I pilträdens skugga

21 juni 2010

Jag tycker om Tidans stränder, där de gamla pilträdens bladrankor hänger ned över det strömmande vattnet. Jag hade för vana att promenera där under min sista tid i Mariestad – längs tennisklubbens röda grusbanor, bort förbi residenset där sportfiskarna stod på murarna – ut mot det gamla kraftverket där jag hittat en öde plats på en holme, i pilträdens skugga.

Oh where are you now, pussy willow that smiled on this leaf, sjunger Syd Barrett, den gamle dåren. Och jag älskar viden och pilträd – ja hela salix-släktet och de associationer och minnen de väcker:  På klykor av pilgrenar brukade vi bära hem fiskefångsten från ån när jag var liten, efter att försiktigt ha trätt kvistspetsarna igenom aborrarnas hallonröda gälar. Jag minns det dova ljudet av tusen pollinerare vid den gamla sälgen om våren. Och  den risiga jolsterbusken invid vattenreservoaren, där någon av de äldre killarna i kvarteret gömt undan en bunt herrtidningar som fick det att kväljas i min pojkhals.

Virginia Lee Burton (1909-1968), Sentimental

I kultur och folktro kopplas pilen av hävd till sorg och förlust. Föreställningen hämtar sin näring ur trädets förmåga att från grenarnas hängen avge en droppande vätska (inte bara tårpilen har denna egenhet). Associationerna till sorg har biblisk ålder, som i Psaltarpsalm 137: ”Vid Babels floder / där sutto vi och gräto / när vi tänkte på Sion. / I pilträden som där voro / hängde vi upp våra harpor”. För egen del tänker jag på folksången All Around My Hat, som Steeleye Span populariserade. När den spelades hemma på Slätåkergatan brukade mamma och pappa dansa.

All around my hat I will wear the green willow
all around my hat for a twelve month and a day
and if any one should ask me the reason why i’m wearing it
it’s all for my true love who’s far, far away

Gråter gör man bäst under ett pilträd, vid vatten som flyter förbi. Det gör kvinnan i Desdemonas sång ur Othello, och det gör Billie Holiday i örhänget Willow Weep for Me, här i en inspelning från den första Monterey-festivalen 1958.

Annonser

Vilket öde för den som under stundom är lite obekväm med sin samtidskultur, när samtiden visar sig fullständigt besatt av sig själv, av jakten på det nya. Detta  är ett signum för den kommersiella mediekulturen, men vad värre är  präglar det också i hög grad samtidskonsten. Men trots att vi är förhållandevis historielösa kulturvarelser, och trots att vi förbrukar ekologiska system som om det inte fanns nån morgondag, säger vi oss paradoxalt nog ha svårt att leva i nuet.

För mig är en dörr ut från den värsta samtidsnarcissismen en sådan livskänsla – i litteratur, konst och filosofi – som  bejakar samtidigheten, som möjliggör alla tider att finnas i samma hjärtpunkt. Therese Bohman fick mig i ett inlägg härom dan att tänka på den gamle konstnestorn Ulf Linde som jag tycker förkroppsligar denna livsinställning, där man hemtamt svingar sig mellan världar och skapar en egen samtid med inlevelse och närvaro som kompass: ”Jag är i samtiden när jag ser en snygg egyptisk tjej på British museum från år 2000 före Kristus. Det som rör mig ordentligt är samtida med mig”, säger Linde. I mina ögon bjuder en sådan tidsuppfattning en väldig frihet!

arnold marc gorter efter regnet

Arnold Marc Gorter, Efter regnet.

Nu är det en vecka sedan jag kom ut hit till landet. Och jag tänker att också detta att fortsätta hävda ett kulturlandskap som formats av 1000-årigt arbete är något av en motståndsakt mot samtidsfetischismen, i det fördolda.  Hopplöst tidsödande och olönsamt förstås. Att hålla slåtter och bete igång, att återuppta lövtäkt. Att synliggöra fångstgropar, torpruiner, odlingsrösen och kolbottnar. Att föra de muntliga traditionerna om en bygd vidare. Att rensa bort sly och mindre träd som växer upp i de solitära gammelträdens kronor, så ljuset kommer till.  En trehundraårig ek har överlevt tio människogenerationer, och ändå bara uppnått en tredjedel av sin möjliga ålder. Jag fortsätter arbeta mig fram med motorsågen genom Norragärdes betesmarker i den skumma dagern, solen visar sig inte idag heller. Nötskrikorna skränar i oxeln. Bärklasarna lyser som blodstänk mot en himmel av bly.

Ps. Citatet av Linde är hämtad från en intervju i Arbetarbladet. Ds.

Den gamla eken bakom huset står med allt glesare löv för var dag. Om kvällen sitter kajflockarna som svart frukt i grenverket. Runtomkring står nakna askar och lönnar, men eken tar tid på sig att släppa löven. I takt med att dagarna blivit kortare och ljuset avtagit har den gröna klorofyllen försvunnit ur bladen, och andra färgämnen framträder. Eken saknar färgprakten hos de träd där karotener, flavonoler och antocyaniner får löven att lysa i gula och röda nyanser. Istället innehåller eklöven mycket garvsyra, vilket ger dem en kopparaktig färg.

När vi var små var denna väldiga ek vårt klätterträd. Någon hade slagit spikar i stammen som gjorde det lättare att ta sig upp, och från svårtillgängliga grenar hängde repstumpar till hjälp. Jag undrar vad det är som triggar barnets obändiga fascination för trädklättring – är det utsikten och fågelperspektivet, är det klättringen som aktivitet, eller självövervinnelsen? Drömmen om ett liv i träden också för en vuxen människa återfinns som tema både i Truman Capotes Gräsharpan och i Italo Calvinos Klätterbaronen. I Gräsharpan är livet i träden kanske främst ett uttryck för frihetslängtan – i Klätterbaronen finns en omisskännelig koppling till Calvinos estetiska ideal om tyngdlöshet. Denna märkliga fantasi att leva uppe i träden gör ett visst intryck på mig genom att å ena sidan liksom lyfta människan till ett högre perspektiv – å andra sidan tala till ett slags primitiv urkraft, en kroppens erinran om dagarna i apflocken.

Caspar David Friedrich, Kråkornas träd (1822)

Caspar David Friedrich, Kråkornas träd (1822).

I Höstdagbok skriver Gunnar Brusewitz om Stagnelius och Eichendorff, vilka som det anstår romantiska poeter båda trivdes att se världen an ifrån en trädkrona. Eichendorff verkar dessutom haft en lustig böjelse att ofta placera sina litterära hjältinnor sittande uppe i trädkronorna! I dikten ”Vorbei” beskriver Eichendorff som åldrad man med stort vemod hur hans gamla klätterträd fallit till marken. Men så inser han att den som åldern tagit är han själv – världen  är lika ung som förr!

Genom fönstret ser jag att kajorna dragit vidare in mot mot staden för att på kajors vis sova på taken, där de kan dra nytta av den värme som den täta bebyggelsen skänker. Från den gamla klätterekens vida krona kommer löven att fortsätta falla inatt, i tusental efter tusental.

Krönika om ett förebådat lövfall

Den gamla eken bakom huset står med allt glesare löv för var dag. Om kvällen sitter kajflockarna som svart frukt i grenverket. Eken är ett träd som tar tid på sig att släppa löven. När dagarna blir kortare och ljuset avtar försvinner den gröna klorofyllen ur bladen och låter andra färgämnen framträda. Eken saknar färgprakten hos många andra träd, där aroteners, flavonolers och antocyaniners färgämnen får löven att lysa i skiftande gula och röda nyanser. Eklöven innehåller istället mycket garvsyran, vilket ger dem en kopparaktig, blekbrun färg. (Arten bergek har kvar sina förtorkade lövruskar tills nya skott tvingar dem att släppa taget framåt våren, och kallas därför också vinterek.)

När vi var små var denna gamla ek vårt klätterträd. Någon hade slagit i spikar i stammen som gjorde det lättare att ta sig upp, och från vissa grenar hängde repstumpar till hjälp. Jag undrar vad det är som för ett barn skapar den obändiga fascinationen för trädklättring – är det utsikten och fågelperspektivet, är det klättrandet som aktivitet? Drömmen om ett liv uppe i träden återfinns som tema både i Truman Capotes Gräsharpan och i Italo Calvinos Klätterbaronen. I Gräsharpan är livet i träden kanske främst ett uttryck för frihetslängtan – i Klätterbaronen finns en omisskännelig koppling till Calvinos tyngdlösa estetiska ideal. Denna märkliga fantasi att leva uppe i träden gör ett visst intryck på mig genom att å ena sidan liksom höja människan ett snäpp till ett högre perspektiv – och å den andra tilltala ett slags urkraft, ett x skydd, en kroppens erinran om dagarna i apflocken.

I sin höstdagbok skriver Gunnar Brusewitz om de romantiska poeterna Stagnelius och Eichendorff, som båda trivdes att se världen an ifrån en trädkrona. Eichendorff verkar dessutom haft en lustig förkärlek till att framställa sina hjältinnor sittande upp i trädkronorna. I dikten, ”Vorbei”, beskriver Eichendorff som gammal man, hur hans gamla klätterträd fallit till marken. Trädkronornas mysterier är stängda för för gamla och trötta.

Vorbei