En människas stund på jorden är ack så flyktig och momentan. En bok däremot kan i lyckliga fall gå i arv i generationer, eller i bibliotekets vrå passera mången läsares hand. Kanske dyker den upp en dag i någon boklåda i hamnkvarteren eller på en auktion på landsorten, långt efter att dess första ägare ligger i jorden.

Människolivets korthet i relation till bokens beständighet är ett tema som genom seklerna inte sällan återkommer i exlibriskonsten. Det är ingen slump att antikvarien och boksamlaren Sir Augustus Wollaston Franks (1826-1897) på sitt bokägarmärke hade mottot: Nunc mihi, mox aliis (idag min, snart någon annans). Detta tema är en del i det motiv i konst och litteratur som brukar kallas vanitas. Vanitasmotivet vill som bekant påminna om livets förgänglighet och strävar i motsats till det besläktade carpe diem-temat efter att få människan att välja bort fåfängligheten i den jordiska tillvaron och genom bot och bättring förbereda henne för det oundvikliga slutet.

Fig. 1                                                 Fig. 2

I fig. 1 ses ett heraldiskt exlibris från mitten av 1600-talet, tillhörande bröderna Johann Jakob och Johann Rudolf Schmid, komplett med attributen spade, lie och timglas, samt en välväxt mask som krälar ut genom ögonhålorna i det kranium som tagit hjälmprydnadens plats ovanför sköldemärket.

Fig. 2 är ett exlibris för Joan Baucis från 1910, där en förförisk kvinna mellan två tidstypiska jugendgardiner poserar på en väldig dödskalle. Bakom henne stryker en påfågel – ett annat vanligt attribut inom vanitasmotivet som symbol för prålighet och fåfänga .

Fig. 3 och 4 är exempel på den form av vanitas som går under namnet Danse Macabre, eller på svenska, dödsdans. Ofta manifesteras den jordiska färgängligheten av en ung skön kvinna, som bjuds upp till dans med den personifierierade Döden – en dans som slutar i graven. Ibland framställs tre unga män, följda av var sitt benrangel som viskande påminner: Quod fuimus, estis; quod sumus, vos eritis (Vad vi var, är ni; vad vi är, kommer ni att bli). ”Dansen Macabre” är också namnet på en tecknad kvinnlig superskurk i Marvel Universe, men det är en annan historia.

Fig. 3                                                   Fig. 4

En av bokformatets själva idéer och en del i dess framgångssaga har varit dess långlivade natur. Häri ligger också en av de förklaringar som genom historien gjort bokbål till ett mycket drastiskt tilltag. För somliga människor lever nog än i dag ett slags respekt kvar för boken som fysiskt ting. Men i takt med att boken under historiens lopp blivit alltmer lättillgänglig och mindre dyrbar, med pocketversionernas framgång och senare den digitala konkurrensen, har med stor sannolikhet också synen på boken som ett ting med lång hållbarhet börjat förändras. Det finns dessutom hos många, åtminstone i vårt land, en ovana vid gamla språkformer, varför äldre översättningar tycks ha en bortstötande effekt på många läsare. Men om bokens liv i somliga fall har förkortats, så gäller dessbättre det motsatta för människolivet.  Avståndet till döden har ökat i vår del av världen, i takt med att det äldre samhällets umbäranden, epidemier, krig och hårda livsbetingelser har mildrats. Slutet är emellertid och ofrånkomligen det samma, nu som då.

Quod fuimus, estis; quod sumus, vos eritis (Vad vi var, är ni, vad vi är, kommer ni att bli)

Fabeldjur i Norden

31 oktober 2009

Nu drar horder av mantelbeklädda missdådare runt i kvarteret. Ett spöktåg lär enligt uppgift ha spelat ukulele – vilket borde vara nog för att se över förrådet av torrskaff och dra ned i stormkällaren. Istället har jag under dagen roat mig med att bläddra i den märkliga Bernströms bestiarium: En djurens nordiska kulturhistoria, av zoologihistorikern och språkvetaren John Bernström (1903-1989). Bernström gör ett slags etnobiologisk och mentalitetshistorisk genomgång av de nordiska djurarterna, och listar deras avtryck i historiska källor. Här ingår också de fabeldjur och bestar vilka länge sågs som en högst verklig del av djurriket.

Med kristendomens införande och kunskapen om de antika källorna får nordbornas föreställningar om märkliga djur mer exotiska former. De antika författarna beskriver fabelmänniskor i form av cykloper, hundhuvudmänniskor och  enbenta skuggfotingar. I Vulgata omnämns kentaurer, fauner och sirener. Bernström skriver att också de menagerier som under medeltid och tidigmodern tid var en vanlig syn vid de europeiska furstehoven – med apor, lejon, strutsar och elefanter – troligen bidrog till att stärka fantasin och tilltron till fantastiska vidunder.

Överdrifter och rykten från reseskildringar, feltolkade naturalieföremål, fossil- och benfynd liksom iakttagna bastardformer och missbildningar på djur och människor – bidrog till bilden av fabeldjur som verkliga varelser. Vanligen bygger manifestationen av fabeldjuret på blandformer, med huvud och kropp sammansatta av av olika arter. Dessa vidunder sammankopplades i regel med djävulen.

Svag som jag är för gamla kartor är ärkebiskop Olaus Magnus (1490–1557) Carta Marina något av en våt dröm. Den innehåller en hel del bilder av fabeldjur, inte minst i haven och i kartans utkanter. Dessutom pryds den av lite fin heraldik. Carta Marina lär ha tagit Olaus Magnus 12 år att färdigställa, innan den trycktes i Venedig 1539. Klicka på bilden för en högupplöst version, där den enastående detaljrikedomen kommer till sin rätt.

Carta_Marina litenOlaus Magnus, Carta Marina (1539).

Jag funderar på att göra en liten serie om medeltida fabeldjur här på bloggen framöver.