Fabeldjur i Norden

31 oktober 2009

Nu drar horder av mantelbeklädda missdådare runt i kvarteret. Ett spöktåg lär enligt uppgift ha spelat ukulele – vilket borde vara nog för att se över förrådet av torrskaff och dra ned i stormkällaren. Istället har jag under dagen roat mig med att bläddra i den märkliga Bernströms bestiarium: En djurens nordiska kulturhistoria, av zoologihistorikern och språkvetaren John Bernström (1903-1989). Bernström gör ett slags etnobiologisk och mentalitetshistorisk genomgång av de nordiska djurarterna, och listar deras avtryck i historiska källor. Här ingår också de fabeldjur och bestar vilka länge sågs som en högst verklig del av djurriket.

Med kristendomens införande och kunskapen om de antika källorna får nordbornas föreställningar om märkliga djur mer exotiska former. De antika författarna beskriver fabelmänniskor i form av cykloper, hundhuvudmänniskor och  enbenta skuggfotingar. I Vulgata omnämns kentaurer, fauner och sirener. Bernström skriver att också de menagerier som under medeltid och tidigmodern tid var en vanlig syn vid de europeiska furstehoven – med apor, lejon, strutsar och elefanter – troligen bidrog till att stärka fantasin och tilltron till fantastiska vidunder.

Överdrifter och rykten från reseskildringar, feltolkade naturalieföremål, fossil- och benfynd liksom iakttagna bastardformer och missbildningar på djur och människor – bidrog till bilden av fabeldjur som verkliga varelser. Vanligen bygger manifestationen av fabeldjuret på blandformer, med huvud och kropp sammansatta av av olika arter. Dessa vidunder sammankopplades i regel med djävulen.

Svag som jag är för gamla kartor är ärkebiskop Olaus Magnus (1490–1557) Carta Marina något av en våt dröm. Den innehåller en hel del bilder av fabeldjur, inte minst i haven och i kartans utkanter. Dessutom pryds den av lite fin heraldik. Carta Marina lär ha tagit Olaus Magnus 12 år att färdigställa, innan den trycktes i Venedig 1539. Klicka på bilden för en högupplöst version, där den enastående detaljrikedomen kommer till sin rätt.

Carta_Marina litenOlaus Magnus, Carta Marina (1539).

Jag funderar på att göra en liten serie om medeltida fabeldjur här på bloggen framöver.

Annonser

Den gamla eken bakom huset står med allt glesare löv för var dag. Om kvällen sitter kajflockarna som svart frukt i grenverket. Runtomkring står nakna askar och lönnar, men eken tar tid på sig att släppa löven. I takt med att dagarna blivit kortare och ljuset avtagit har den gröna klorofyllen försvunnit ur bladen, och andra färgämnen framträder. Eken saknar färgprakten hos de träd där karotener, flavonoler och antocyaniner får löven att lysa i gula och röda nyanser. Istället innehåller eklöven mycket garvsyra, vilket ger dem en kopparaktig färg.

När vi var små var denna väldiga ek vårt klätterträd. Någon hade slagit spikar i stammen som gjorde det lättare att ta sig upp, och från svårtillgängliga grenar hängde repstumpar till hjälp. Jag undrar vad det är som triggar barnets obändiga fascination för trädklättring – är det utsikten och fågelperspektivet, är det klättringen som aktivitet, eller självövervinnelsen? Drömmen om ett liv i träden också för en vuxen människa återfinns som tema både i Truman Capotes Gräsharpan och i Italo Calvinos Klätterbaronen. I Gräsharpan är livet i träden kanske främst ett uttryck för frihetslängtan – i Klätterbaronen finns en omisskännelig koppling till Calvinos estetiska ideal om tyngdlöshet. Denna märkliga fantasi att leva uppe i träden gör ett visst intryck på mig genom att å ena sidan liksom lyfta människan till ett högre perspektiv – å andra sidan tala till ett slags primitiv urkraft, en kroppens erinran om dagarna i apflocken.

Caspar David Friedrich, Kråkornas träd (1822)

Caspar David Friedrich, Kråkornas träd (1822).

I Höstdagbok skriver Gunnar Brusewitz om Stagnelius och Eichendorff, vilka som det anstår romantiska poeter båda trivdes att se världen an ifrån en trädkrona. Eichendorff verkar dessutom haft en lustig böjelse att ofta placera sina litterära hjältinnor sittande uppe i trädkronorna! I dikten ”Vorbei” beskriver Eichendorff som åldrad man med stort vemod hur hans gamla klätterträd fallit till marken. Men så inser han att den som åldern tagit är han själv – världen  är lika ung som förr!

Genom fönstret ser jag att kajorna dragit vidare in mot mot staden för att på kajors vis sova på taken, där de kan dra nytta av den värme som den täta bebyggelsen skänker. Från den gamla klätterekens vida krona kommer löven att fortsätta falla inatt, i tusental efter tusental.

Krönika om ett förebådat lövfall

Den gamla eken bakom huset står med allt glesare löv för var dag. Om kvällen sitter kajflockarna som svart frukt i grenverket. Eken är ett träd som tar tid på sig att släppa löven. När dagarna blir kortare och ljuset avtar försvinner den gröna klorofyllen ur bladen och låter andra färgämnen framträda. Eken saknar färgprakten hos många andra träd, där aroteners, flavonolers och antocyaniners färgämnen får löven att lysa i skiftande gula och röda nyanser. Eklöven innehåller istället mycket garvsyran, vilket ger dem en kopparaktig, blekbrun färg. (Arten bergek har kvar sina förtorkade lövruskar tills nya skott tvingar dem att släppa taget framåt våren, och kallas därför också vinterek.)

När vi var små var denna gamla ek vårt klätterträd. Någon hade slagit i spikar i stammen som gjorde det lättare att ta sig upp, och från vissa grenar hängde repstumpar till hjälp. Jag undrar vad det är som för ett barn skapar den obändiga fascinationen för trädklättring – är det utsikten och fågelperspektivet, är det klättrandet som aktivitet? Drömmen om ett liv uppe i träden återfinns som tema både i Truman Capotes Gräsharpan och i Italo Calvinos Klätterbaronen. I Gräsharpan är livet i träden kanske främst ett uttryck för frihetslängtan – i Klätterbaronen finns en omisskännelig koppling till Calvinos tyngdlösa estetiska ideal. Denna märkliga fantasi att leva uppe i träden gör ett visst intryck på mig genom att å ena sidan liksom höja människan ett snäpp till ett högre perspektiv – och å den andra tilltala ett slags urkraft, ett x skydd, en kroppens erinran om dagarna i apflocken.

I sin höstdagbok skriver Gunnar Brusewitz om de romantiska poeterna Stagnelius och Eichendorff, som båda trivdes att se världen an ifrån en trädkrona. Eichendorff verkar dessutom haft en lustig förkärlek till att framställa sina hjältinnor sittande upp i trädkronorna. I dikten, ”Vorbei”, beskriver Eichendorff som gammal man, hur hans gamla klätterträd fallit till marken. Trädkronornas mysterier är stängda för för gamla och trötta.

Vorbei

De nya eliterna

29 oktober 2009

När jag med ena ögat följer den böljande debatten om ”verklighetens folk” (vilket lyckans namn för alla dem som vill raljera bort hela poängen), dras mina tankar till den konservativa  brittiska författaren George Walden, och hans teori om de nya eliterna. Utmärkande för dessa eliter är försåtligt nog en utpräglad antielitism. Detta tar sig uttryck i en bred överenskommelse om ”maximal kulturell inkludering”, vilken omfattar hela den politiska höger-vänsterskalan. En sådan bredd parad med den antielitistiska agendan, gör naturligtvis dylika eliter hart när omöjliga att kritisera; det räcker med att ett par sneda pilar singlar genom luften för att leden ska sluta sig som en romersk sköldborg.

Vissa av Waldens iakttagelser är inte svåra att spåra i den svenska kultureliten av idag. Här råder utåt sett just en inkluderande anda, manifesterad av en långt driven värderelativism, där allt till syvende och sist reduceras till en fråga om tycke och smak. På kultursidorna får den evenemangs- och sensationskultur stort utrymme som är öppen för alla och envar. I praktiken är emellertid varje antielitistisk elit en chimär, och rymmer precis som elitism av det  gamla ruskiga slaget naturligtvis ett ackumulerat kulturellt kapital, interna koder, jargonger, nedlåtenhet. Skillnaden är att man i detta fall obehagligt nog blundar för de klyftor man själv upprätthåller.

Det stora problemet är förstås att skolan och universitetet i mångt och mycket har retirerat från uppdraget att rusta elever och studenter för en kvalificerad reflektionskultur. Också bokförlag och media förvaltar sin folkbildningstradition dåligt. I biblioteksvärlden råder ett slags identitetskris. Inte ens på kultursidorna hissas i onödan flaggor för kulturell inskolning. Den beläsenhet man inom kultureliten själv haft förmånen att ta del av uppfattas i många fall som djupt problematisk utifrån rådande postmoderna och normkritiska teorier – och utåt sett något man närmast skäms för. Socialdemokratin har sedan länge övergivit de bildningsideal den tidiga arbetarrörelsen höll så högt. Detta sammantaget medför att det kulturella kapitalet i hög grad reserveras för den befintliga kulturelitens barn, som tillägnar sig koderna med modersmjölken.

Jag tycker Johan Hakelius uttryckte det hela väl i Babel härom veckan, när han framhöll att det svenska kulturklimatet är omvänt mot vad det borde vara: istället för en låg tröskel, lätt att ta sig över, med substans och en utmanande stigning på färden – omgärdar vi kulturen med höga exkluderande murar, där klättraren vid krönet möter ett platt och enformigt landskap, tämligen fattigt på innehåll.

Den vilsekomna jockeyn

26 oktober 2009

Jag har sällan lyckats uppbringa någon större entusiasm för den surrealistiska rörelsen annat än i rent teoretisk och idéhistorisk bemärkelse, där den förvisso är fascinerande. I praktiken lämnar den mig däremot ofta sval. Jag kan nå ett ögonblicks ingivelse när jag möter en surrealistisk målning för första gången, på samma sätt som jag kan fascineras av en oväntad idé, en non sequitur. Men det poetiskt fördjupande serum dessa konstnärer sökte sprida genom sina bilder, tycks inte ha någon större verkan på min fantasi.

Av René Magritte finns dock en målning som tilltalar mig, men så är den inte heller utpräglat surrealistisk. Det är en sen och omarbetad version av Le Jockey Perdu från 1948, där träden med stammar av balustrader i originalversionen (1926) har ersatts av ordinära träd, alla med snarlika droppformade kala kronor. Den är så ödslig och vacker med den vilsne jockeyn i dimman att jag måste sträcka vit flagg:

lost jockey

Ibland tänker jag att jockeyn har förirrat sig från kapplöpningsbanan, och bara fortsätter in i det okända som en uppdragen mekanisk leksak. Men jag erfar också det slags vilsenhet som inte kommer av nya, främmande platser – utan av ett landskap där allt är intill förväxling likt; de öde vidderna, dagar som är varandras spegelbilder; den skrämmande uppenbarelsen av att bli blind för sin omgivning: rummen, kvarteret, den dagliga utsikten över heden – allt det vanan lagt sin döda hand över.

Och så tänker jag på Sebastian Flyte, den unge lorden i Brideshead Revisited, när han smiter iväg från rävjakten mot en pub i South Twining för att få dricka bort dagen ifred. I den hundtandsmönstrade sportkavajen rider han genom diset på sin Tinkerbell, bort från alla inkräktare i ensamheten, bort från Charles och familjen, bort från en värld av förljugenhet – och vad värre är – en värld av jagande, orsakslös förtvivlan.

– – –

Ps. Tack till Lotten som gjorde mig uppmärksam på jockeyn! Ds.

Hemma på mellanlandning i min barndoms kvarter har jag roat mig med att företa små promenader. När vi flyttade hit i slutet av 70-talet rådde nybyggaranda; ur jordbruksmarken och de klippiga beteshagarna skulle villakvarteren växa. Ännu de första åren bodde vi granne med en kringbyggd Hallandsgård stadd i visst förfall. Lagårdsrutorna var trasiga och vi barn klättrade in, gömde oss i den gamla halmen. Sen blev gården församlingshem, och om försommaren kan man höra barnkörerna genom de öppna fönstren. Nu byggs det ånyo i området, och gränsen mot landsbygden förflyttas ytterligare en bit.

Längs gamla igenväxta cykelstigar korsar jag grönområdenas djungler. Gatlyktorna sänker sitt ljus genom björkkronorna. Samma gamla dumma kaniner håller ännu till i grushålorna, hoppar lamt över klipporna där inlandsisen mejslat ut hålor och dragit spår. Genom villafönstren ser man de nyrenoverade köken, de ihjälvattnade orkidéerna, människorna framför sina pulserande tv-apparater – sammankopplade i ett galaktiskt nät. Jag tänker på oss som hade vår ungdom här, med poptidningar och hyrfilmer. Mogge som hade koll och gick i duffel och Buddy Holly-glasögon mitt under brinnande yuppie-era. En natt hade nassarna klottrat ned hela tunneln under Österleden.

Jag går förbi huset där S bodde. Hon var min första tjej. För att inte svika min bästa vän förnekade jag dock stoiskt att vi var ett par. Vi höll ihop i vått och torrt, jag och min vän, ingen fjantig kärlek fick komma emellan. Dystra oktoberkvällar som den här – eller vilka kvällar som helst egentligen – gav vi oss ut på långa cykelturer. Besynnerligt nog var vi alltid på väg mot ett hus där någon speciell flicka bodde. Framme på behörigt avstånd slog vi ned på farten, och vände sen hemåt igen under ändlösa samtal. Broderligt turades vi om att välja dam och destination. Ibland slumpade det sig så att flickan vi hade i åtanke var en och samma. I sjunde klass började vi bära hatt; min vän en slokhatt och jag själv nåt slags Trilby. Ni skulle sett oss då. Inget väder var för strängt, ingen väg för lång för de hemliga kärleksbevis vi så ymnigt ödslade bort för vinden. Ibland långt ut på landet tog vi oss på våra cyklar, fram till en brevlåda eller snabbt runt ett kvarter utan att avslöjas. Sen hem. Hade vi någon gång fått syn på någon i en trädgård eller ett fönster hade det nästan varit för mycket.

– – – – –

I helgen har Gustav varit på besök. Vi traskar ut i mörkret, talar om böcker, om vad folk har blivit av. Dimman driver in från Kattegatt – upp ur mörkret reser sig fästningen. Vi går strandpromenaden ned, förbi pirarna och de igenbommade nakenbaden, förbi ankaret där Hästhagabergen reser sig in mot land, och det nybyggda skrytbygget sticker upp och bryter strandlinjen med sin höjd, för att som det sägs en uppstoppad giraff ska få plats i hallen. Vidare förbi sanatoriet, fyren, tuberkuloskyrkogården, de tomma campingplatserna. Fönstren till Solviken där flipperspelen stod förr är flottiga och immiga av den salta fukten. Då och då hörs det frenetiskt tickande ljudet av stavgångare i dimman; först på nära håll träder de fram i sina fluorescerande västar, sina sammanbitna masker.

Jules och sländorna

24 oktober 2009

Det händer sällan att jag minns vad jag drömmer, vilket är lite tråkigt men nåväl, bättre än bläckor i dagsljus. I natt minns jag hursomhelst att jag drömde om insekter, eller rättare sagt människor i insektsgestalt. Det var varken särskilt mycket Kafka eller the Fly, utan med drömmens logik fullständigt ångestbefriat; insekterna tänkte  bara högstående tankar och klädde sig som det anstår civiliserade medborgare.

När jag sedermera vaknar kommer jag att tänka på en scen ur Truffauts Jules et Jim, där Jules berättar om sin nyskrivna bok i ämnet trollsländornas biologi. Om dagarna bedriver han sina studier ute i träskmarkerna, och Catherine gör honom sällskap och bistår med bokens illustrationer. Men han är så trött på den vetenskapliga specialiseringen, låter han berätta, han åstundar den allsidighet som tillkommer en konstnär. En dag, säger Jules, tänker han bli skönlitterär  istället och skriva en kärlekshistoria med insekter i rollerna.

Är det inte en bra idé, så säg? Jag gillar dessutom trollsländor (mer än jag gillar franska nya vågen egentligen), och har lite svårt att förstå att dessa insekter i folktron blivit så behäftade med onda ting – de som är så skygga och gracila med den vackert kulörta kroppen (som strålen i en termometer). Dess tvivelaktiga rykte går att utläsa i det svenska namnet, liksom i det tyska (Wasserhexe) och det engelska (dragonfly). I Danmark används ibland smeknamnet Fandens ridehest. Den folkloristiska föreställningen att trollsländan kan sy ihop eller sticka ut ögonen på den som somnar under bar himmel tycks emellertid vara en efterhandskonstruktion som uppstått när kunskapen med tiden försvunnit om de olika nålverktyg som genom sin likhet med sländans kropp ibland lånat den namn (jfr. norska øyenstikker).

dragonfly

Ok, jag tror det lyser igenom att Vladimir Nabokov i sin blandning av författare och fjärilsexpert är något av ett ideal för mig. Själv är jag bara vad som på sin höjd kan beskrivas som okunnig men intresserad hobbyentomolog, med en särskild fascination för långhorningar och fjärilar. Dessutom är jag svag för det fina tyget i gamla insektshåvar, vilket för tankarna till damunderkläder! Nå, låt oss sluta där. Jag tycker i alla fall att Jules, om han ännu är i livet, ska skriva den där insektsromanen. Vilken hisnande kärlekshistoria kunde det inte bli?

(Det finns för den bekväma läsaren en alternativ kortversion av detta inlägg, med mer pang-pang. Det lyder: Jag har haft ett sammanbrott och försöker pröva nåt nytt.)

Mer än en programförklaring är denna trevande början möjligen att betrakta som ett rent självförsvar när jag tänker efter; en terapeutisk not till den så seglivade bloggskeptikern som varit jag. Och här är han nu sisådär fyra år efter alla andra, tillråga på allt med ett förpliktigande nom de plume och ett glas sherry bredvid sig, för att fira nederlaget och se ytterliggare ett i raden av tappra ideal gå förlorat, som gamla flickvänsbrev i elden.

Många är de bloggar som i mina ögon omges av en dyster skepnad, vilken säger: här hänger mitt hjärta på en krok, men inga läsare hittar nånsin hit, och gör de det har de kommit fel. Det är kanske helt naturligt att det finnas fler som vill skriva om sin egen  meningslöshet än som vill läsa om andras. Ändå gör detta mig lite sorgmodig.

Men egentligen är det nog snarast ett knippe kulturella och samhälleliga fenomen jag tyckt illa om, och som bloggen fått klä skott för, såsom samtidsfetischism och vurm för det episodiska, nätverkande (fult ord), antiprofessionalism, kommentars- och tyckarraseri. Jag vet, jag får skylla mig själv som läser kommentarer på nyhetsartiklar och diverse märkliga inlägg, men jag kan inte låta bli och så slutar det med att jag får vita utslag på händerna som bäste Ignatius J. Reilly. Det ligger nåt i Peter Luthersson slutsats: ”Nätet är för det första galningarnas träffpunkt och för det andra narcissisternas paradis.”

Ett viktigt skäl att jag trots allt nu verkar stå i begrepp att pröva lyckan här (brask, brask), är att jag på senare dar hittat fram till ett par bloggar som jag uppskattar, och som har inspirerat mig genom att visa vad formatet faktiskt kan rymma.

Kanhända det största skälet bakom denna debut ändå står att finna i något jag försöker bevisa för mig själv, något jag vill bemästra. Jag vill till exempel så gärna försöka avdramatisera mitt skrivande, som efter en lovande fas alldeles har fastnat i pretentioner och höga krav. Genom att tvinga mig till att följa en tankegång längre än till idéstadiet, genom att föra ett slags läsedagbok – och genom att på en regelbunden basis skriva texter som inte är så förbannat viktiga, vill jag försöka att vitalisera mina rutiner och återfinna lite lekfullhet.

Denna blogg springer således delvis ur ett rent och skärt egoistiskt behov, och kommer troligen att uppdateras i ett ganska makligt tempo. Kanske finns det någon som av ett eller annat skäl ändå hittar hit. Må du så ifall, bästa läsare, vara varmt välkommen!

vasa konfronterar brask

Konungen ställer biskop Brask till svars för att han motsatt sig den moderna
teknikreligionen. Bilden är hämtad direkt ur skogvaktarns undermedvetna.