John Constable, The Chain Pier, 1824-1827

Bland alla sköna ting i världen måste pirar höra till de yppersta! I mitt hjärta har de en särskild plats, vare sig det handlar om viktorianska nöjespirar i stål, vågbrytare i Biscaya där martallen växer eller stenlagda hamnarmar vid Kattegattkusten där jag så många kvällar suttit och sett vågorna komma rullande in.

Långt ut på Fästningspiren brukade vi sitta dolda mellan stenblocken, jag och min vän, och tala oss genom kvällarna. Mittemot på Getterön mötte Klövapiren som skydd för småbåtshamnen, och längst in vid tullhuset Hamnpiren. Från vårt ställe kastade vi prick på drivved och tågvirke som kom flytande in mot land, försökte sänka det till botten med våra stenar. När vårstormarna gick tävlade vi om vem som kunde ta sig längst ut mellan vågorna; de slog dova slag under stenarna, piskade och kastade kaskader över strandpromenaden, skummet löddrade och seglade bort över fästningsmurarna. Allt längre blev våra ruscher tills någon av oss översköljdes och frusen fick ledas hem.

Till piren tog vi flickor vi träffade, och fram ur skrevorna fiskade vi våra flaskor. Från piren såg vi trålarna stäva hem från Fladen och Lilla Middlegrund, och Grenåfärjan som lade ut i solnedgången, för att tona bort bakom Subbeberget med fyren där ett sportflygplan kraschat en vår. Norrifrån kom lastfartygen, med SeaLand-containrar och virke. Vi läste skeppens namn och hemmahamnar och undrade om det ännu gick att mönstra på båtar, som Harry Martinsson gjort när han var ung. Från myntkikaren uppe på Fästningsterrassens servering kunde man sikta skeppen som gick förbi långt ute i farleden. Där på terrassen brukade Hanna sommarjobba, hon klädde sig i vit trenchcoat och en gång var det nära att vi blev ett par.

Ikväll sitter jag och läser om världens pirar. Jag läser om the Royal Suspension Chain Pier i Brighton från 1823, med sin trästomme och landningshuset längst ut, där postbåtarna kunde lägga till. The Chain Pier inrymde också ett par attraktioner, däribland en camera obscura, en liten föraning om de flanör- och nöjespirar som vid seklets slut skulle bli högsta mode. Både Constable (ovan) och Turner lät måla den vackra piren, innan den med tiden blev ersatt av modernare konstruktioner, och lämnades att förfalla tills en storm slutligen tog den 1896.

Stenarna i min ungdoms pirar kan inga stormar rubba. Jag föreställer mig hur isen inkapslar de svarta stenblocken i kylan, långt härifrån. Jag funderar på om det finns något skrivet om pirar i litteraturhistorien. Och för ett ögonblick undrar jag var flickan som hette Hanna är ikväll, vad åren har gjort av henne — — —

 

 

Nu har nattfrosten tagit dahliorna vid mitt fönster och över tennisbanans linjer har vaktmästaren lagt plank och stenar. När jag den senaste tiden bläddrat i böcker har Bernard Berensons namn gång efter annan dykt upp, vilket föranleder en liten randanmärkning. Berenson (1865–1959), konstvetare med renässansmåleri som specialitet, beskriver hur en människas stund på jorden vanligen präglas av ett slags halvdvala  och oförmåga att leva fullt ut. Livet ska levas som konst, menar Berenson, och konstens uppgift är att  skärpa våra sinnen och förhöja livskänslan, att öppna vårt medvetande för fullödigt  liv och erbjuda en fullständig identifikation i upplevelsen av världen:

Alltifrån min tidiga barndom har jag drömt om att man skulle kunna leva som om livet var ett sakrament. Med åren har den drömmen kommit att smälta samman med en önskan att man kunde göra livet lika meningsfullt som ett konstverk – lika självständigt som varje konstart bör vara, och framsprunget ur samma källåder i människosjälen.

Inspirerad av Goethes tro på konsten som en livsökande kraft, föreställer sig  Berensons att vi genom att tränas i föreställningens konst skärper våra förnimmelser och blir mer mänskliga. Inte minst kan vi genom att föreställa oss beröring erfara  desto starkare taktila sensationer. I motsats till Ruskin var inte Berenson  blyg i sexuellt avseende, varför dagarnas konststudier tycks ha fått sin naturliga fortsättning i nattliga övningar i hans vackra florentinska Villa Tatti.

*   *   *

Jag var på väg hem från en fest härom kvällen, stegen var lätta och sinnet upprymt efter sällskapets espri och skönhet. I gatlyktans sken fick jag syn på  de ruttnande dahliorna; till ett köttigt trassel hade stjälkarna upplösts, och kronbladen tappats på all sin färg. Men när jag böjde mig ned såg jag i varje glasaktig stjälk en gul tråd, alldeles klar i natten. Och som jag stod där kom jag att tänka på en scen i Evelyn Waughs Brideshead, där Sebastian tar upp en av Charles konstböcker, och läser: ”Erfar någon samma slags känslor inför en fjäril eller en blomma som inför en katedral eller målning?” Förvånad över bokens fråga ger han själv svaret: ”Ja, jag gör det”.

Mörkrets tankerymd

24 april 2010

I want to see the bright lights tonight, sjunger Linda Thompson i dödskallegrottan ikväll. Och det vill jag med, när skymningen tonat bort och stadens lyktor tänts. Jag är så svag för dessa vårkvällar med sina långa skuggor och sitt kvardröjande sken – som om solen laddat alla ting med ett skimmer som helt långsamt tappar sin lyskraft i natten.  Den viktorianska konstnären John Atkins Grimshaw tycker jag på ett fint sätt ofta fångat skymningsljusets väsen.

John Atkins Grimshaw, The Lovers (1874). Bilden är beskuren.

På besök en kväll hos den gode Rävjägarn fick jag skådespelaren Anders de Wahls Mormor och morfar med mig hem. Det är en uppväxtskildring i det lilla formatet, skriven med lätt hand men rik på fina ögonblicksbilder från ett oskarianskt Stockholm. I en sekvens tecknas den idag närmast bortglömda seden att kura skymning. Hos familjen de Wahl i den gamla latinskolan vid Adolf Fredriks kyrka omges skymningen av en rituell ordning och helgd; skymningen är dagens vilostund. ”Man ska vara stilla medan det skymmer”, får barnen veta.

Först satt de gamla alldeles tysta. Också vi hade omärkligt glidit ner på våra pallar. Sen började de prata – ett par ord då och då, med låg röst. Så dök minnen och upplevelser så småningom fram – morfar började tala om sin ungdomstid som lots- och sjömanspojke ute vid Grisslehamn, mormor om den tid hon som flicka tjänat hos en strumpvävare vid Roslagstull [—] Rösterna steg och sjönk – pauserna blev allt längre. Så kom åter bara ett par ord då och då – en minnenas suck – så blev allt tyst. Det blev som ljuden utifrån inte heller vågade knysta – rummet var nu helt mörkt. Några minuter senare var det så tyst så tystnaden hördes.
– Nu tänder vi, sa mormor.
Efter att de små gasoljelamporna tänts läser morfar högt ur en bok, och när barnen snart fått sin mjölk och sina smörgåsar har dagen nått sitt slut.

George de La Tour, Boy blowing at lamp (ca 1640)

Det elektriska ljusets intåg har mer än mycket annat påverkat liv och mentalitet i vår tid och blivit en oupplöslig del av moderniteten. Ljuset har kommit att jaga undan övertro och vanföreställningar från människans tanke, det har givit  namn åt upplysningens filosofi och fått symbolisera framsteg, vetenskap och rationalitet. Denna process är  förvisso inte slutförd – se bara på alla konspirationsteorier och annat hokus pokus som gracerar än i denna dag.

Likväl tror jag att vår kultur lider en allvarlig brist på mörker och tystnad, på långsamhetens metod. Saknad är eftertanken och reflektionen – den högtidliga stillhet som fick människorna i det dunkla rummet i kyrkvaktarbostaden i Adolf Fredrik att vila sina händer, minnas och lyssna till rösterna som växer fram i mörkret.

Som barn hyste jag stor förkärlek till vulkaner. Jag tyckte om att teckna de koniska silhuetterna i mina ritblock, jag fantiserade om kratersjöarna där amfibieplan kunde landa, och drogs till kombinationen av snöbeklädd bergstopp och glödande lava. Det vilade en kittlande oro över den obetydliga rökslinga som sipprade upp ur kratern – en  gäckande slummer som plötsligt kunde förbytas i förtärande vrede och förvandla himlen till ett inferno av eld och rök. Skog och slättland skulle komma att begravas under stoft och framflytande magma – träd skulle ta eld, vattenansamlingar fräsa. Likt tenn som hälls i sina formar skulle människors boningar fyllas och kapslas in i sten för framtida arkeologer att söka och finna. Skönhet och våld, katastrof och skapelse.

Joseph Wright of Derby, konstnär i upplysningens tidevarv, var en man med särskild känsla för vulkaner. Mest känd är han måhända för sina bilder av teknik och vetenskap, men han målade också en stor mängd landskap och porträtt. Under en längre vistelse i Italien på 1770-talet blev Wright vittne till ett av vulkanen Vesuvius utbrott, vilket kom att bli motiv för en lång rad målningar genom hans konstnärskap.

Vesuvius från Portici (ca 1775)

Vesuvius utbrott med utsikt över Neapelbuktens öar (ca 1776-80)

Vesuvius från Posillipo (1788)

Filosofen Edmund Burke var en av dem som på 1700-talet utvecklade antikens tankar om ”det sublima”. Burke menade att det sublima kan anas när skönheten överskrider den mänskliga fattningsförmågans mått och begränsningar. Det sublima vidgar skönheten mot den mörka sidan, mot utsatthet och fasa. När skönheten målas i ljus pastell och mjuka former, är den sublima erfarenheten mörk, obändig och kontrastrik. I den skräckblandade förtjusning som tillkommer det sublima kan människan känna sig levande; i stormar, bränder, raviner och bergsmassiv kan hon erfara skapelsens storhet.

Denna fruktans lockelse tycker jag framträder med stor kraft i Wrights vulkanutbrott. På andra sidan bukten står han och ser människor fly för sina liv. Möte mellan intensivt ljus och djupt mörker ger raffinerade klärobskyra effekter, som tillråga på allt kompliceras av det bleka månljusets spel. Med sin pensel följer konstnären den okuvliga magmans väg nedför sluttningar och sänkor, dess cinnoberröda ljus i natten. Kanske ser han i sina färger en ekvivalent till lavan, en konstens stratigrafi: lager på lager förs de till duken att stelna – nya skikt av olja, pigment, minne.

Med en population på mellan tre och sex miljoner individer, är rödhaken en av landets vanligaste tättingar. Rödhaken häckar gärna i blandskog, men också i trädgårdar och parker – där den bygger sitt bo i en skreva eller stubbe. Födan består av insekter, sniglar och mask. Om sommaren låter den höra sin fina sång, av snabba tirader växlande i styrka och tempo, med stor variation, klarhet och darrande nervositet. Vid oro knäpper den fram snabba serier av ”tick-ick-ick-ick” som påminner om ljudet när en gammal pendyl dras upp. Hos oss övervintrar rödhaken bara i den sydligaste landsändan. Ändå har den efter brittisk tradition, som ingen annan fågel kommit att förknippas med julens högtid.

Det latinska namnet Erithacus rubecula betyder ”röd rödstjärt” (jfr arterna rödstjärt och svart rödstjärt). I hela Europa bär fågeln namn efter sin roströda haklapp. I Sverige är namnet ”rödhake” belagt sedan tidigt 1800-tal. På brittiska öarna kallades fågeln länge ”redbreast”, men under senmedeltiden när det blev vanligt att kalla djurarter vid människonamn, blev fågeln känd som ”Robin redbreast”. I det viktorianska Storbritannien bar brevbärarna röda uniformer och fick tillnamnet Robins. Här ligger en föreslagen koppling mellan rödhaken och julen: fågeln med det röda bröstet kom att bli ett emblem och en symbol för brevbärarna som kom med julkorten. En något enklare och tristare förklaring till rödhaken som julfågel är naturligtvis det röda bröstet och julens röda färg.

1843 utformades det första julkortet i Storbrittanien, och det dröjde inte länge förrän en massproduktion kom igång. Också drottning Viktoria i egen hög person lät skicka otaliga julkort. Till en början var sagor och naturmotiv vanligt förekommande, liksom bilder av barn och djur. Rödhaken blev tidigt ett av de populäraste motiven, ofta avbildad bland järnekens blad och bär. Till Sverige kommer bruket av julkort mot slutet av seklet. De kolorerade förlagorna från England och Tyskland bidrog till att  inlemma nya motiv i den svenska jultraditionen.

Närheten till människan jämte fjäderdräktens vackra teckning har givit rödhaken en framträdande plats i folktro och legendbildning, där den ofta utmärks av sin beskyddande och lyckobringande karaktär. I den gamla engelska folksagan Babes in the Wood irrar två övergivna barn runt i den ödsliga skogen. När de slutligen möter döden och sjunker ihop på marken i varandras armar kommer rödhakar och täcker över de döda kropparna med löv. I vissa versioner av sagan figurerar Maid Marion och andra element från legenden om Robin(!) Hood.

Randolph Caldecott, illustration ur Babes in the Wood från 1879

På många platser har rödhaken varit djurvärldens svar på den antika Prometeusmyten – och den som sägs ha fört elden till människorna. En annan legend berättar att en rödhake kom till Jesus på korset, sorgset sjungande. Med sin vinge torkade den frälsarens våta kind, och drog med sin näbb ut törnen ur hans sargade panna. En blodsdroppe ska då ha fallit på fågelns bröst och färgat det rött.

En fröjdefull jul till folk och fä, önskar Skogvaktaren!

En människas stund på jorden är ack så flyktig och momentan. En bok däremot kan i lyckliga fall gå i arv i generationer, eller i bibliotekets vrå passera mången läsares hand. Kanske dyker den upp en dag i någon boklåda i hamnkvarteren eller på en auktion på landsorten, långt efter att dess första ägare ligger i jorden.

Människolivets korthet i relation till bokens beständighet är ett tema som genom seklerna inte sällan återkommer i exlibriskonsten. Det är ingen slump att antikvarien och boksamlaren Sir Augustus Wollaston Franks (1826-1897) på sitt bokägarmärke hade mottot: Nunc mihi, mox aliis (idag min, snart någon annans). Detta tema är en del i det motiv i konst och litteratur som brukar kallas vanitas. Vanitasmotivet vill som bekant påminna om livets förgänglighet och strävar i motsats till det besläktade carpe diem-temat efter att få människan att välja bort fåfängligheten i den jordiska tillvaron och genom bot och bättring förbereda henne för det oundvikliga slutet.

Fig. 1                                                 Fig. 2

I fig. 1 ses ett heraldiskt exlibris från mitten av 1600-talet, tillhörande bröderna Johann Jakob och Johann Rudolf Schmid, komplett med attributen spade, lie och timglas, samt en välväxt mask som krälar ut genom ögonhålorna i det kranium som tagit hjälmprydnadens plats ovanför sköldemärket.

Fig. 2 är ett exlibris för Joan Baucis från 1910, där en förförisk kvinna mellan två tidstypiska jugendgardiner poserar på en väldig dödskalle. Bakom henne stryker en påfågel – ett annat vanligt attribut inom vanitasmotivet som symbol för prålighet och fåfänga .

Fig. 3 och 4 är exempel på den form av vanitas som går under namnet Danse Macabre, eller på svenska, dödsdans. Ofta manifesteras den jordiska färgängligheten av en ung skön kvinna, som bjuds upp till dans med den personifierierade Döden – en dans som slutar i graven. Ibland framställs tre unga män, följda av var sitt benrangel som viskande påminner: Quod fuimus, estis; quod sumus, vos eritis (Vad vi var, är ni; vad vi är, kommer ni att bli). ”Dansen Macabre” är också namnet på en tecknad kvinnlig superskurk i Marvel Universe, men det är en annan historia.

Fig. 3                                                   Fig. 4

En av bokformatets själva idéer och en del i dess framgångssaga har varit dess långlivade natur. Häri ligger också en av de förklaringar som genom historien gjort bokbål till ett mycket drastiskt tilltag. För somliga människor lever nog än i dag ett slags respekt kvar för boken som fysiskt ting. Men i takt med att boken under historiens lopp blivit alltmer lättillgänglig och mindre dyrbar, med pocketversionernas framgång och senare den digitala konkurrensen, har med stor sannolikhet också synen på boken som ett ting med lång hållbarhet börjat förändras. Det finns dessutom hos många, åtminstone i vårt land, en ovana vid gamla språkformer, varför äldre översättningar tycks ha en bortstötande effekt på många läsare. Men om bokens liv i somliga fall har förkortats, så gäller dessbättre det motsatta för människolivet.  Avståndet till döden har ökat i vår del av världen, i takt med att det äldre samhällets umbäranden, epidemier, krig och hårda livsbetingelser har mildrats. Slutet är emellertid och ofrånkomligen det samma, nu som då.

Quod fuimus, estis; quod sumus, vos eritis (Vad vi var, är ni, vad vi är, kommer ni att bli)

Appendix till samtiden

14 november 2009

Det kommer rapporter om att sidensvansarna är på väg mot södra Sverige, men här står de dignande rönnbärsträden ännu orörda. Jag tänkte följa upp ett tankespår från förra inlägget, om samtidighet och ett utvidgat nu. I Alberto Manguels fantastiska En historia om läsning, som jag ofta återkommer till, står att läsa om Richard de Fournival, kansler i katedralen i Amiens vid mitten av 1200-talet. Fournival menade att förmågan att berika nuet är given människan genom det batteri av minnen som ackumulerats i konst och litteratur.

4_amiens_cathedral

Katedralen i Amiens, Frankrike.

Fournival insåg att en människas liv är alltför kort för att hon ska ha någon chans att på egen hand uppnå den kunskap hon eftersträvar. Men genom sitt minne – och genom möjligheten att i konst och litteratur dra nytta av andras erfarenheter – har hon givits möjligheten att tillägna sig stora kunskaper. Så är det nämligen, säger Fournival, att när vi tar del av en berättelse, återskapas dess skeenden på nytt i våra sinnen och blir närvarande i minnet. Genom att på detta vis återkalla förflutenheten och ta upp den i medvetandet, utvidgar litteraturen nuet och bär det vidare in i framtiden, i väntan på att bli en del av ett nytt nu, i en annan värld, på en annan plats.

Fournivals uppfattning avviker från den platonska traditionen. I en berömd dialog låter Platon lärofadern Sokrates förklara för Faidros att text och bild är tysta tecken, blott ljus och skugga. Symbolik, tolkning och association är något läsaren tillför verket genom sin livsvärld och erfarenhet;  läsaren – inte verket – är bärare av minne. Konst och litteratur kan skänka en påminnelse om redan erfarna tankar och kunskaper – men inte vara minne i egen rätt. Mötet med verket blir ett rendezvous med ditt eget själv; mötet med en annan tid blir en återspegling av ditt eget nu.

Vilket öde för den som under stundom är lite obekväm med sin samtidskultur, när samtiden visar sig fullständigt besatt av sig själv, av jakten på det nya. Detta  är ett signum för den kommersiella mediekulturen, men vad värre är  präglar det också i hög grad samtidskonsten. Men trots att vi är förhållandevis historielösa kulturvarelser, och trots att vi förbrukar ekologiska system som om det inte fanns nån morgondag, säger vi oss paradoxalt nog ha svårt att leva i nuet.

För mig är en dörr ut från den värsta samtidsnarcissismen en sådan livskänsla – i litteratur, konst och filosofi – som  bejakar samtidigheten, som möjliggör alla tider att finnas i samma hjärtpunkt. Therese Bohman fick mig i ett inlägg härom dan att tänka på den gamle konstnestorn Ulf Linde som jag tycker förkroppsligar denna livsinställning, där man hemtamt svingar sig mellan världar och skapar en egen samtid med inlevelse och närvaro som kompass: ”Jag är i samtiden när jag ser en snygg egyptisk tjej på British museum från år 2000 före Kristus. Det som rör mig ordentligt är samtida med mig”, säger Linde. I mina ögon bjuder en sådan tidsuppfattning en väldig frihet!

arnold marc gorter efter regnet

Arnold Marc Gorter, Efter regnet.

Nu är det en vecka sedan jag kom ut hit till landet. Och jag tänker att också detta att fortsätta hävda ett kulturlandskap som formats av 1000-årigt arbete är något av en motståndsakt mot samtidsfetischismen, i det fördolda.  Hopplöst tidsödande och olönsamt förstås. Att hålla slåtter och bete igång, att återuppta lövtäkt. Att synliggöra fångstgropar, torpruiner, odlingsrösen och kolbottnar. Att föra de muntliga traditionerna om en bygd vidare. Att rensa bort sly och mindre träd som växer upp i de solitära gammelträdens kronor, så ljuset kommer till.  En trehundraårig ek har överlevt tio människogenerationer, och ändå bara uppnått en tredjedel av sin möjliga ålder. Jag fortsätter arbeta mig fram med motorsågen genom Norragärdes betesmarker i den skumma dagern, solen visar sig inte idag heller. Nötskrikorna skränar i oxeln. Bärklasarna lyser som blodstänk mot en himmel av bly.

Ps. Citatet av Linde är hämtad från en intervju i Arbetarbladet. Ds.

Den vilsekomna jockeyn

26 oktober 2009

Jag har sällan lyckats uppbringa någon större entusiasm för den surrealistiska rörelsen annat än i rent teoretisk och idéhistorisk bemärkelse, där den förvisso är fascinerande. I praktiken lämnar den mig däremot ofta sval. Jag kan nå ett ögonblicks ingivelse när jag möter en surrealistisk målning för första gången, på samma sätt som jag kan fascineras av en oväntad idé, en non sequitur. Men det poetiskt fördjupande serum dessa konstnärer sökte sprida genom sina bilder, tycks inte ha någon större verkan på min fantasi.

Av René Magritte finns dock en målning som tilltalar mig, men så är den inte heller utpräglat surrealistisk. Det är en sen och omarbetad version av Le Jockey Perdu från 1948, där träden med stammar av balustrader i originalversionen (1926) har ersatts av ordinära träd, alla med snarlika droppformade kala kronor. Den är så ödslig och vacker med den vilsne jockeyn i dimman att jag måste sträcka vit flagg:

lost jockey

Ibland tänker jag att jockeyn har förirrat sig från kapplöpningsbanan, och bara fortsätter in i det okända som en uppdragen mekanisk leksak. Men jag erfar också det slags vilsenhet som inte kommer av nya, främmande platser – utan av ett landskap där allt är intill förväxling likt; de öde vidderna, dagar som är varandras spegelbilder; den skrämmande uppenbarelsen av att bli blind för sin omgivning: rummen, kvarteret, den dagliga utsikten över heden – allt det vanan lagt sin döda hand över.

Och så tänker jag på Sebastian Flyte, den unge lorden i Brideshead Revisited, när han smiter iväg från rävjakten mot en pub i South Twining för att få dricka bort dagen ifred. I den hundtandsmönstrade sportkavajen rider han genom diset på sin Tinkerbell, bort från alla inkräktare i ensamheten, bort från Charles och familjen, bort från en värld av förljugenhet – och vad värre är – en värld av jagande, orsakslös förtvivlan.

– – –

Ps. Tack till Lotten som gjorde mig uppmärksam på jockeyn! Ds.