Så länge jag kan minnas har jag varit förtjust i torn: krenelerade torn, fyrtorn, flygledartorn, vattentorn, silos, torn på renässanspalats, kråkslott, jugendvillor. Kanske har det att göra med att jag växt upp med en kyrka som granne, och från mitt fönster ofta betraktat det vitkalkade kyrktornet med alla sina kajor. Från mitt fönster hade jag utsikt också över två andra torn: långt bort i horisonten Grimetons radiomast med sin pulserande lanterna om kvällarna, och i förgrunden Träslövs TV-torn där villakvarteren tog slut och landet började. Vi lekte ofta på berget vid TV-tornet, klättrade på klipporna.  Ibland lade vi oss ned bland enebuskarna och tittade upp mot det väldiga tornet med sina öronlika mottagare och antenner. Molnen vandrade förbi. Tornet såg alltid ut att luta hotfullt – det måste ha varit en optisk illusion – som om det var på väg att falla mot oss, vilken sida vi än betraktade det ifrån.

Mitt favorittorn framför andra måste vara centralbyggnaden på William Beckfords makalösa Fonthill Abbey, från 1700-talets sista år. Beckford, kanske mest bekant som författare till skräckromanen Vathek, var därtill konstsamlare av rang, stormrik plantageägare, mecenat, arbiter elegantiarum, reseskildrare, politiker, naturälskare, ärkeromantiker och bon vivant. Som barn tog han pianolektioner av Mozart, och fick tidigt möjlighet att utveckla sin smak för de sköna konsterna. Vivören Beckford var känd för sina orientaliska fester med andliga seanser, teaterframträdanden, ruinskådande samt naturligtvis smärre orgiastiska inslag. Men utöver allt detta lät han alltså resa torn i nygotik, som det sagolika Fonthill Abbey i Wiltshire.

Fonthill Abbey, The Gallery, av James Wyatt

Efter förälskelsen i den mycket unge William Courtenay hade Beckford tvingats i exil, och det är under dessa år han börjar umgås med tanken på en gotisk katedral. I Schweiz går hustrun Lady Margaret Gordon bort i barnsäng, och en förkrossad Beckford beslutar sig efter några kringflackande år på kontinenten att återvändanda till England för att låta uppföra det osannolika Fonthill Abbey. Som chefsarkitekt anlitas James Wyatt, och ett tusental arbetare hyrs in för arbete dag och natt. Samtliga vagnar i grannskapet tas i beslag för att frakta byggmaterial – i utbyte lovar Beckford att förse de fattiga med kol och filtar under årets kalla perioder. Fantasiklostret tar så sakteliga form utifrån en oktaedrisk centralbyggnad innefattande huvudtornet, där fyra långsträckta flyglar strålar samman. Interiören smyckas i rött, purpur, silver och guld.  I väster tronar huvudingången upp med de 10 meter höga portarna, som leder in till hallen med sin trappa under de vidunderliga valven.

Hallen i Fonthill Abbey, från John Rutter’s Delineations of Fonthill (1823)

Under sina vistelser på Fonthill är Beckford dess ende hyregäst.  Ryktet säger att tolv portioner lagas till varje middag, men att Beckford intar måltiden i ensamhet och låter sända ut de elva orörda kuverten när han är klar. Bara vid ett tillfälle påstås han ha haft gäster, nämligen år 1800 när han tar emot Lord Nelson och Lady Emma Hamilton.

Fonthill Abbey visar sig dessvärre vara en klostrens motsvarighet till regalskeppet Wasa, och inte byggt för att stå emot tidens tand. Främst av allt är det en skapelse av drömmar och verklighetsflykt; en befängd muromgärdad parallellvärld, dit den framrusande nya tiden inte når. Arkitekten Wyatt har liksom Beckford själv oerhört bristfälliga kunskaper om gotikens sofistikerade konstruktionsmetoder och regler för avlastning av tyngd. Redan från början kantas bygget av vådliga motgångar,  av mögel och förfall. Två gånger kollapsar huvudtornet när det nått 90 meters höjd. Med en för Bedford typisk nyfikenhet lär han dock mest ha beklagat att  han inte varit på plats och fått uppleva det spektakulära raset. Ett nytt försök beordras, denna gång med sten istället för timmer och cement. Sju år senare står tornet klart. Men redan 1825, bara tre decennier efter att de första stenarna lagts i Fonthill Abbey, faller huvudtornet samman för gott. Då är Beckford redan i färd med ett nytt tornprojekt: Landsdown Tower i Bath, Somerset. Av Fonthill Abbey återstår idag bara en mindre rest av den norra flygeln, samt en grindstuga.

Klicka här för en planritning av Fonthill Abbey, och här för en bild i genomskärning.

Annonser

Ett svart regn rasslar över rutorna. På Öresunds- och Bältbroarna har långtradarna ställt sig på tvären rapporterar mannen i radion, och ekipagen välter. I inlandet där jag kurar skymning tycks vindarna tappa fart, även om jag hör torra grenar knäckas i den gamla lönnen på gårdsplanen. Här börjar vad som är tänkt att bli en liten serie om hus som väcker mina lustar.

Först ut är Guvernörens residens i Port of Spain, Trinidad. Interfolierad av stadens botaniska trädgård och med de blånande bergen bakom sig, står denna viktorianska skönhet:

Residenset restes 1876 av kalksten över ett skelett av järn och stål, enligt tidens industriella manér. Arkader och loggior går i italiensk nyrenässans, medan pelare och räcken ger prov på rikligt dekorerad och smyckad viktoriana. På taket skiffer. Jag tycker så mycket om de nätta pelargångarna, de små utskjutande detaljerna, avsatserna och balkongerna. Och asymmetrin mellan husdelarna!

Det slår mig nu, att den småländska timrade dubbelkammarstuga varifrån jag skriver dessa rader, är byggd i princip samtidigt. Och här är så mörkt och dystert denna gudsförgätna novemberkväll, att jag inte kan låta bli att låta tankarna vandra en smula. Gud vet att jag inte skulle ha nåt emot att byta in denna olle mot en smoking och följa den röda mattan upp genom den väldiga trapphallen ikväll, med en vän vid min sida. Finna en avsides plats i en loggia att sippa våra daiquris och andas den parfymerade karibiska natten som silas genom trädkronorna utanför: lukten av trädgårdens planteringar, oljan i lyktorna och  kapplöpningsbanans stallar. Ett åldrat calypsoband spelar på håll – och längre bort ifrån Savannah, där den stora karnevalen brukar dra förbi med sina plymer och förgyllda gipsidoler – hörs det avlägsna sorlet från en cricketmatch. Kvällen till ära besegras britterna i det prestigefyllda mötet, och människor dröjer kvar i parkerna. Vi sitter alldeles stilla, ser de svarta svanarna komma upp ur dammen. Jag skulle kunna sträcka mig ut och nypa en kvist från cypressen, jag skulle kunna säga saker som aldrig blev sagda, men jag bara finns med dig ikväll, i den här världen, i det här huset.

Av någon anledning går mina tankar också till the Clash. Kanske för att Joe Strummer på nåt vis illustrerar det brittiska imperiets upplösning: fadern född i Indien, diplomat med hela världen som arena. Strummer själv född i Ankara, Turkiet. Kriget hade inneburit dödsstöten för kolonialismen; familjen reser runt i spillrorna av ett imperium. Uppgörelserna på hemmaplan sen som avlöser Swinging London och Carnaby Street: punken, Thatcher-åren, raskravallerna och Brixton Riot.

1962 får Trinidad & Tobago sin efterlängtade självständighet och Guvernörens residens går numera under namnet Presidentens hus. Fler bilder finns här .