Huxleys blommor

15 oktober 2011

Elsa Beskow, ur Blomsterfest i täppan (1914)

I Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld (1932) fostras barnen att avsky blommor. Redan vid åtta månaders ålder inleds den omsorgsfulla behandlingen. I uppfostringsanstaltens försöksrum placeras rosor, och när barnen kommer krypande och förväntasnfullt sträcker sina händer mot blommorna avges elektriska stötar, samtidigt som sirener börjar tjuta. Med ansiktena förvridna av skräck, skriker barnen ut sin ångest. Efter tvåhundra behandlingar har man åstadkommit ett bergsäkert och livslångt hat mot blommor. (Samma behandling används mot böcker.)

När direktören för ”Inre Londons centralanstalt för kläckning och fostran” förklarar behandlingen hänvisar han till att människor tidigare lärt sig att hålla av växter och se naturens skönhet. Därigenom ville människorna färdas ut på landet, utan att i önskvärd mån konsumera. ”Gullvivor och landskap, påpekade han, har ett stort fel: de är kostnadsfria. Kärleken till naturen håller inga fabriker igång.”

*

Det till synes paradoxala är att det är i de framväxande tidigmoderna städerna, i 1600-talets Holland, som man först börjar tala om naturen som något vackert. Det är då och där blomstermåleriet börjar, det är då och där man börjar ta in krukväxter i hemmen, och längta ut i den fria naturen. Under 1900-talets andra hälft växer dock avståndet till naturen, samtidigt som landsbygden i skuggan av den urbana konsumtionen drastiskt börjar ändra utseende. Som Henrik Ekman skriver i De sista ängarna (2004) tycks naturen idag för många av oss manifestera ett psykologiskt frihetstillstånd av vildmark som fond i reklamfilmer för bilar och extremsporter etc., snarare än utgöra en fysisk verklighet i våra liv.

Det sorgliga i den framtid som blev vår är att det inte behövdes någon totalitär ideologi som i Huxleys mardrömmar för att skapa ett avstånd mellan medborgarna och naturen stort nog att möjliggöra en utarmning. Utan artkunskap och förståelse för ekologiska sammanhang, utan den estetiska känsla och eftertänksamhet som vistelse i naturen ger, har vårt samhälle i det tysta blivit blint och främmande inför allt det som går om intet i våra spår — — —

Annonser

Att se solens glöd

05 mars 2011

What I have to do, I have to catch everybody if they start to go over the cliff – I mean if they’re running and they don’t look where they’re going I have to come out from somewhere and catch them. That’s all I’d do all day. I’d just be the catcher in the rye and all.

(Salinger, The Catcher in the Rye, s.180)

Höst på Alexanderplatz

23 oktober 2010

Jag går omkring i Berlin i dina jeans och saknar dig i varje steg jag tar. Igår under en järnvägsbro i Kreuzberg satt jag med Hans och Hilde och drack mexikanska drinkar. Vi talade om Night of the Hunter, och Hans berättade om Willem de Rooijs utställning med nederländskt genremåleri av döda fåglar och tuppfäktningar, blandade med rituella fjädermasker från Söderhavet. Hilde hade varit i Belgien och fotograferat slottsruiner. Till en början hade man inte kunnat upptäcka dem berättade hon, skogen hade tagit dem åter, först när man skådade upp i trädkronorna uppenbarade sig pelarna och valven, och salarna öppnade sig för ens ögon.

Det är ett år sen jag såg dig sista gången, oron red dig svårt, men du var starkare igen sa du. I bilen in till Värnamo station sov du i framsätet de sista milen. När våren kom skulle vi vara i samma stad igen, vi skulle vara hjältar till sjöss och matroser i hamn. Nu går jag omkring här i dina jeans och hösten fäller sitt mörker över varje bakgata. Jag ser punkarna samlas under Weltzeituhr och en hotellfasad där det tänds i rum efter rum. Jag läser Ernst Jüngers På marmorklipporna, första stycket har jag läst säkert hundra gånger. Till varje stad jag kommer är du med mig, min gamle hedersvän. Såhär skriver Jünger:

Alla känner det vilda svårmod som griper oss vid minnet av lyckligare tider. Hur oåterkalleligt borta är de inte, och vi är på ett obarmhärtigare vis skilda ifrån dem än genom några avstånd. Också framträder bilderna mer lockande i återskenet; vi tänker på dem som på en död älskarinnas kropp, som vilar djupt i jorden och fyller oss med bävan likt en ökenhägring av högre och mer förandligad prakt. Och åter och åter söker våra längtansfulla drömmar uppväcka det förflutna i varje enskildhet. Då kan det förefalla som hade vi inte fyllt kärlekens och livets mått till randen, men ingen ånger kan ersätta det försummade. Ack, att denna känsla kunde bli oss en lärdom för varje lyckans ögonblick!

Mörkrets tankerymd

24 april 2010

I want to see the bright lights tonight, sjunger Linda Thompson i dödskallegrottan ikväll. Och det vill jag med, när skymningen tonat bort och stadens lyktor tänts. Jag är så svag för dessa vårkvällar med sina långa skuggor och sitt kvardröjande sken – som om solen laddat alla ting med ett skimmer som helt långsamt tappar sin lyskraft i natten.  Den viktorianska konstnären John Atkins Grimshaw tycker jag på ett fint sätt ofta fångat skymningsljusets väsen.

John Atkins Grimshaw, The Lovers (1874). Bilden är beskuren.

På besök en kväll hos den gode Rävjägarn fick jag skådespelaren Anders de Wahls Mormor och morfar med mig hem. Det är en uppväxtskildring i det lilla formatet, skriven med lätt hand men rik på fina ögonblicksbilder från ett oskarianskt Stockholm. I en sekvens tecknas den idag närmast bortglömda seden att kura skymning. Hos familjen de Wahl i den gamla latinskolan vid Adolf Fredriks kyrka omges skymningen av en rituell ordning och helgd; skymningen är dagens vilostund. ”Man ska vara stilla medan det skymmer”, får barnen veta.

Först satt de gamla alldeles tysta. Också vi hade omärkligt glidit ner på våra pallar. Sen började de prata – ett par ord då och då, med låg röst. Så dök minnen och upplevelser så småningom fram – morfar började tala om sin ungdomstid som lots- och sjömanspojke ute vid Grisslehamn, mormor om den tid hon som flicka tjänat hos en strumpvävare vid Roslagstull [—] Rösterna steg och sjönk – pauserna blev allt längre. Så kom åter bara ett par ord då och då – en minnenas suck – så blev allt tyst. Det blev som ljuden utifrån inte heller vågade knysta – rummet var nu helt mörkt. Några minuter senare var det så tyst så tystnaden hördes.
– Nu tänder vi, sa mormor.
Efter att de små gasoljelamporna tänts läser morfar högt ur en bok, och när barnen snart fått sin mjölk och sina smörgåsar har dagen nått sitt slut.

George de La Tour, Boy blowing at lamp (ca 1640)

Det elektriska ljusets intåg har mer än mycket annat påverkat liv och mentalitet i vår tid och blivit en oupplöslig del av moderniteten. Ljuset har kommit att jaga undan övertro och vanföreställningar från människans tanke, det har givit  namn åt upplysningens filosofi och fått symbolisera framsteg, vetenskap och rationalitet. Denna process är  förvisso inte slutförd – se bara på alla konspirationsteorier och annat hokus pokus som gracerar än i denna dag.

Likväl tror jag att vår kultur lider en allvarlig brist på mörker och tystnad, på långsamhetens metod. Saknad är eftertanken och reflektionen – den högtidliga stillhet som fick människorna i det dunkla rummet i kyrkvaktarbostaden i Adolf Fredrik att vila sina händer, minnas och lyssna till rösterna som växer fram i mörkret.

En människas stund på jorden är ack så flyktig och momentan. En bok däremot kan i lyckliga fall gå i arv i generationer, eller i bibliotekets vrå passera mången läsares hand. Kanske dyker den upp en dag i någon boklåda i hamnkvarteren eller på en auktion på landsorten, långt efter att dess första ägare ligger i jorden.

Människolivets korthet i relation till bokens beständighet är ett tema som genom seklerna inte sällan återkommer i exlibriskonsten. Det är ingen slump att antikvarien och boksamlaren Sir Augustus Wollaston Franks (1826-1897) på sitt bokägarmärke hade mottot: Nunc mihi, mox aliis (idag min, snart någon annans). Detta tema är en del i det motiv i konst och litteratur som brukar kallas vanitas. Vanitasmotivet vill som bekant påminna om livets förgänglighet och strävar i motsats till det besläktade carpe diem-temat efter att få människan att välja bort fåfängligheten i den jordiska tillvaron och genom bot och bättring förbereda henne för det oundvikliga slutet.

Fig. 1                                                 Fig. 2

I fig. 1 ses ett heraldiskt exlibris från mitten av 1600-talet, tillhörande bröderna Johann Jakob och Johann Rudolf Schmid, komplett med attributen spade, lie och timglas, samt en välväxt mask som krälar ut genom ögonhålorna i det kranium som tagit hjälmprydnadens plats ovanför sköldemärket.

Fig. 2 är ett exlibris för Joan Baucis från 1910, där en förförisk kvinna mellan två tidstypiska jugendgardiner poserar på en väldig dödskalle. Bakom henne stryker en påfågel – ett annat vanligt attribut inom vanitasmotivet som symbol för prålighet och fåfänga .

Fig. 3 och 4 är exempel på den form av vanitas som går under namnet Danse Macabre, eller på svenska, dödsdans. Ofta manifesteras den jordiska färgängligheten av en ung skön kvinna, som bjuds upp till dans med den personifierierade Döden – en dans som slutar i graven. Ibland framställs tre unga män, följda av var sitt benrangel som viskande påminner: Quod fuimus, estis; quod sumus, vos eritis (Vad vi var, är ni; vad vi är, kommer ni att bli). ”Dansen Macabre” är också namnet på en tecknad kvinnlig superskurk i Marvel Universe, men det är en annan historia.

Fig. 3                                                   Fig. 4

En av bokformatets själva idéer och en del i dess framgångssaga har varit dess långlivade natur. Häri ligger också en av de förklaringar som genom historien gjort bokbål till ett mycket drastiskt tilltag. För somliga människor lever nog än i dag ett slags respekt kvar för boken som fysiskt ting. Men i takt med att boken under historiens lopp blivit alltmer lättillgänglig och mindre dyrbar, med pocketversionernas framgång och senare den digitala konkurrensen, har med stor sannolikhet också synen på boken som ett ting med lång hållbarhet börjat förändras. Det finns dessutom hos många, åtminstone i vårt land, en ovana vid gamla språkformer, varför äldre översättningar tycks ha en bortstötande effekt på många läsare. Men om bokens liv i somliga fall har förkortats, så gäller dessbättre det motsatta för människolivet.  Avståndet till döden har ökat i vår del av världen, i takt med att det äldre samhällets umbäranden, epidemier, krig och hårda livsbetingelser har mildrats. Slutet är emellertid och ofrånkomligen det samma, nu som då.

Quod fuimus, estis; quod sumus, vos eritis (Vad vi var, är ni, vad vi är, kommer ni att bli)

De oefterhärmliga levande

22 november 2009

Konstaterar att jag också, i likhet med Antonius och Kleopatra, vill vara del i ett dionysiskt dryckessällskap med namnet ”De oefterhärmliga”. Tills jag inser det motsägelsefulla i hela saken. Jag bläddrar i Joyce Tyldesleys bok Kleoptra – Egyptens sista drottning och fascineras av dessa ömsom djupt motbjudande, ömsom högt älskvärda varelser, och deras försök att hålla mörkret stången.

År 41 f.Kr. träffas Kleopatra VII och Marcus Antonius för första gången, och tillbringar en vinter i Alexandria utan att vilja vara ifrån varandra. Det är då i en krets av vänner som sällskapet ”De oefterhärmliga levande” skapas. Varje kväll kommer de samman för att äta, dricka, jaga och dra runt längs stadens gator på diverse upptåg. Utöver ren berusning och skörlevnad, tycks det vara frågan om en Dionysoskult, där firandet följer extatiska riter och heliga fruktbarhetshandlingar. Den ametistring som Kleopatra bär, lär ha det egyptiska ordet för berusning ingraverat.

Lawrence Alma-Tadema, Anthony and Cleopatra (1885).

Kleopatra föder parets tre barn, men Antonius är i långa perioder borta i krigiska ärenden. Åter i Kleopatras palats ersätts det gamla sällskapet av en mindre krets hängivna, nu under det mörkare namnet ”Kamraterna i döden”, med uppdrag att möta slutet med vin och extas.

Det verkar som om dionysiska sällskap är nödda att bana väg för död och undergång. Så var det för ungdomarna i Donna Tartts Den hemliga historien, och så är det för ”Kamraterna i döden”. Efter ödesdigra förluster i inbördeskriget mot Octavianus tornar slutet upp sig för de älskande. Mytbildningen säger att Antonius tar sig själv av daga i tron att Kleopatra redan är död, varför en bestört Kleoptra i sin tur beslutar sig för självmord. I hopp om att snabbt återförenas med Antonius tar hon enligt legenden en kobra och trycker den till sitt bröst. På sockeln till parets staty i Alexandria lär någon kanalje ha låtit ändrat namnet ”De oefterhärmliga levande” till ”De oefterhärmliga älskande”.

Appendix till samtiden

14 november 2009

Det kommer rapporter om att sidensvansarna är på väg mot södra Sverige, men här står de dignande rönnbärsträden ännu orörda. Jag tänkte följa upp ett tankespår från förra inlägget, om samtidighet och ett utvidgat nu. I Alberto Manguels fantastiska En historia om läsning, som jag ofta återkommer till, står att läsa om Richard de Fournival, kansler i katedralen i Amiens vid mitten av 1200-talet. Fournival menade att förmågan att berika nuet är given människan genom det batteri av minnen som ackumulerats i konst och litteratur.

4_amiens_cathedral

Katedralen i Amiens, Frankrike.

Fournival insåg att en människas liv är alltför kort för att hon ska ha någon chans att på egen hand uppnå den kunskap hon eftersträvar. Men genom sitt minne – och genom möjligheten att i konst och litteratur dra nytta av andras erfarenheter – har hon givits möjligheten att tillägna sig stora kunskaper. Så är det nämligen, säger Fournival, att när vi tar del av en berättelse, återskapas dess skeenden på nytt i våra sinnen och blir närvarande i minnet. Genom att på detta vis återkalla förflutenheten och ta upp den i medvetandet, utvidgar litteraturen nuet och bär det vidare in i framtiden, i väntan på att bli en del av ett nytt nu, i en annan värld, på en annan plats.

Fournivals uppfattning avviker från den platonska traditionen. I en berömd dialog låter Platon lärofadern Sokrates förklara för Faidros att text och bild är tysta tecken, blott ljus och skugga. Symbolik, tolkning och association är något läsaren tillför verket genom sin livsvärld och erfarenhet;  läsaren – inte verket – är bärare av minne. Konst och litteratur kan skänka en påminnelse om redan erfarna tankar och kunskaper – men inte vara minne i egen rätt. Mötet med verket blir ett rendezvous med ditt eget själv; mötet med en annan tid blir en återspegling av ditt eget nu.

Osedliga orkidéer

02 november 2009

För att slå vakt om eventuella referenser till den virile skogvaktaren hos Lady Chatterley, blir det nu lite naket på bloggen. Efter en dag i Göteborg med ett infernaliskt regn, vilket med Stephin Merritts ord inte skulle kunna stoppas av Londons alla paraplyer, drar jag mig tillbaka med lite läsning i Eric Hansens Orkidéfeber: En berättelse om kärlek och galenskap.

Ingen växtfamilj torde vara mer ekivok och sinnlig än orkidéernas. John Ruskin avvisade dem som högst oanständiga, Marcel Proust hänförde dem till prostituerades och homofilers skara. I Raymond Chandlers Den stora sömnen låter orkidéodlaren Sternwood förklara att ”deras doft har en skökas ruttna sötma”. Mest pikant av alla orkidéer är måhända den nordamerikanska mockasinblomman (Cypripedium acaule), som sannerligen inte lämnar mycket åt fantasin. Ingen blir väl särskilt förvånad som läser att släktet Cypripedium har fått sitt namn från grekiskans ”Kypris pedion”, vilket i klartext betyder ”Afrodites genitala område”.

Cypripedium_acaule liten

Cypripedium acaule

Det finns bland Nordamerikas indianer en lite mindre skabrös tradition om mockasinblommans ursprung: En indiankvinna skyndade hemåt mot sin by med viktig medicin. Hon hade lång väg att färdas, och mockasinernas sulor var utslitna och blottade hennes fötter. Sår och revor slog upp i de nakna trampdynorna. I kvinnans spår, där blodsdroppar hade fallit, spirade de vackra orkidéerna upp.

Cypripedium acaule

Den gamla eken bakom huset står med allt glesare löv för var dag. Om kvällen sitter kajflockarna som svart frukt i grenverket. Runtomkring står nakna askar och lönnar, men eken tar tid på sig att släppa löven. I takt med att dagarna blivit kortare och ljuset avtagit har den gröna klorofyllen försvunnit ur bladen, och andra färgämnen framträder. Eken saknar färgprakten hos de träd där karotener, flavonoler och antocyaniner får löven att lysa i gula och röda nyanser. Istället innehåller eklöven mycket garvsyra, vilket ger dem en kopparaktig färg.

När vi var små var denna väldiga ek vårt klätterträd. Någon hade slagit spikar i stammen som gjorde det lättare att ta sig upp, och från svårtillgängliga grenar hängde repstumpar till hjälp. Jag undrar vad det är som triggar barnets obändiga fascination för trädklättring – är det utsikten och fågelperspektivet, är det klättringen som aktivitet, eller självövervinnelsen? Drömmen om ett liv i träden också för en vuxen människa återfinns som tema både i Truman Capotes Gräsharpan och i Italo Calvinos Klätterbaronen. I Gräsharpan är livet i träden kanske främst ett uttryck för frihetslängtan – i Klätterbaronen finns en omisskännelig koppling till Calvinos estetiska ideal om tyngdlöshet. Denna märkliga fantasi att leva uppe i träden gör ett visst intryck på mig genom att å ena sidan liksom lyfta människan till ett högre perspektiv – å andra sidan tala till ett slags primitiv urkraft, en kroppens erinran om dagarna i apflocken.

Caspar David Friedrich, Kråkornas träd (1822)

Caspar David Friedrich, Kråkornas träd (1822).

I Höstdagbok skriver Gunnar Brusewitz om Stagnelius och Eichendorff, vilka som det anstår romantiska poeter båda trivdes att se världen an ifrån en trädkrona. Eichendorff verkar dessutom haft en lustig böjelse att ofta placera sina litterära hjältinnor sittande uppe i trädkronorna! I dikten ”Vorbei” beskriver Eichendorff som åldrad man med stort vemod hur hans gamla klätterträd fallit till marken. Men så inser han att den som åldern tagit är han själv – världen  är lika ung som förr!

Genom fönstret ser jag att kajorna dragit vidare in mot mot staden för att på kajors vis sova på taken, där de kan dra nytta av den värme som den täta bebyggelsen skänker. Från den gamla klätterekens vida krona kommer löven att fortsätta falla inatt, i tusental efter tusental.

Krönika om ett förebådat lövfall

Den gamla eken bakom huset står med allt glesare löv för var dag. Om kvällen sitter kajflockarna som svart frukt i grenverket. Eken är ett träd som tar tid på sig att släppa löven. När dagarna blir kortare och ljuset avtar försvinner den gröna klorofyllen ur bladen och låter andra färgämnen framträda. Eken saknar färgprakten hos många andra träd, där aroteners, flavonolers och antocyaniners färgämnen får löven att lysa i skiftande gula och röda nyanser. Eklöven innehåller istället mycket garvsyran, vilket ger dem en kopparaktig, blekbrun färg. (Arten bergek har kvar sina förtorkade lövruskar tills nya skott tvingar dem att släppa taget framåt våren, och kallas därför också vinterek.)

När vi var små var denna gamla ek vårt klätterträd. Någon hade slagit i spikar i stammen som gjorde det lättare att ta sig upp, och från vissa grenar hängde repstumpar till hjälp. Jag undrar vad det är som för ett barn skapar den obändiga fascinationen för trädklättring – är det utsikten och fågelperspektivet, är det klättrandet som aktivitet? Drömmen om ett liv uppe i träden återfinns som tema både i Truman Capotes Gräsharpan och i Italo Calvinos Klätterbaronen. I Gräsharpan är livet i träden kanske främst ett uttryck för frihetslängtan – i Klätterbaronen finns en omisskännelig koppling till Calvinos tyngdlösa estetiska ideal. Denna märkliga fantasi att leva uppe i träden gör ett visst intryck på mig genom att å ena sidan liksom höja människan ett snäpp till ett högre perspektiv – och å den andra tilltala ett slags urkraft, ett x skydd, en kroppens erinran om dagarna i apflocken.

I sin höstdagbok skriver Gunnar Brusewitz om de romantiska poeterna Stagnelius och Eichendorff, som båda trivdes att se världen an ifrån en trädkrona. Eichendorff verkar dessutom haft en lustig förkärlek till att framställa sina hjältinnor sittande upp i trädkronorna. I dikten, ”Vorbei”, beskriver Eichendorff som gammal man, hur hans gamla klätterträd fallit till marken. Trädkronornas mysterier är stängda för för gamla och trötta.

Vorbei