När jag sent igår kom åter till dödskallegrottan efter några dagar på landet låg det ett vackert litet kartblad innanför dörren, från en kär gammal vän. Kartan illustrerar de olika polarexpeditionernas vägar: slädarnas, fartygens, luftskeppens turer och irrfärder över Arktiska havet. Det finns ett  paradoxalt drag hos kartor över dylika projekt; kartografin och upptäcktsresan är på flera sätt delar av varandra.

Arktis, Generalstabens litografiska anstalt (1948)

Jag undrar vad det är med historiska kartor som tilltalar mig och kittlar mina sinnen. Förmodligen har det att göra  med det estetiska uttrycket: de konstfulla linjerna, färgerna, den hårt drivna typografin – men också med det fantasieggande glappet mellan kartans avbild och verkligheten: försöken att överföra landskap till figurer och symboler. Kartografi är i mångt och mycket också idéhistoria. Krysset på kartan – jag undrar om det inte mer än något annat kan sägas vara en sinnebild för det västerländska projektet på gott och ont, de hissade seglen, skattjakten.

När jag rekapitulerar min personliga historia så här långt, finns det ofta en särskild karta knuten till en särskild period; Jag minns kartan över Kaanans land från kyrkans barntimma, de insulära fantasikartor jag som barn ritade med ubåtsbaser i vikarna, den väldiga Europakarta som täckte en hel vägg hos morbror Hans med industrier och gruvor utmärkta, orienteringskartorna jag sparade och omsorgsfullt använde för att märka ut hus där vackra flickor i parallellklassen bodde, världskartan jag hade som skrivunderlägg i pojkrummet och som gjorde att jag tidigt lärde mig världens länder, Pariskartan jag bad V köpa med sig hem när hon for iväg efter studenten, jordglobens vackra sken i studerkammaren i Lund (det är något alldeles särskilt att se någon klä av sig i skenet från en jordglob!), tunnelbanekartan hos J i London, sjökortet på kontoret i Bäcken som skulle minna mig om saknade Västkusten.

Map of ancient courses of the Mississippi River, Fisk (1944)

Eric Schüldt skriver drömskt på Sorglösheten om hur han ser kartan över sitt liv växa fram och de vita fläckarna fyllas. Under den sentimentala eran i Europas idéhistoria med klimax under 1700-talet, ritades faktiskt fysiska kartor över det mänskliga livet och dess vägar. På A Map of the Various Paths of Life (se nedan) påminner livet om en labyrint mellan vaggan och graven, där den bästa vägen löper mellan Parental Care Hall i norr och Happy Old Age Hall i syd. Men det gäller att du orienterar dig väl för här lurar ack så många faror i terrängen: här finns  platser som Misery Square, Poverty Maze och utsiktspunkten Fearful Cliff. Om du skulle hamna i Bad Man’s Land i öster gäller det att förlänga stegen – och laga att till varje pris hålla dig borta från ställen som Despair Swamp i syd där mången vandrare fått se sina stövlar sjunka!

A map of the various paths of life, B. Johnson (1805)

Det är märkligt hur livet gestaltar sig, vilka vägar man tar, på vilka platser man hamnar, hur kartorna växer fram under färden. Kanske ska jag drista mig till att göra en liten serie om kuriösa kartor på bloggen framöver. Nu virvlar snön ned i spiral här mellan innergårdens senapsgula väggar och storbildskärmarna blinkar i lägenheterna på andra sidan. Långt i norr, där kompasserna upphör att fungera, har en polarforskare fått ett sund uppkallat efter sig.

Annonser

Fabeldjur i Norden

31 oktober 2009

Nu drar horder av mantelbeklädda missdådare runt i kvarteret. Ett spöktåg lär enligt uppgift ha spelat ukulele – vilket borde vara nog för att se över förrådet av torrskaff och dra ned i stormkällaren. Istället har jag under dagen roat mig med att bläddra i den märkliga Bernströms bestiarium: En djurens nordiska kulturhistoria, av zoologihistorikern och språkvetaren John Bernström (1903-1989). Bernström gör ett slags etnobiologisk och mentalitetshistorisk genomgång av de nordiska djurarterna, och listar deras avtryck i historiska källor. Här ingår också de fabeldjur och bestar vilka länge sågs som en högst verklig del av djurriket.

Med kristendomens införande och kunskapen om de antika källorna får nordbornas föreställningar om märkliga djur mer exotiska former. De antika författarna beskriver fabelmänniskor i form av cykloper, hundhuvudmänniskor och  enbenta skuggfotingar. I Vulgata omnämns kentaurer, fauner och sirener. Bernström skriver att också de menagerier som under medeltid och tidigmodern tid var en vanlig syn vid de europeiska furstehoven – med apor, lejon, strutsar och elefanter – troligen bidrog till att stärka fantasin och tilltron till fantastiska vidunder.

Överdrifter och rykten från reseskildringar, feltolkade naturalieföremål, fossil- och benfynd liksom iakttagna bastardformer och missbildningar på djur och människor – bidrog till bilden av fabeldjur som verkliga varelser. Vanligen bygger manifestationen av fabeldjuret på blandformer, med huvud och kropp sammansatta av av olika arter. Dessa vidunder sammankopplades i regel med djävulen.

Svag som jag är för gamla kartor är ärkebiskop Olaus Magnus (1490–1557) Carta Marina något av en våt dröm. Den innehåller en hel del bilder av fabeldjur, inte minst i haven och i kartans utkanter. Dessutom pryds den av lite fin heraldik. Carta Marina lär ha tagit Olaus Magnus 12 år att färdigställa, innan den trycktes i Venedig 1539. Klicka på bilden för en högupplöst version, där den enastående detaljrikedomen kommer till sin rätt.

Carta_Marina litenOlaus Magnus, Carta Marina (1539).

Jag funderar på att göra en liten serie om medeltida fabeldjur här på bloggen framöver.