Som båtar mot strömmen

04 februari 2011

”Så strävar vi fram som båtar mot strömmen, ständigt drivna tillbaka mot det förgångna.” – F. Scott Fitzgerald 

Idag tänkte jag på sommaren när vi kom till Marseille. Det var vår första tågluff. I Paris hade det regnat och blåst, så vi sökte oss ned mot värmen. Det var juli och nationaldag med fyrverkerier på kajerna och längs Canebière. Vi skrev in oss på ett pensionat i hamnkvarteren. Jag minns föreståndarinnan som gav order till städerskorna med sin fjädervippa. Jag minns utsikten över klippön där Edmond Dantès suttit fängslad och försmådd – och de höga tistlarna på berget vid Notre Dame de la Garde, med de gula fröställningarna svajande över våra huvuden. Från den nyförgyllda madonnan i tornets topp blixtrade Rivierans sol.

Jag bläddrar i Karin Johannisson idéhistoriska pärla Nostalgia – en känslas historia. Under den tidigmoderna epokens utdragna krig och liv i fält betecknade nostalgi ett allvarligt sjukdomstillstånd som i första hand drabbade unga soldater långt hemifrån, och tog sig uttryck i en nervös och våldsam hemlängtan. I svåra fall kunde den sjuke alldeles tyna bort, och i värsta fall avgå med döden. Med Immanuel Kant och den moderna tankevärlden får ordet delvis en annan innebörd; nostalgins hemlängtan svarar inte mot en plats menar Kant, utan mot en tid.

Uppväxtåren tror jag för många människor manifesterar en position då alla vägar ännu ligger obeträdda och de stora valen ännu ej är gjorda. Den vuxne känner en naturlig drift att återvända, att ånyo få erfara samma oskuldsfulla frihet och få ställa till rätta de oförätter barnet fick uppleva. Men för mig är inte nostalgi – åtminstone inte enbart – en rörelse med bäring bakåt. Jag inbillar mig tvärtom att det i hemkomst finns en inneboende paradox – för bara i tiden som ligger framför en människa erbjuds hon att söka närma sig sitt ursprung, att förvalta sina gåvor och bli den hon var ämnad att vara. Bara genom att bryta upp och färdas i tidens riktning kan en man bestiga den häst han som liten i leken intensivt drömde att han red.

Här är den undersköna Francoise Hardy i Vieux-Port i Marseille i en video som för mig förkroppsligar den undflyende tiden; Lovisa, Emma och jag där vid kajen en sommar, och den magnetiska kraft som lägger slöjor av blekta färger över minnet och på samma gång spänner fjädrarna i våra klockor — — —

Jag minns  utsikten över klippön där den ädle Edmond Dantès satt fängslad och försmådd – och de höga tistlarna på berget vid Notre Dame de la Garde, med de gula fröställningarna svajande över våra huvuden. I madonnan på tornets topp var nyförgylld, och över henne blixtrade strålarna från Rivierans sol.