Anne-Louise Lambert som Miranda i Peter Weirs Picnic at Hanging Rock (1975)

Ett av mina tidigaste minnen är hur vi matar svanar vid fästningen. Isen ligger taggig över vallgraven, med blå vakar vid dagvattenrören. I den stora flocken har jag siktat en avvikande fågel; dess hals står rak och näbben är inte skär som de andras, utan svart och gul. Jag föreställer mig att det är en tropisk svan, som förirrat sig hit upp till Norden. Det är till den tropiska svanen jag förgäves försöker nå fram med mina hopsamlade brödbitar.

Många år senare skulle jag bli svårt betagen i Miranda, i Peter Weirs suggestiva, förtätade och mörkt erotiska Picnic at Hanging Rock. Få filmer rymmer så många gåtor, varsel, korrespondenser och allusioner. En av de  mer framträdande symbolerna är svanen. Det finns i filmen ett antal paralleller till  legenden om Odette och Svansjön, och framför allt är symboliken knuten till Mirandas karaktär. Den unge Michael frammanar henne filmen igenom i svanens gestalt; han ser henne försvinna in i trädgårdens dunkel, för att i nästa stund uppenbaras som en svan bland dammens blad. Svanen är knuten till Mirandas resning och behag, men också till hennes försvinnande.

Genom kulturhistorien har svanen haft sin starkaste mytologiska funktion i förandligande och förvandling. Svanarna är Apollons hjälpredor i världen, och när de dör kallar han dem åter. Det är till en svan Orfeus förvandlas vid sin bortgång. Pythagoras föreställer sig att svanar är bärare av döda poeters själar. I Ovidius Metamorfoser sker inte mindre än tre svanförvandlingar, varav Cygnus som förvandlas för att kunna dyka ned i flodens vatten och rädda sin drunknade vän är den mest kända. I Böcklins målning die Lebensinsel från 1888 (en pendang till den mer berömda Totensinsel) låter konstnären svanar omge öns stränder. Tithonus-symboliken i Huxleys After Many a Summer Dies the Swan, har betydelse för förståelsen av George Falconers död i Isherwoods A Single Man (1964). Länkad till myten om Tithonus finns legenden om svanesång. Länge hade man i Europa föreställt sig att knölsvanen (Cygnus Olor) aldrig under sin levnad lät höra något ljud. Men i dödens timma hände något märkligt; i sin ensamhet började svanen att sjunga, och för en stund – bara ett kort ögonblick – kunde den ge upphov till den mest himmelska och hjärtskärande av sånger.

När jag och min syster tidigare idag var vid källan i Norragärde där gullpudran blommar, tänkte jag på mina kärlekar och allt jag hoppats på – de förvandlingar jag genomgått långt efter att jag fått lära att den tropiska fågeln bland knölsvanarna vid vallgraven var en vanlig sångsvan. Och jag tänkte på den gåtfulla betydelsen av svanarna i scenen som inleder och avslutar Mykles Sången om den röda rubinen. En dröm i en dröm. En gatlykta som tänds vid strandpromenaden, vars ljus silas genom de mörka bladen och kastar skuggor efter människor som förlorats i natten — — —

Annonser