De oefterhärmliga levande

Konstaterar att jag också, i likhet med Antonius och Kleopatra, vill vara del i ett dionysiskt dryckessällskap med namnet ”De oefterhärmliga”. Tills jag inser det motsägelsefulla i hela saken. Jag bläddrar i Joyce Tyldesleys bok Kleoptra – Egyptens sista drottning och fascineras av dessa ömsom djupt motbjudande, ömsom högt älskvärda varelser, och deras försök att hålla mörkret stången.

År 41 f.Kr. träffas Kleopatra VII och Marcus Antonius för första gången, och tillbringar en vinter i Alexandria utan att vilja vara ifrån varandra. Det är då i en krets av vänner som sällskapet ”De oefterhärmliga levande” skapas. Varje kväll kommer de samman för att äta, dricka, jaga och dra runt längs stadens gator på diverse upptåg. Utöver ren berusning och skörlevnad, tycks det vara frågan om en Dionysoskult, där firandet följer extatiska riter och heliga fruktbarhetshandlingar. Den ametistring som Kleopatra bär, lär ha det egyptiska ordet för berusning ingraverat.

Lawrence Alma-Tadema, Anthony and Cleopatra (1885).

Kleopatra föder parets tre barn, men Antonius är i långa perioder borta i krigiska ärenden. Åter i Kleopatras palats ersätts det gamla sällskapet av en mindre krets hängivna, nu under det mörkare namnet ”Kamraterna i döden”, med uppdrag att möta slutet med vin och extas.

Det verkar som om dionysiska sällskap är nödda att bana väg för död och undergång. Så var det för ungdomarna i Donna Tartts Den hemliga historien, och så är det för ”Kamraterna i döden”. Efter ödesdigra förluster i inbördeskriget mot Octavianus tornar slutet upp sig för de älskande. Mytbildningen säger att Antonius tar sig själv av daga i tron att Kleopatra redan är död, varför en bestört Kleoptra i sin tur beslutar sig för självmord. I hopp om att snabbt återförenas med Antonius tar hon enligt legenden en kobra och trycker den till sitt bröst. På sockeln till parets staty i Alexandria lär någon kanalje ha låtit ändrat namnet ”De oefterhärmliga levande” till ”De oefterhärmliga älskande”.

Om värdet av en anständig quiff

Nejden ligger tyst och stilla idag, en pikant lukt dröjer kvar efter gårdagens gödselattack. Jag läser Per Anders Fogelströms fina Stad-serie med hopp om att inom de närmaste veckorna äntligen kunna ta mitt Stockholms-kyffe i besittning, efter höstens alla förseningar. Men först måste jag bland mycket annat uppsöka en barberare.

Jag minns sommaren när jag började kamma håret uppåt och vi talade om att dra till Fårö för att fira James Dean Death Party i Kutens lada. Och jag minns M som köpt biljetter till Sven Zetterberg på KB, för att beskåda hans lugg som sades vara den högsta i landet. Och Ewing Family Stone när de spelade på Ariman i Lund, och vi hängde med de där sjuksköterskestudenterna från Nässjö. Alla sydskånes hillbillys hade samlats med sina vaxade skallar, och redan efter nån låt flög första killen genom dörren. Jag minns att jag då precis som nu, kände mig obekväm i grupper med en uniformerad stil. Allra värst är det naturligtvis när ett särdrag i en subkultur upphöjs till allmänt mode – ett öde som i viss mån tycks ha drabbat quiffen på senare tid.

Begreppet quiff kommer från franskans coiffe, vilket är namnet på den hätta medeltidens riddare bar på huvudet under brynjehuva och hjälm. Coifen var vanligen sydd av vadderat linnétyg och knöts under hakan. Med tiden blev den ett ganska vanligt plagg bland både män och kvinnor, ofta buren under hattar och slöjor. I Sverige har coifen levt kvar i folkdräkter och som barnplagg. Det holländska odet för quiff är kuifje, vilket också är det namn seriefiguren Tintin lystrar till i Nederländerna.

Jean Clouet, François, Dauphin de France (beskuren), 1520-tal,
med coif under hatten.

x

Sina stilhistoriska rötter har quiffen i pompadouren, den franska rokokons klimax vid 1700-talets mitt. Stilen bär sitt namn efter Madame de Pompadour – politiker, kunglig mätress och kvinnan med syndafloden. Vid denna tid börjar de franska högreståndsfrisyrerna, i synnerhet för kvinnor, att klättra på höjden. De alltmer spektakulära frisyrerna ger upphov till en rik satir, inte minst i England, där det vulgära franska modet mottas med särskild skepsis. En fantastisk bildserie över reaktionen på dessa frisyrer kan ses här.

Med 1950-talets ungdomskulturer kommer de höga luggarna åter på bred front, genom rock’n'roll och rockabilly. Quiffen utgör en blandning av pompadourens yvighet och flattopfrisyrens markerade lugg. I England får den sin perverterade variant i Teddy boys,  en rörelse som urartar i rasistisk mobbmentalitet och gör sig ökänd genom 1958 års Notting Hill race riots. Quiffen går sedermera i ide, men pekar framåt mot punk- och mohikanfrisyrernas tuppkam. Under 1980-talet får den en renässans, inte minst i Morrisseys skepnad.

I Ola Wikanders mycket fascinerande I döda språks sällskap läser jag om en språktvist inom sanskrittraditionen, där västerländska filologer har velat härleda ett av gudainkarnationen Kṛṣṇas tillnamn Hṛṣīkeśa som en sammansättning av hṛṣī (uppstående) och késa (hår), vilket skulle ge betydelsen ”den med uppstående hår”. Och min tanke går till de vaxade slynglarna på tempo i Malmö som brukade säga: ”The higher the hair – the closer to God!”

Hus som får mig att drömma, del 1

Ett svart regn rasslar över rutorna. På Öresunds- och Bältbroarna har långtradarna ställt sig på tvären rapporterar mannen i radion, och ekipagen välter. I inlandet där jag kurar skymning tycks vindarna tappa fart, även om jag hör torra grenar knäckas i den gamla lönnen på gårdsplanen. Här börjar vad som är tänkt att bli en liten serie om hus som väcker mina lustar.

Först ut är Guvernörens residens i Port of Spain, Trinidad. Interfolierad av stadens botaniska trädgård och med de blånande bergen bakom sig, står denna viktorianska skönhet:

Residenset restes 1876 av kalksten över ett skelett av järn och stål, enligt tidens industriella manér. Arkader och loggior går i italiensk nyrenässans, medan pelare och räcken ger prov på rikligt dekorerad och smyckad viktoriana. På taket skiffer. Jag tycker så mycket om de nätta pelargångarna, de små utskjutande detaljerna, avsatserna och balkongerna. Och asymmetrin mellan husdelarna!

Det slår mig nu, att den småländska timrade dubbelkammarstuga varifrån jag skriver dessa rader, är byggd i princip samtidigt. Och här är så mörkt och dystert denna gudsförgätna novemberkväll, att jag inte kan låta bli att låta tankarna vandra en smula. Gud vet att jag inte skulle ha nåt emot att byta in denna olle mot en smoking och följa den röda mattan upp genom den väldiga trapphallen ikväll, med en vän vid min sida. Finna en avsides plats i en loggia att sippa våra daiquris och andas den parfymerade karibiska natten som silas genom trädkronorna utanför: lukten av trädgårdens planteringar, oljan i lyktorna och  kapplöpningsbanans stallar. Ett åldrat calypsoband spelar på håll – och längre bort ifrån Savannah, där den stora karnevalen brukar dra förbi med sina plymer och förgyllda gipsidoler – hörs det avlägsna sorlet från en cricketmatch. Kvällen till ära besegras britterna i det prestigefyllda mötet, och människor dröjer kvar i parkerna. Vi sitter alldeles stilla, ser de svarta svanarna komma upp ur dammen. Jag skulle kunna sträcka mig ut och nypa en kvist från cypressen, jag skulle kunna säga saker som aldrig blev sagda, men jag bara finns med dig ikväll, i den här världen, i det här huset.

Av någon anledning går mina tankar också till the Clash. Kanske för att Joe Strummer på nåt vis illustrerar det brittiska imperiets upplösning: fadern född i Indien, diplomat med hela världen som arena. Strummer själv född i Ankara, Turkiet. Kriget hade inneburit dödsstöten för kolonialismen; familjen reser runt i spillrorna av ett imperium. Uppgörelserna på hemmaplan sen som avlöser Swinging London och Carnaby Street: punken, Thatcher-åren, raskravallerna och Brixton Riot.

1962 får Trinidad & Tobago sin självständighet och Guvernörens residens går numera under namnet Presidentens hus. Fler bilder finns här .

Appendix till samtiden

Det kommer rapporter om att sidensvansarna är på väg mot södra Sverige, men här står de dignande rönnbärsträden ännu orörda. Jag tänkte följa upp ett tankespår från förra inlägget, om samtidighet och ett utvidgat nu. I Alberto Manguels fantastiska En historia om läsning, som jag ofta återkommer till, står att läsa om Richard de Fournival, kansler i katedralen i Amiens vid mitten av 1200-talet. Fournival menade att förmågan att berika nuet är given människan genom det batteri av minnen som ackumulerats i konst och litteratur.

Katedralen i Amiens, Frankrike.

Fournival insåg att en människas liv är alltför kort för att hon ska ha någon chans att på egen hand uppnå den kunskap hon eftersträvar. Men genom sitt minne – och genom möjligheten att i konst och litteratur dra nytta av andras erfarenheter – har hon givits möjligheten att tillägna sig stora kunskaper. Så är det nämligen, säger Fournival, att när vi tar del av en berättelse, återskapas dess skeenden på nytt i våra sinnen och blir närvarande i minnet. Genom att på detta vis återkalla förflutenheten och ta upp den i medvetandet, utvidgar litteraturen nuet och bär det vidare in i framtiden, i väntan på att bli en del av ett nytt nu, i en annan värld, på en annan plats.

Fournivals uppfattning avviker från den platonska traditionen. I en berömd dialog låter Platon lärofadern Sokrates förklara för Faidros att text och bild är tysta tecken, blott ljus och skugga. Symbolik, tolkning och association är något läsaren tillför verket genom sin livsvärld och erfarenhet;  läsaren – inte verket – är bärare av minne. Konst och litteratur kan skänka en påminnelse om redan erfarna tankar och kunskaper – men inte vara minne i egen rätt. Mötet med verket blir ett rendezvous med ditt eget själv; mötet med en annan tid blir en återspegling av ditt eget nu.

Jag vantrivs i (samtids)kulturen

Vilket öde för den som under stundom är lite obekväm med sin samtidskultur, när samtiden visar sig fullständigt besatt av sig själv, av jakten på det nya. Detta  är ett signum för den kommersiella mediekulturen, men vad värre är  präglar det också i hög grad samtidskonsten. Men trots att vi är förhållandevis historielösa kulturvarelser, och trots att vi förbrukar ekologiska system som om det inte fanns nån morgondag, säger vi oss paradoxalt nog ha svårt att leva i nuet.

För mig är en dörr ut från den värsta samtidsnarcissismen en sådan livskänsla – i litteratur, konst och filosofi – som  bejakar samtidigheten, som möjliggör alla tider att finnas i samma hjärtpunkt. Therese Bohman fick mig i ett inlägg härom dan att tänka på den gamle konstnestorn Ulf Linde som jag tycker förkroppsligar denna livsinställning, där man hemtamt svingar sig mellan världar och skapar en egen samtid med inlevelse och närvaro som kompass: ”Jag är i samtiden när jag ser en snygg egyptisk tjej på British museum från år 2000 före Kristus. Det som rör mig ordentligt är samtida med mig”, säger Linde. I mina ögon bjuder en sådan tidsuppfattning en väldig frihet!

Arnold Marc Gorter, Efter regnet.

Nu är det en vecka sedan jag kom ut hit till landet. Och jag tänker att också detta att fortsätta hävda ett kulturlandskap som formats av 1000-årigt arbete är något av en motståndsakt mot samtidsfetischismen, i det fördolda.  Hopplöst tidsödande och olönsamt förstås. Att hålla slåtter och bete igång, att återuppta lövtäkt. Att synliggöra fångstgropar, torpruiner, odlingsrösen och kolbottnar. Att föra de muntliga traditionerna om en bygd vidare. Att rensa bort sly och mindre träd som växer upp i de solitära gammelträdens kronor, så ljuset kommer till.  En trehundraårig ek har överlevt tio människogenerationer, och ändå bara uppnått en tredjedel av sin möjliga ålder. Jag fortsätter arbeta mig fram med motorsågen genom Norragärdes betesmarker i den skumma dagern, solen visar sig inte idag heller. Nötskrikorna skränar i oxeln. Bärklasarna lyser som blodstänk mot en himmel av bly.

Ps. Citatet av Linde är hämtad från en intervju i Arbetarbladet. Ds.

Om minnets mekanismer

På väg mot den gamla småländska släktgården färdas jag genom ett dimhöljt höstlandskap. Brädgårdar, sågverk, och upplysta industriområden passerar revy. Jag tänker på en händelse för många år sen, det  måste ha varit i  skolans fjärde klass, när vi avhandlade Sveriges geografi. Turen hade kommit till Småland. Vår fröken som visste att jag ofta på helger och lov reste hit, bad mig berätta för resten av klassen hur det småländska landskapet gestaltade sig. ”Det är mycket vattendrag”, svarade jag. ”Jaså”, sa fröken, ”men vad är det mer – vad är det framför allt?” Jag tänkte efter, föreställde mig omgivningarna flimra förbi genom bilrutan. Försökte igen: ”Det är många öppna platser: ängar, hagar, åkrar”. Med viss besvikelse fick hon förklara att det rätta svaret var skog: ”Småland består framför allt av stora skogar”.

Vår fröken hade naturligtvis rätt. Mitt minne och mina upplevelser hade fäst sig vid de avvikande platserna där väggarna av skog sprack upp: de steniga hagarna, lövängarna, järnvägsövergångarna,  de sömniga samhällena, sjöarnas badplatser och bron vid ån där man kunde rasta och följa vattnets vindlingar in mellan träden.

Julian Alden Weir, The Red Bridge (ca. 1895).

Minnet verkar ha en förkärlek för det avvikande, det oregelbundna. Vad som dröjer sig kvar är ofta det som brutit mönstret – medan långa perioder av alldaglighet och vana kan passera spårlöst. Det kan gälla för en människas personliga hågkomster, tänker jag, likaväl som för ett samhälles historiska medvetande och kollektiva minnen. Jag ser bilarnas strålkastare svepa fram i den smala korridoren av omgivande skog. Inne under träden lyser reminiscenserna från gårdagens snöfall, i vita fläckar.

Om positioneringens tyranni

These times are very difficult to write in because the slogans are really jamming the airwaves; what is right, what is the good position. It’s something that goes beyond what has been called political correctness. It’s a kind of tyranny of posture. Those ideas are swarming through the air like locusts, and it’s difficult for the writer to determine what he really thinks about things.

Leonard Cohen, i en intervju för Jian Gomeshi tidigare i år. Se intervjun här, eller läs den här.

Osedliga orkidéer

För att slå vakt om eventuella referenser till den virile skogvaktaren hos Lady Chatterley, blir det nu lite naket på bloggen. Efter en dag i Göteborg med ett infernaliskt regn, vilket med Stephin Merritts ord inte skulle kunna stoppas av Londons alla paraplyer, drar jag mig tillbaka med lite läsning i Eric Hansens Orkidéfeber: En berättelse om kärlek och galenskap.

Ingen växtfamilj torde vara mer ekivok och sinnlig än orkidéernas. John Ruskin avvisade dem som högst oanständiga, Marcel Proust hänförde dem till prostituerades och homofilers skara. I Raymond Chandlers Den stora sömnen låter orkidéodlaren Sternwood förklara att ”deras doft har en skökas ruttna sötma”. Mest pikant av alla orkidéer är måhända den nordamerikanska mockasinblomman (Cypripedium acaule), som sannerligen inte lämnar mycket åt fantasin. Ingen blir väl särskilt förvånad som läser att släktet Cypripedium har fått sitt namn från grekiskans ”Kypris pedion”, vilket i klartext betyder ”Afrodites genitala område”.

Cypripedium acaule

Det finns bland Nordamerikas indianer en lite mindre skabrös tradition om mockasinblommans ursprung: En indiankvinna skyndade hemåt mot sin by med viktig medicin. Hon hade lång väg att färdas, och mockasinernas sulor var utslitna och blottade hennes fötter. Sår och revor slog upp i de nakna trampdynorna. I kvinnans spår, där blodsdroppar hade fallit, spirade de vackra orkidéerna upp.

Cypripedium acaule

Fabeldjur i Norden

Nu drar horder av mantelbeklädda missdådare runt i kvarteret. Ett spöktåg lär enligt uppgift ha spelat ukulele – vilket borde vara nog för att se över förrådet av torrskaff och dra ned i stormkällaren. Istället har jag under dagen roat mig med att bläddra i den märkliga Bernströms bestiarium: En djurens nordiska kulturhistoria, av zoologihistorikern och språkvetaren John Bernström (1903-1989). Bernström gör ett slags etnobiologisk och mentalitetshistorisk genomgång av de nordiska djurarterna, och listar deras avtryck i historiska källor. Här ingår också de fabeldjur och bestar vilka länge sågs som en högst verklig del av djurriket.

Med kristendomens införande och kunskapen om de antika källorna får nordbornas föreställningar om märkliga djur mer exotiska former. De antika författarna beskriver fabelmänniskor i form av cykloper, hundhuvudmänniskor och  enbenta skuggfotingar. I Vulgata omnämns kentaurer, fauner och sirener. Bernström skriver att också de menagerier som under medeltid och tidigmodern tid var en vanlig syn vid de europeiska furstehoven – med apor, lejon, strutsar och elefanter – troligen bidrog till att stärka fantasin och tilltron till fantastiska vidunder.

Överdrifter och rykten från reseskildringar, feltolkade naturalieföremål, fossil- och benfynd liksom iakttagna bastardformer och missbildningar på djur och människor – bidrog till bilden av fabeldjur som verkliga varelser. Vanligen bygger manifestationen av fabeldjuret på blandformer, med huvud och kropp sammansatta av av olika arter. Dessa vidunder sammankopplades i regel med djävulen.

Svag som jag är för gamla kartor är ärkebiskop Olaus Magnus (1490–1557) Carta Marina något av en våt dröm. Den innehåller en hel del bilder av fabeldjur, inte minst i haven och i kartans utkanter. Dessutom pryds den av lite fin heraldik. Carta Marina lär ha tagit Olaus Magnus 12 år att färdigställa, innan den trycktes i Venedig 1539. Klicka på bilden för en högupplöst version, där den enastående detaljrikedomen kommer till sin rätt.

Olaus Magnus, Carta Marina (1539).

Jag funderar på att göra en liten serie om medeltida fabeldjur här på bloggen framöver.

Krönika om ett förebådat lövfall

Den gamla eken bakom huset står med allt glesare löv för var dag. Om kvällen sitter kajflockarna som svart frukt i grenverket. Runtomkring står nakna askar och lönnar, men eken tar tid på sig att släppa löven. I takt med att dagarna blivit kortare och ljuset avtagit har den gröna klorofyllen försvunnit ur bladen, och andra färgämnen framträder. Eken saknar färgprakten hos de träd där karotener, flavonoler och antocyaniner får löven att lysa i gula och röda nyanser. Istället innehåller eklöven mycket garvsyra, vilket ger dem en kopparaktig färg.

När vi var små var denna väldiga ek vårt klätterträd. Någon hade slagit spikar i stammen som gjorde det lättare att ta sig upp, och från svårtillgängliga grenar hängde repstumpar till hjälp. Jag undrar vad det är som triggar barnets obändiga fascination för trädklättring – är det utsikten och fågelperspektivet, är det klättringen som aktivitet, eller självövervinnelsen? Drömmen om ett liv i träden också för en vuxen människa återfinns som tema både i Truman Capotes Gräsharpan och i Italo Calvinos Klätterbaronen. I Gräsharpan är livet i träden kanske främst ett uttryck för frihetslängtan – i Klätterbaronen finns en omisskännelig koppling till Calvinos estetiska ideal om tyngdlöshet. Denna märkliga fantasi att leva uppe i träden gör ett visst intryck på mig genom att å ena sidan liksom lyfta människan till ett högre perspektiv – å andra sidan tala till ett slags primitiv urkraft, en kroppens erinran om dagarna i apflocken.

Caspar David Friedrich, Kråkornas träd (1822).

I Höstdagbok skriver Gunnar Brusewitz om Stagnelius och Eichendorff, vilka som det anstår romantiska poeter båda trivdes att se världen an ifrån en trädkrona. Eichendorff verkar dessutom haft en lustig böjelse att ofta placera sina litterära hjältinnor sittande uppe i trädkronorna! I dikten ”Vorbei” beskriver Eichendorff som åldrad man med stort vemod hur hans gamla klätterträd fallit till marken. Men så inser han att den som åldern tagit är han själv – världen  är lika ung som förr!

Genom fönstret ser jag att kajorna dragit vidare in mot mot staden för att på kajors vis sova på taken, där de kan dra nytta av den värme som den täta bebyggelsen skänker. Från den gamla klätterekens vida krona kommer löven att fortsätta falla inatt, i tusental efter tusental.

Den gamla eken bakom huset står med allt glesare löv för var dag. Om kvällen sitter kajflockarna som svart frukt i grenverket. Eken är ett träd som tar tid på sig att släppa löven. När dagarna blir kortare och ljuset avtar försvinner den gröna klorofyllen ur bladen och låter andra färgämnen framträda. Eken saknar färgprakten hos många andra träd, där aroteners, flavonolers och antocyaniners färgämnen får löven att lysa i skiftande gula och röda nyanser. Eklöven innehåller istället mycket garvsyran, vilket ger dem en kopparaktig, blekbrun färg. (Arten bergek har kvar sina förtorkade lövruskar tills nya skott tvingar dem att släppa taget framåt våren, och kallas därför också vinterek.)

När vi var små var denna gamla ek vårt klätterträd. Någon hade slagit i spikar i stammen som gjorde det lättare att ta sig upp, och från vissa grenar hängde repstumpar till hjälp. Jag undrar vad det är som för ett barn skapar den obändiga fascinationen för trädklättring – är det utsikten och fågelperspektivet, är det klättrandet som aktivitet? Drömmen om ett liv uppe i träden återfinns som tema både i Truman Capotes Gräsharpan och i Italo Calvinos Klätterbaronen. I Gräsharpan är livet i träden kanske främst ett uttryck för frihetslängtan – i Klätterbaronen finns en omisskännelig koppling till Calvinos tyngdlösa estetiska ideal. Denna märkliga fantasi att leva uppe i träden gör ett visst intryck på mig genom att å ena sidan liksom höja människan ett snäpp till ett högre perspektiv – och å den andra tilltala ett slags urkraft, ett x skydd, en kroppens erinran om dagarna i apflocken.

I sin höstdagbok skriver Gunnar Brusewitz om de romantiska poeterna Stagnelius och Eichendorff, som båda trivdes att se världen an ifrån en trädkrona. Eichendorff verkar dessutom haft en lustig förkärlek till att framställa sina hjältinnor sittande upp i trädkronorna. I dikten, ”Vorbei”, beskriver Eichendorff som gammal man, hur hans gamla klätterträd fallit till marken. Trädkronornas mysterier är stängda för för gamla och trötta.

Vorbei