Nejden ligger tyst och stilla idag, en pikant lukt dröjer kvar efter gårdagens gödselattack. Jag läser Per Anders Fogelströms fina Stad-serie med hopp om att inom de närmaste veckorna äntligen kunna ta mitt Stockholms-kyffe i besittning, efter höstens alla förseningar. Men först måste jag bland mycket annat uppsöka en barberare.

Jag minns sommaren när jag började kamma håret uppåt och vi talade om att dra till Fårö för att fira James Dean Death Party i Kutens lada. Och jag minns M som köpt biljetter till Sven Zetterberg på KB, för att beskåda hans lugg som sades vara den högsta i landet. Och Ewing Family Stone när de spelade på Ariman i Lund. Vi hängde med de där sjuksköterskestudenterna från Nässjö då, och Lina som hade sidenlakan. Alla sydskånes hillbillys hade samlats i caféet med sina vaxade skallar den kvällen, och redan efter nån låt flög första killen genom dörren. Jag minns att jag då precis som nu, kände mig obekväm i grupper med en uniformerad stil. Allra värst är det naturligtvis när ett särdrag i en subkultur upphöjs till allmänt mode – ett öde som i viss mån tycks ha drabbat quiffen på senare tid.

Begreppet quiff kommer från franskans coiffe, vilket är namnet på den hätta medeltidens riddare bar på huvudet under brynjehuva och hjälm. Coifen var vanligen sydd av vadderat linnétyg och knöts under hakan. Med tiden blev den ett ganska vanligt plagg bland både män och kvinnor, ofta buren under hattar och slöjor. I Sverige har coifen levt kvar i folkdräkter och som barnplagg. Det holländska odet för quiff är kuifje, vilket också är det namn seriefiguren Tintin lystrar till i Nederländerna.

Jean Clouet, François, Dauphin de France (beskuren), 1520-tal,
med coif under hatten.

x

Sina stilhistoriska rötter har quiffen i pompadouren, den franska rokokons klimax vid 1700-talets mitt. Stilen bär sitt namn efter Madame de Pompadour – politiker, kunglig mätress och kvinnan med syndafloden. Vid denna tid börjar de franska högreståndsfrisyrerna, i synnerhet för kvinnor, att klättra på höjden. De alltmer spektakulära frisyrerna ger upphov till en rik satir, inte minst i England, där det vulgära franska modet mottas med särskild skepsis. En fantastisk bildserie över reaktionen på dessa frisyrer kan ses här.

Med 1950-talets ungdomskulturer kommer de höga luggarna åter på bred front, genom rock’n’roll och rockabilly. Quiffen utgör en blandning av pompadourens yvighet och flattopfrisyrens markerade lugg. I England får den sin perverterade variant i Teddy boys,  en rörelse som urartar i rasistisk mobbmentalitet och gör sig ökänd genom 1958 års Notting Hill race riots. Quiffen går sedermera i ide, men pekar framåt mot punk- och mohikanfrisyrernas tuppkam. Under 1980-talet får den en renässans, inte minst i Morrisseys skepnad.

I Ola Wikanders mycket fascinerande I döda språks sällskap läser jag om en språktvist inom sanskrittraditionen, där västerländska filologer har velat härleda ett av gudainkarnationen Kṛṣṇas tillnamn Hṛṣīkeśa som en sammansättning av hṛṣī (uppstående) och késa (hår), vilket skulle ge betydelsen ”den med uppstående hår”. Och min tanke går till de vaxade slynglarna på Tempo i Malmö som brukade säga: ”The higher the hair – the closer to God!”