhoppningen att det finns sätt för människan att nå kroppslig osårbarhet. I den bayerska staden Passau finns vid denna tid en stark svärdssmidesverksamhet, liksom en tradition av svartkonst. Under 30-åriga kriget sprids ett rykte som gör gällande att svärdsbladen härifrån – stämplade med stadsvapnets varg och andra magiska symboler – skänker svärdsbäraren skydd. Ryktet om vägen till osårbarhet florerar snart också vid furstehoven, och blir känt under namnet Passauer Kunst.

En vanlig ordination inom denna konst verkar ha varit att bära amuletter inneslutandes små besvärjelser, vilka helst ska ha vidrört blod från tidigare sår. Ett vetekorn som läggs i krutet sägs ge kraft åt en projektil att tränga igenom pansar. Att använda flisor från en ek som fällts av blixten, gärna med inblandning av mensblod, skänker ett vapen särskild precision. Mossa som växt på ett kranium från en hängd kan rätt använd göra bäraren hård mot kulor.

Drömmen om odödlighet figurer redan i Gilgamesheposet, och har med myter och religiösa berättelser följt människan in i moderniteten. Men döden är livets svar, säger Schopenhauer: ”Efter din död är du vad du var innan du föddes”. Av alla varelser som befolkar vår planet, skriver Borges, är människan den enda som besitter kunskap om sin utmätta tid; ödlan, björnen och sparven är alla ovetande om sin lott och lever på så sätt i ett slags känsla av odödlighet: ”Det gudomliga, fruktansvärda och ofattbara ligger i att veta att man är dödlig”. Det är en vacker tanke som under korta stunder kan fylla mig med viss tillförsikt, men snart åter lämnar mig med en kvardröjande oro i blodet — — —

Att se solens glöd

What I have to do, I have to catch everybody if they start to go over the cliff – I mean if they’re running and they don’t look where they’re going I have to come out from somewhere and catch them. That’s all I’d do all day. I’d just be the catcher in the rye and all.

(Salinger, The Catcher in the Rye, s.180)

Som båtar mot strömmen

”Så strävar vi fram som båtar mot strömmen, ständigt drivna tillbaka mot det förgångna.” – F. Scott Fitzgerald 

Idag tänkte jag på sommaren när vi kom till Marseille. Det var vår första tågluff. I Paris hade det regnat och blåst, så vi sökte oss ned mot värmen. Det var juli och nationaldag med fyrverkerier på kajerna och längs Canebière. Vi skrev in oss på ett pensionat i hamnkvarteren. Jag minns föreståndarinnan som gav order till städerskorna med sin fjädervippa. Jag minns utsikten över klippön där Edmond Dantès suttit fängslad och försmådd – och de höga tistlarna på berget vid Notre Dame de la Garde, med de gula fröställningarna svajande över våra huvuden. Från den nyförgyllda madonnan i tornets topp blixtrade Rivierans sol.

Jag bläddrar i Karin Johannisson idéhistoriska pärla Nostalgia – en känslas historia. Under den tidigmoderna epokens utdragna krig och liv i fält betecknade nostalgi ett allvarligt sjukdomstillstånd som i första hand drabbade unga soldater långt hemifrån, och tog sig uttryck i en nervös och våldsam hemlängtan. I svåra fall kunde den sjuke alldeles tyna bort, och i värsta fall avgå med döden. Med Immanuel Kant och den moderna tankevärlden får ordet delvis en annan innebörd; nostalgins hemlängtan svarar inte mot en plats menar Kant, utan mot en tid.

Uppväxtåren tror jag för många människor manifesterar en position då alla vägar ännu ligger obeträdda och de stora valen ännu ej är gjorda. Den vuxne känner en naturlig drift att återvända, att ånyo få erfara samma oskuldsfulla frihet och få ställa till rätta de oförätter barnet fick uppleva. Men för mig är inte nostalgi – åtminstone inte enbart – en rörelse med bäring bakåt. Jag inbillar mig tvärtom att det i hemkomst finns en inneboende paradox – för bara i tiden som ligger framför en människa erbjuds hon att söka närma sig sitt ursprung, att förvalta sina gåvor och bli den hon var ämnad att vara. Bara genom att bryta upp och färdas i tidens riktning kan en man bestiga den häst han som liten i leken intensivt drömde att han red.

Här är den undersköna Francoise Hardy i Vieux-Port i Marseille i en video som för mig förkroppsligar den undflyende tiden; Lovisa, Emma och jag där vid kajen en sommar, och den magnetiska kraft som lägger slöjor av blekta färger över minnet och på samma gång spänner fjädrarna i våra klockor — — —

Jag minns  utsikten över klippön där den ädle Edmond Dantès satt fängslad och försmådd – och de höga tistlarna på berget vid Notre Dame de la Garde, med de gula fröställningarna svajande över våra huvuden. I madonnan på tornets topp var nyförgylld, och över henne blixtrade strålarna från Rivierans sol.

Skogvaktarens nyårshälsning

Med en fläkt av Karibiens passadvind och ett nyårskort daterat i Havanna för jämnt ett sekel sedan vill jag passa på att önska alla vänner och läsare ett gott nytt år.

Nästa år hoppas jag få mer tid att blogga, och då vill jag skriva om sabeltandade tigrar och jätteormbunkar, venetianska nätter, kvinnliga piloter, fullriggare, enhörningar i heraldiken, Guybrush Threepwood, Paulo och Franceska, Drömmarnas berg, Nollis Romkarta, Mnemosynefjärilen, Pusjkins blodfläck  samt D.H. Lawrence.

Skogvaktaren önskar ett riktigt gott nytt 2011, ett år i fyrklöverns tecken!

I pirarnas förtrollade värld

John Constable, The Chain Pier, 1824-1827

Bland alla sköna ting i världen måste pirar höra till de yppersta! I mitt hjärta har de en särskild plats, vare sig det handlar om viktorianska nöjespirar i stål, vågbrytare i Biscaya där martallen växer eller stenlagda hamnarmar vid Kattegattkusten där jag så många kvällar suttit och sett vågorna komma rullande in.

Långt ut på Fästningspiren brukade vi sitta dolda mellan stenblocken, jag och min vän, och tala oss genom kvällarna. Mittemot på Getterön mötte Klövapiren som skydd för småbåtshamnen, och längst in vid tullhuset Hamnpiren. Från vårt ställe kastade vi prick på drivved och tågvirke som kom flytande in mot land, försökte sänka det till botten med våra stenar. När vårstormarna gick tävlade vi om vem som kunde ta sig längst ut mellan vågorna; de slog dova slag under stenarna, piskade och kastade kaskader över strandpromenaden, skummet löddrade och seglade bort över fästningsmurarna. Allt längre blev våra ruscher tills någon av oss översköljdes och frusen fick ledas hem.

Till piren tog vi flickor vi träffade, och fram ur skrevorna fiskade vi våra flaskor. Från piren såg vi trålarna stäva hem från Fladen och Lilla Middlegrund, och Grenåfärjan som lade ut i solnedgången, för att tona bort bakom Subbeberget med fyren där ett sportflygplan kraschat en vår. Norrifrån kom lastfartygen, med SeaLand-containrar och virke. Vi läste skeppens namn och hemmahamnar och undrade om det ännu gick att mönstra på båtar, som Harry Martinsson gjort när han var ung. Från myntkikaren uppe på Fästningsterrassens servering kunde man sikta skeppen som gick förbi långt ute i farleden. Där på terrassen brukade Hanna sommarjobba, hon klädde sig i vit trenchcoat och en gång var det nära att vi blev ett par.

Ikväll sitter jag och läser om världens pirar. Jag läser om the Royal Suspension Chain Pier i Brighton från 1823, med sin trästomme och landningshuset längst ut, där postbåtarna kunde lägga till. The Chain Pier inrymde också ett par attraktioner, däribland en camera obscura, en liten föraning om de flanör- och nöjespirar som vid seklets slut skulle bli högsta mode. Både Constable (ovan) och Turner lät måla den vackra piren, innan den med tiden blev ersatt av modernare konstruktioner, och lämnades att förfalla tills en storm slutligen tog den 1896.

Stenarna i min ungdoms pirar kan inga stormar rubba. Jag föreställer mig hur isen inkapslar de svarta stenblocken i kylan, långt härifrån. Jag funderar på om det finns något skrivet om pirar i litteraturhistorien. Och för ett ögonblick undrar jag var flickan som hette Hanna är ikväll, vad åren har gjort av henne — — —

 

 

Berenson och läran om livsökning

Nu har nattfrosten tagit dahliorna vid mitt fönster och över tennisbanans linjer har vaktmästaren lagt plank och stenar. När jag den senaste tiden bläddrat i böcker har Bernard Berensons namn gång efter annan dykt upp, vilket föranleder en liten randanmärkning. Berenson (1865–1959), konstvetare med renässansmåleri som specialitet, beskriver hur en människas stund på jorden vanligen präglas av ett slags halvdvala  och oförmåga att leva fullt ut. Livet ska levas som konst, menar Berenson, och konstens uppgift är att  skärpa våra sinnen och förhöja livskänslan, att öppna vårt medvetande för fullödigt  liv och erbjuda en fullständig identifikation i upplevelsen av världen:

Alltifrån min tidiga barndom har jag drömt om att man skulle kunna leva som om livet var ett sakrament. Med åren har den drömmen kommit att smälta samman med en önskan att man kunde göra livet lika meningsfullt som ett konstverk – lika självständigt som varje konstart bör vara, och framsprunget ur samma källåder i människosjälen.

Inspirerad av Goethes tro på konsten som en livsökande kraft, föreställer sig  Berensons att vi genom att tränas i föreställningens konst skärper våra förnimmelser och blir mer mänskliga. Inte minst kan vi genom att föreställa oss beröring erfara  desto starkare taktila sensationer. I motsats till Ruskin var inte Berenson  blyg i sexuellt avseende, varför dagarnas konststudier tycks ha fått sin naturliga fortsättning i nattliga övningar i hans vackra florentinska Villa Tatti.

*   *   *

Jag var på väg hem från en fest härom kvällen, stegen var lätta och sinnet upprymt efter sällskapets espri och skönhet. I gatlyktans sken fick jag syn på  de ruttnande dahliorna; till ett köttigt trassel hade stjälkarna upplösts, och kronbladen tappats på all sin färg. Men när jag böjde mig ned såg jag i varje glasaktig stjälk en gul tråd, alldeles klar i natten. Och som jag stod där kom jag att tänka på en scen i Evelyn Waughs Brideshead, där Sebastian tar upp en av Charles konstböcker, och läser: ”Erfar någon samma slags känslor inför en fjäril eller en blomma som inför en katedral eller målning?” Förvånad över bokens fråga ger han själv svaret: ”Ja, jag gör det”.

Villa Tatti

Höst på Alexanderplatz

Jag går omkring i Berlin i dina jeans och saknar dig i varje steg jag tar. Igår under en järnvägsbro i Kreuzberg satt jag med Hans och Hilde och drack mexikanska drinkar. Vi talade om Night of the Hunter, och Hans berättade om Willem de Rooijs utställning med nederländskt genremåleri av döda fåglar och tuppfäktningar, blandade med rituella fjädermasker från Söderhavet. Hilde hade varit i Belgien och fotograferat slottsruiner. Till en början hade man inte kunnat upptäcka dem berättade hon, skogen hade tagit dem åter, först när man skådade upp i trädkronorna uppenbarade sig pelarna och valven, och salarna öppnade sig för ens ögon.

Det är ett år sen jag såg dig sista gången, oron red dig svårt, men du var starkare igen sa du. I bilen in till Värnamo station sov du i framsätet de sista milen. När våren kom skulle vi vara i samma stad igen, vi skulle vara hjältar till sjöss och matroser i hamn. Nu går jag omkring här i dina jeans och hösten fäller sitt mörker över varje bakgata. Jag ser punkarna samlas under Weltzeituhr och en hotellfasad där det tänds i rum efter rum. Jag läser Ernst Jüngers På marmorklipporna, första stycket har jag läst säkert hundra gånger. Till varje stad jag kommer är du med mig, min gamle hedersvän. Såhär skriver Jünger:

Alla känner det vilda svårmod som griper oss vid minnet av lyckligare tider. Hur oåterkalleligt borta är de inte, och vi är på ett obarmhärtigare vis skilda ifrån dem än genom några avstånd. Också framträder bilderna mer lockande i återskenet; vi tänker på dem som på en död älskarinnas kropp, som vilar djupt i jorden och fyller oss med bävan likt en ökenhägring av högre och mer förandligad prakt. Och åter och åter söker våra längtansfulla drömmar uppväcka det förflutna i varje enskildhet. Då kan det förefalla som hade vi inte fyllt kärlekens och livets mått till randen, men ingen ånger kan ersätta det försummade. Ack, att denna känsla kunde bli oss en lärdom för varje lyckans ögonblick!

Med tåg genom sommaren

Jag sitter på ett tåg och rekapitulerar den flydda sommaren. Det är en årstid jag  mycket förknippar med tågresor, med flyktiga möten, skenor genom varma skogar, gnistor som slår från kontaktledningar i mörkret, lukten av dammande räls i hettan.

I juni lämnar jag Mariestad utan att veta om jag ska komma åter. Det är på studentdagen, väskan är redan packad och jag har bara att vika ihop kostymen. Rummet doftar av blombuketter. Jag skär friska snitt i stjälkarna och ställer dem utanför dörren till flickan som just flyttat in i rummet bredvid. Genom fönstret kan jag se studentkortegen ställa sig i ordning, med blåsorkesterns glänsande mässingsinstrument längst fram. När regnet kommer öppnar jag fönstret och låter den svala fukten strömma in.

På centralstationen i Varberg springer jag på L. Vi står på perrongen och väntar på Göteborgståget. Här arbetade min mormors morfar Carl Ryding som bagagevakt och lokomotivputsare  vid tiden för förra sekelskiftet. Statens järnvägar byggde hans hus. När jag var liten brukade jag hänga vid de igenväxta spåren bakom cisternerna med mina kamrater. På godsvagnarna hade klottrarna satt sina namn, och långt innan tågen uppenbarade sig kunde man höra det väsande ljudet i spänningstrådarna.

L och jag sätter oss en stund på järnvägsacféet i Göteborg innan våra vägar åter skiljs. Vi växte upp i grannkvarteren utan att riktigt veta om varandra, hon ett par år yngre än jag. Först långt senare kom våra vägar att korsas, när vi på en helt annan plats träffade varsin partner ur samma syskonskara. L beställer kaffe, jag en pilsner. En instängd gråsparv flyger mellan takkronorna. Mittemot på Pullman bar sitter drinkarna och spelarna och bidar sin tid. Morfar döpte i sin ungdom en tax till Pullman, för att hunden liksom de tyska järnvägsvagnarna var så jämn och stadig i sin gång. L har sin mors trenchcoat och en sjömansrandig tröja med händerna gömda i de långa ärmarna. Vi talar om sommaren som ligger öppen och hägrande.

Jag sitter på ett tåg på väg tillbaka. Vid den välbekanta sjöstranden står det korallgröna hopptornet, och i klippbranterna klättrar avsides belägna fritidshus. Varje sommar bär alla tidigare somrar med sig  tänker jag; än är det skolavslutning, än börjar en ny termin. Eleverna kommer att vara solbrända, flickorna att ha satt upp håret i nya frisyrer. Genom tågfönstret blixtrar solen längs horisontens taggiga skogsrand och landskapet ligger ännu sommarklätt. Därute väntar alla dagar som ska komma — — —