Med en population på mellan tre och sex miljoner individer, är rödhaken en av landets vanligaste tättingar. Rödhaken häckar gärna i blandskog, men också i trädgårdar och parker – där den bygger sitt bo i en skreva eller stubbe. Födan består av insekter, sniglar och mask. Om sommaren låter den höra sin fina sång, av snabba tirader växlande i styrka och tempo, med stor variation, klarhet och darrande nervositet. Vid oro knäpper den fram snabba serier av ”tick-ick-ick-ick” som påminner om ljudet när en gammal pendyl dras upp. Hos oss övervintrar rödhaken bara i den sydligaste landsändan. Ändå har den efter brittisk tradition, som ingen annan fågel kommit att förknippas med julens högtid.

Det latinska namnet Erithacus rubecula betyder ”röd rödstjärt” (jfr arterna rödstjärt och svart rödstjärt). I hela Europa bär fågeln namn efter sin roströda haklapp. I Sverige är namnet ”rödhake” belagt sedan tidigt 1800-tal. På brittiska öarna kallades fågeln länge ”redbreast”, men under senmedeltiden när det blev vanligt att kalla djurarter vid människonamn, blev fågeln känd som ”Robin redbreast”. I det viktorianska Storbritannien bar brevbärarna röda uniformer och fick tillnamnet Robins. Här ligger en föreslagen koppling mellan rödhaken och julen: fågeln med det röda bröstet kom att bli ett emblem och en symbol för brevbärarna som kom med julkorten. En något enklare och tristare förklaring till rödhaken som julfågel är naturligtvis det röda bröstet och julens röda färg.

1843 utformades det första julkortet i Storbrittanien, och det dröjde inte länge förrän en massproduktion kom igång. Också drottning Viktoria i egen hög person lät skicka otaliga julkort. Till en början var sagor och naturmotiv vanligt förekommande, liksom bilder av barn och djur. Rödhaken blev tidigt ett av de populäraste motiven, ofta avbildad bland järnekens blad och bär. Till Sverige kommer bruket av julkort mot slutet av seklet. De kolorerade förlagorna från England och Tyskland bidrog till att  inlemma nya motiv i den svenska jultraditionen.

Närheten till människan jämte fjäderdräktens vackra teckning har givit rödhaken en framträdande plats i folktro och legendbildning, där den ofta utmärks av sin beskyddande och lyckobringande karaktär. I den gamla engelska folksagan Babes in the Wood irrar två övergivna barn runt i den ödsliga skogen. När de slutligen möter döden och sjunker ihop på marken i varandras armar kommer rödhakar och täcker över de döda kropparna med löv. I vissa versioner av sagan figurerar Maid Marion och andra element från legenden om Robin(!) Hood.

Randolph Caldecott, illustration ur Babes in the Wood från 1879

På många platser har rödhaken varit djurvärldens svar på den antika Prometeusmyten – och den som sägs ha fört elden till människorna. En annan legend berättar att en rödhake kom till Jesus på korset, sorgset sjungande. Med sin vinge torkade den frälsarens våta kind, och drog med sin näbb ut törnen ur hans sargade panna. En blodsdroppe ska då ha fallit på fågelns bröst och färgat det rött.

En fröjdefull jul till folk och fä, önskar Skogvaktaren!

En människas stund på jorden är ack så flyktig och momentan. En bok däremot kan i lyckliga fall gå i arv i generationer, eller i bibliotekets vrå passera mången läsares hand. Kanske dyker den upp en dag i någon boklåda i hamnkvarteren eller på en auktion på landsorten, långt efter att dess första ägare ligger i jorden.

Människolivets korthet i relation till bokens beständighet är ett tema som genom seklerna inte sällan återkommer i exlibriskonsten. Det är ingen slump att antikvarien och boksamlaren Sir Augustus Wollaston Franks (1826-1897) på sitt bokägarmärke hade mottot: Nunc mihi, mox aliis (idag min, snart någon annans). Detta tema är en del i det motiv i konst och litteratur som brukar kallas vanitas. Vanitasmotivet vill som bekant påminna om livets förgänglighet och strävar i motsats till det besläktade carpe diem-temat efter att få människan att välja bort fåfängligheten i den jordiska tillvaron och genom bot och bättring förbereda henne för det oundvikliga slutet.

Fig. 1                                                 Fig. 2

I fig. 1 ses ett heraldiskt exlibris från mitten av 1600-talet, tillhörande bröderna Johann Jakob och Johann Rudolf Schmid, komplett med attributen spade, lie och timglas, samt en välväxt mask som krälar ut genom ögonhålorna i det kranium som tagit hjälmprydnadens plats ovanför sköldemärket.

Fig. 2 är ett exlibris för Joan Baucis från 1910, där en förförisk kvinna mellan två tidstypiska jugendgardiner poserar på en väldig dödskalle. Bakom henne stryker en påfågel – ett annat vanligt attribut inom vanitasmotivet som symbol för prålighet och fåfänga .

Fig. 3 och 4 är exempel på den form av vanitas som går under namnet Danse Macabre, eller på svenska, dödsdans. Ofta manifesteras den jordiska färgängligheten av en ung skön kvinna, som bjuds upp till dans med den personifierierade Döden – en dans som slutar i graven. Ibland framställs tre unga män, följda av var sitt benrangel som viskande påminner: Quod fuimus, estis; quod sumus, vos eritis (Vad vi var, är ni; vad vi är, kommer ni att bli). ”Dansen Macabre” är också namnet på en tecknad kvinnlig superskurk i Marvel Universe, men det är en annan historia.

Fig. 3                                                   Fig. 4

En av bokformatets själva idéer och en del i dess framgångssaga har varit dess långlivade natur. Häri ligger också en av de förklaringar som genom historien gjort bokbål till ett mycket drastiskt tilltag. För somliga människor lever nog än i dag ett slags respekt kvar för boken som fysiskt ting. Men i takt med att boken under historiens lopp blivit alltmer lättillgänglig och mindre dyrbar, med pocketversionernas framgång och senare den digitala konkurrensen, har med stor sannolikhet också synen på boken som ett ting med lång hållbarhet börjat förändras. Det finns dessutom hos många, åtminstone i vårt land, en ovana vid gamla språkformer, varför äldre översättningar tycks ha en bortstötande effekt på många läsare. Men om bokens liv i somliga fall har förkortats, så gäller dessbättre det motsatta för människolivet.  Avståndet till döden har ökat i vår del av världen, i takt med att det äldre samhällets umbäranden, epidemier, krig och hårda livsbetingelser har mildrats. Slutet är emellertid och ofrånkomligen det samma, nu som då.

Quod fuimus, estis; quod sumus, vos eritis (Vad vi var, är ni, vad vi är, kommer ni att bli)