Berenson och läran om livsökning

10 november 2010

Nu har nattfrosten tagit dahliorna vid mitt fönster och över tennisbanans linjer har vaktmästaren lagt plank och stenar. När jag den senaste tiden bläddrat i böcker har Bernard Berensons namn gång efter annan dykt upp, vilket föranleder en liten randanmärkning. Berenson (1865–1959), konstvetare med renässansmåleri som specialitet, beskriver hur en människas stund på jorden vanligen präglas av ett slags halvdvala  och oförmåga att leva fullt ut. Livet ska levas som konst, menar Berenson, och konstens uppgift är att  skärpa våra sinnen och förhöja livskänslan, att öppna vårt medvetande för fullödigt  liv och erbjuda en fullständig identifikation i upplevelsen av världen:

Alltifrån min tidiga barndom har jag drömt om att man skulle kunna leva som om livet var ett sakrament. Med åren har den drömmen kommit att smälta samman med en önskan att man kunde göra livet lika meningsfullt som ett konstverk – lika självständigt som varje konstart bör vara, och framsprunget ur samma källåder i människosjälen.

Inspirerad av Goethes tro på konsten som en livsökande kraft, föreställer sig  Berensons att vi genom att tränas i föreställningens konst skärper våra förnimmelser och blir mer mänskliga. Inte minst kan vi genom att föreställa oss beröring erfara  desto starkare taktila sensationer. I motsats till Ruskin var inte Berenson  blyg i sexuellt avseende, varför dagarnas konststudier tycks ha fått sin naturliga fortsättning i nattliga övningar i hans vackra florentinska Villa Tatti.

*   *   *

Jag var på väg hem från en fest härom kvällen, stegen var lätta och sinnet upprymt efter sällskapets espri och skönhet. I gatlyktans sken fick jag syn på  de ruttnande dahliorna; till ett köttigt trassel hade stjälkarna upplösts, och kronbladen tappats på all sin färg. Men när jag böjde mig ned såg jag i varje glasaktig stjälk en gul tråd, alldeles klar i natten. Och som jag stod där kom jag att tänka på en scen i Evelyn Waughs Brideshead, där Sebastian tar upp en av Charles konstböcker, och läser: ”Erfar någon samma slags känslor inför en fjäril eller en blomma som inför en katedral eller målning?” Förvånad över bokens fråga ger han själv svaret: ”Ja, jag gör det”.

Annonser

15 svar to “Berenson och läran om livsökning”

  1. Schniff said

    Fint inlägg!
    Det får mig osökt att tänka på Nietzsches och Schopenhauers tes om att livet blott kan rättfärdigas som estetiskt fenomen. Det enda rätta här i världen är en utveckling mot andens och sinnenas förfinade känslighet.

  2. skogvaktaren said

    Tack! Ja, påminner inte Berensons metod lite om Schopenhauers tanke om kontemplationen, att helt låta sig uppslukas av ett objekt, att bli ren förnimmelse? Kenneth Clark har beskrivit hur Berenson när han skulle avgöra ett verks originalitet sögs in i dess värld; han brukade gå helt nära, knacka och känna sig fram, lägga örat till, mumlandes sina slutsatser. En excentrisk karaktär, tvivelsutan. Det är fascinerande hur det i den estetiska upplevelsen finns så olika vägar ut: esteticism, l’art pour l’art, konst i tjänst för mänskligheten eller som flykt undan lidandet och jaget etc.

    Levnadskonst – i mina ögon en så mycket mer tilltalande företeelse än all mindfulness-hets i vår förvirrade tid!

  3. Sandra said

    Snubblade över den här bloggen när jag sökte efter Clive Bells citat som Sebastian läser i Brideshead, då jag inte riktigt kom ihåg hur det var formulerat.
    Tur var väl det dessutom då din visade sig vara bland de bästa bloggar jag läst. Det kändes väldigt skönt att inse, när jag sakta börjat förlora allt hopp om det, att det finns bloggar som inte bara är insiktsfulla och tankeväckande, utan också välformulerade.

    Underligt att slumpen kan leda till så trevliga överraskningar ibland! Jag menar, dessutom spenderar du en del av din tid i min lilla hemstad. (Mariestad då, inte huvudstaden.) Även om jag förstås nyfiket måste undra hur i hela friden du hamnade här av alla ställen?

  4. Sebastian säger så mycket bra, sådant som man själv är beredd att skriva under på. Precis som det finfina citat du presenterar, tycker jag mycket om när han pratar om den andliga tron och följande repliker växlas mellan tråk-Charles och honom:
    -Men man kan väl inte tro på någonting, bara för att det är en förtjusande tanke!
    -Jamen det gör jag. Det är så jag tror.

    Man får passa på, innan man ligger i graven.

  5. Erik Skaldeman said

    Hej Carl!

    Det var lustigt att du skriver om ett ämne som jag har tänkt på en hel del. Jag har på sistone lagt märke till att en del av de människor jag möter snarare liknar romankaraktärer än riktiga människor och paradoxalt nog så är det dessa som får livet att kännas mest autentiskt – de får livet att kännas som att det verkligen inträffar. När mitt liv liknar en berättelse, blir jag nästan lite salig. Det är så jag har tänkt på det. Jag har inte gått så långt som att blanda in ordet konst men det är väl samma sak tror jag.

    Sedan har jag frågat mig vad skillnaden egentligen är på fiktionen och livet och jag har kommit fram till att skillnaden kanske inte är så stor, för livets äventyr och möten verkar ofta osannolika, precis som karaktärernas äventyr i en bok. Den väsentliga skillnaden på ditt liv och en roman är att du läser romanen; med livet går du snäppet längre och du lever det.

    Sedan tänkte jag på civilisationens utveckling – hur man förr i världen nogsamt dekorerade allt från husfasader till bokstäver, medan man nu i regel bryr sig mest om praktiska faktorer och mycket mer massproduceras. Det slog mig att denna utveckling kanske är det allra största steget bort från naturen: för naturen är vacker (man skulle nästan kunna säga att den är fiktiv).

    Iphones och datorer är inte vackra, inte heller SJ:s tåg eller Internet. Nu kanske jag är överdrivet pessimistisk till sånt som bara är yta egentlig, och förresten: i själva verket borde väl en flygplansfärd bland molnen ge livet en sagolik touch om något – å andra sidan avdramatiseras väl det fantastiska i en sådan resa när människor pendlar hej vilt mellan Kina och New York. Man passerar en väldig land- och havsmassa varje gång men det känns knappt att man gör det.

    Utifrån betraktat låter det storslaget och fantastiskt att under loppet av några timmar korsa hela jordklotet, men nu när kapitalismen och globaliseringen har gjort så att nästan alla i rikare länder kan åka till Thailand med SAS, så betyder detta underverk kanske inte mycket längre för de flesta, ur en estetisk synvinkel.

    Så kan det gå när inte haspen är på!

  6. skogvaktaren said

    Sandra: Tack för din stora vänlighet! Det är fint hur Charles omvärderar sin konstsyn i mötet med Sebastian. Hur jag hamnade i denna vackra trakt kan jag inte svara på med full förvissning, men jag misstänker att min spefulla sjörövarkompass har något med saken att göra, och att det hela går tillbaka till min period som gröna vågare i norra Tivedens omgivningar härom året. Väntar dock på att Bonnie ska komma med Forden och några pickadoller och ta mig ut på vägarna igen.

    Rävjägarn: Indeed. Och kan inte en krubba vara en sällsamt vacker tingest? Jag är särskilt svag för 40-talsmodellerna, med djur av elastolin. Och visst är Charles i många stycken en tråkmåns, men jag tror ändå jag håller på att omvärdera honom, och tycka att han egentligen är den mest intressanta av de två, den mest sammansatta och den som genomgår en utveckling.

    • Sandra said

      Jag tycker faktiskt att mycket som Sebastian säger gör att Charles utvecklas till en mycket trevligare karaktär. Deras vänskap gör väldigt mycket positivt för honom egentligen, och det är kanske därför det blir särskilt jobbigt när Sebastian långsamt bryts ned.
      Nuförtiden har jag en tendens att lägga ned boken eller sluta titta på TV-serien i samma stund som Sebastian försvinner ur dem. Jag har av någon anledning alltid haft ganska svårt att sympatisera med Julia.

      Jag skulle ju kunna tänka mig att det finns betydligt sämre sätt att hamna här än med hjälp av sjörövarkompasser och gröna vågenperioder i Tivedenskogarna! Under någon enstaka period kan jag tänka mig att det dessutom är fint häromkring. Är man född och uppvuxen här som jag så är det oerhört lätt att glömma bort sådant. Jag promenerade ensam ute på piren häromkvällen och insåg att jag tyckte att staden var vacker en stund igen.
      Nuförtiden står jag mest och stampar och väntar på att de ska ringa från verkstaden om att Forden är färdig så att jag kan dra vidare och se något nytt!

  7. skogvaktaren said

    Hej Erik!

    En så lycklig paradox när konsten kan skapa en större autenticitet åt tillvaron, och dess osannolika nycker. Jag tror man behöver berättelsen för att se mening och mönster.

    Min vän Lotten brukar säga att en gång i tiden var nästan inget fult, förutom möjligen den mänskliga naturen. Det tycker jag är ett fint citat.

    Och samtidigt lever vi (åtminstone i vår del av världen) i en tid där krig och umbäranden, tvång och mänsklig förnedring, lidande och förluster är så mycket mindre än någonsin tidigare i historien så som vi känner den. Det är en stor lycka!

    Och visst är det så att saker blir vackrare med tiden, dels genom att de får en historia och ger oss perspektiv, dels genom att vår blick tycks söka nostalgi och saknad. På så vis kommer säkert en del av de saker som omger oss uppfattas som vackrare om 100 år.

    Ändå måste man få säga att den tid vi lever i på många sätt är ful, att något av det sköna gått förlorat, och där tycker jag som du.

    Det är därför jag tycker om hantverk och gamla saker, och vantrivs så rysligt i tidens inredningsmode och själlösa massproduktion. Mest av allt lider jag av landskapets förfulning. Jag kan inte förlika mig med att den biologiska mångfalden går förlorad, att art efter art försvinner vår vetskap till trots, och att det inte tycks röra en människa i ryggen. Avståndet till naturen är naturligtvis en estetisk blunder, men också en moralisk missgärning bortom all förlåtelse och nåd. Jag är på skalbaggens sida, och inget i världen som kan köpas för pengar kan ersätta glansen i hennes vingar.

    • Erik Skaldeman said

      Jag var hos min storebror och tittade på en lägenhet som han hade fixat till ganska grundligt för att sälja. Jag fick se bilder på hur den hade sett ut tidigare och jag kunde inte låta bli att älska den sjaskiga gamla lägenheten som fanns dokumenterad. Det är kanske en lite tragikomisk reaktion från min sida men dagens inredningsmode är verkligen rätt obehagligt…

      Min pessimism verkar lätt överdriven när jag skriver som jag skriver men jag är i alla fall medveten om samtidens mer positiva aspekter, även om jag, en välfärdens son, inte vet att uppskatta dem tillräckligt. För några hundra år sen hade man ju till exempel löpt ganska stor risk att dö innan man alls hann uppleva särskilt många av livets spännande äventyr.

      Och människor brydde sig väl inte mer om kultur än vi gör idag – man brydde sig väl i regel mest om att överleva vintern på sin fattiga bondgård. Om vi struntar i den rikare minoritetens intressen så kanske det är orätt att utgå ifrån estetik när det kommer till människors tillvaro genom historien; man kanske istället ska utgå ifrån de praktiska förutsättningarna, för det är nog där de flesta människors fokus har legat.

      Därför är det både rationellt och fint av dig att sörja allra mest över naturen och skogens alla djur. I och med att man har försakat och kompromissat bort en stor del av detta magnifika konstverk som är ”moder jord” så måste nog människor i allt för stor utsträckning ha varit ovetande om konstens livsökande egenskap.

      Om jag tror på nåt så tror jag nog på konsten; den kan kanske förändra saker och ting och rucka världsordningen.

  8. Ivar said

    Mycket fint inlägg. Har just pratat massa om det här med en väninna. Lustigt sammanträffande.

  9. Einar J said

    Hej!
    Tack för en mycket läsvärd blogg!
    Jag har förärat dig med en ”Cherry on top award”.
    (se vidare: http://secondblogbyme.blogspot.com/)

  10. Rebecka Johansson said

    Vilken härlig blogg som visar en life enhancing själarnas gemenskap ! Jag ska genast planera in läsning av Waugh och se serien. Tack alla för era kommentarer.

    Rebecka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: