Att se solens glöd

05 mars 2011

What I have to do, I have to catch everybody if they start to go over the cliff – I mean if they’re running and they don’t look where they’re going I have to come out from somewhere and catch them. That’s all I’d do all day. I’d just be the catcher in the rye and all.

(Salinger, The Catcher in the Rye, s.180)

Som båtar mot strömmen

04 februari 2011

”Så strävar vi fram som båtar mot strömmen, ständigt drivna tillbaka mot det förgångna.” – F. Scott Fitzgerald 

Idag tänkte jag på sommaren när vi kom till Marseille. Det var vår första tågluff. I Paris hade det regnat och blåst, så vi sökte oss ned mot värmen. Det var juli och nationaldag med fyrverkerier på kajerna och längs Canebière. Vi skrev in oss på ett pensionat i hamnkvarteren. Jag minns föreståndarinnan som gav order till städerskorna med sin fjädervippa. Jag minns utsikten över klippön där Edmond Dantès suttit fängslad och försmådd – och de höga tistlarna på berget vid Notre Dame de la Garde, med de gula fröställningarna svajande över våra huvuden. Från den nyförgyllda madonnan i tornets topp blixtrade Rivierans sol.

Jag bläddrar i Karin Johannisson idéhistoriska pärla Nostalgia – en känslas historia. Under den tidigmoderna epokens utdragna krig och liv i fält betecknade nostalgi ett allvarligt sjukdomstillstånd som i första hand drabbade unga soldater långt hemifrån, och tog sig uttryck i en nervös och våldsam hemlängtan. I svåra fall kunde den sjuke alldeles tyna bort, och i värsta fall avgå med döden. Med Immanuel Kant och den moderna tankevärlden får ordet delvis en annan innebörd; nostalgins hemlängtan svarar inte mot en plats menar Kant, utan mot en tid.

Uppväxtåren tror jag för många människor manifesterar en position då alla vägar ännu ligger obeträdda och de stora valen ännu ej är gjorda. Den vuxne känner en naturlig drift att återvända, att ånyo få erfara samma oskuldsfulla frihet och få ställa till rätta de oförätter barnet fick uppleva. Men för mig är inte nostalgi – åtminstone inte enbart – en rörelse med bäring bakåt. Jag inbillar mig tvärtom att det i hemkomst finns en inneboende paradox – för bara i tiden som ligger framför en människa erbjuds hon att söka närma sig sitt ursprung, att förvalta sina gåvor och bli den hon var ämnad att vara. Bara genom att bryta upp och färdas i tidens riktning kan en man bestiga den häst han som liten i leken intensivt drömde att han red.

Här är den undersköna Francoise Hardy i Vieux-Port i Marseille i en video som för mig förkroppsligar den undflyende tiden; Lovisa, Emma och jag där vid kajen en sommar, och den magnetiska kraft som lägger slöjor av blekta färger över minnet och på samma gång spänner fjädrarna i våra klockor — — —

Jag minns  utsikten över klippön där den ädle Edmond Dantès satt fängslad och försmådd – och de höga tistlarna på berget vid Notre Dame de la Garde, med de gula fröställningarna svajande över våra huvuden. I madonnan på tornets topp var nyförgylld, och över henne blixtrade strålarna från Rivierans sol.

I pilträdens skugga

21 juni 2010

Jag tycker om Tidans stränder, där de gamla pilträdens bladrankor hänger ned över det strömmande vattnet. Jag hade för vana att promenera där under min sista tid i Mariestad – längs tennisklubbens röda grusbanor, bort förbi residenset där sportfiskarna stod på murarna – ut mot det gamla kraftverket där jag hittat en öde plats på en holme, i pilträdens skugga.

Oh where are you now, pussy willow that smiled on this leaf, sjunger Syd Barrett, den gamle dåren. Och jag älskar viden och pilträd – ja hela salix-släktet och de associationer och minnen de väcker:  På klykor av pilgrenar brukade vi bära hem fiskefångsten från ån när jag var liten, efter att försiktigt ha trätt kvistspetsarna igenom aborrarnas hallonröda gälar. Jag minns det dova ljudet av tusen pollinerare vid den gamla sälgen om våren. Och  den risiga jolsterbusken invid vattenreservoaren, där någon av de äldre killarna i kvarteret gömt undan en bunt herrtidningar som fick det att kväljas i min pojkhals.

Virginia Lee Burton (1909-1968), Sentimental

I kultur och folktro kopplas pilen av hävd till sorg och förlust. Föreställningen hämtar sin näring ur trädets förmåga att från grenarnas hängen avge en droppande vätska (inte bara tårpilen har denna egenhet). Associationerna till sorg har biblisk ålder, som i Psaltarpsalm 137: ”Vid Babels floder / där sutto vi och gräto / när vi tänkte på Sion. / I pilträden som där voro / hängde vi upp våra harpor”. För egen del tänker jag på folksången All Around My Hat, som Steeleye Span populariserade. När den spelades hemma på Slätåkergatan brukade mamma och pappa dansa.

All around my hat I will wear the green willow
all around my hat for a twelve month and a day
and if any one should ask me the reason why i’m wearing it
it’s all for my true love who’s far, far away

Gråter gör man bäst under ett pilträd, vid vatten som flyter förbi. Det gör kvinnan i Desdemonas sång ur Othello, och det gör Billie Holiday i örhänget Willow Weep for Me, här i en inspelning från den första Monterey-festivalen 1958.

Ett svart regn rasslar över rutorna. På Öresunds- och Bältbroarna har långtradarna ställt sig på tvären rapporterar mannen i radion, och ekipagen välter. I inlandet där jag kurar skymning tycks vindarna tappa fart, även om jag hör torra grenar knäckas i den gamla lönnen på gårdsplanen. Här börjar vad som är tänkt att bli en liten serie om hus som väcker mina lustar.

Först ut är Guvernörens residens i Port of Spain, Trinidad. Interfolierad av stadens botaniska trädgård och med de blånande bergen bakom sig, står denna viktorianska skönhet:

Residenset restes 1876 av kalksten över ett skelett av järn och stål, enligt tidens industriella manér. Arkader och loggior går i italiensk nyrenässans, medan pelare och räcken ger prov på rikligt dekorerad och smyckad viktoriana. På taket skiffer. Jag tycker så mycket om de nätta pelargångarna, de små utskjutande detaljerna, avsatserna och balkongerna. Och asymmetrin mellan husdelarna!

Det slår mig nu, att den småländska timrade dubbelkammarstuga varifrån jag skriver dessa rader, är byggd i princip samtidigt. Och här är så mörkt och dystert denna gudsförgätna novemberkväll, att jag inte kan låta bli att låta tankarna vandra en smula. Gud vet att jag inte skulle ha nåt emot att byta in denna olle mot en smoking och följa den röda mattan upp genom den väldiga trapphallen ikväll, med en vän vid min sida. Finna en avsides plats i en loggia att sippa våra daiquris och andas den parfymerade karibiska natten som silas genom trädkronorna utanför: lukten av trädgårdens planteringar, oljan i lyktorna och  kapplöpningsbanans stallar. Ett åldrat calypsoband spelar på håll – och längre bort ifrån Savannah, där den stora karnevalen brukar dra förbi med sina plymer och förgyllda gipsidoler – hörs det avlägsna sorlet från en cricketmatch. Kvällen till ära besegras britterna i det prestigefyllda mötet, och människor dröjer kvar i parkerna. Vi sitter alldeles stilla, ser de svarta svanarna komma upp ur dammen. Jag skulle kunna sträcka mig ut och nypa en kvist från cypressen, jag skulle kunna säga saker som aldrig blev sagda, men jag bara finns med dig ikväll, i den här världen, i det här huset.

Av någon anledning går mina tankar också till the Clash. Kanske för att Joe Strummer på nåt vis illustrerar det brittiska imperiets upplösning: fadern född i Indien, diplomat med hela världen som arena. Strummer själv född i Ankara, Turkiet. Kriget hade inneburit dödsstöten för kolonialismen; familjen reser runt i spillrorna av ett imperium. Uppgörelserna på hemmaplan sen som avlöser Swinging London och Carnaby Street: punken, Thatcher-åren, raskravallerna och Brixton Riot.

1962 får Trinidad & Tobago sin efterlängtade självständighet och Guvernörens residens går numera under namnet Presidentens hus. Fler bilder finns här .