Som båtar mot strömmen

04 februari 2011

”Så strävar vi fram som båtar mot strömmen, ständigt drivna tillbaka mot det förgångna.” – F. Scott Fitzgerald 

Idag tänkte jag på sommaren när vi kom till Marseille. Det var vår första tågluff. I Paris hade det regnat och blåst, så vi sökte oss ned mot värmen. Det var juli och nationaldag med fyrverkerier på kajerna och längs Canebière. Vi skrev in oss på ett pensionat i hamnkvarteren. Jag minns föreståndarinnan som gav order till städerskorna med sin fjädervippa. Jag minns utsikten över klippön där Edmond Dantès suttit fängslad och försmådd – och de höga tistlarna på berget vid Notre Dame de la Garde, med de gula fröställningarna svajande över våra huvuden. Från den nyförgyllda madonnan i tornets topp blixtrade Rivierans sol.

Jag bläddrar i Karin Johannisson idéhistoriska pärla Nostalgia – en känslas historia. Under den tidigmoderna epokens utdragna krig och liv i fält betecknade nostalgi ett allvarligt sjukdomstillstånd som i första hand drabbade unga soldater långt hemifrån, och tog sig uttryck i en nervös och våldsam hemlängtan. I svåra fall kunde den sjuke alldeles tyna bort, och i värsta fall avgå med döden. Med Immanuel Kant och den moderna tankevärlden får ordet delvis en annan innebörd; nostalgins hemlängtan svarar inte mot en plats menar Kant, utan mot en tid.

Uppväxtåren tror jag för många människor manifesterar en position då alla vägar ännu ligger obeträdda och de stora valen ännu ej är gjorda. Den vuxne känner en naturlig drift att återvända, att ånyo få erfara samma oskuldsfulla frihet och få ställa till rätta de oförätter barnet fick uppleva. Men för mig är inte nostalgi – åtminstone inte enbart – en rörelse med bäring bakåt. Jag inbillar mig tvärtom att det i hemkomst finns en inneboende paradox – för bara i tiden som ligger framför en människa erbjuds hon att söka närma sig sitt ursprung, att förvalta sina gåvor och bli den hon var ämnad att vara. Bara genom att bryta upp och färdas i tidens riktning kan en man bestiga den häst han som liten i leken intensivt drömde att han red.

Här är den undersköna Francoise Hardy i Vieux-Port i Marseille i en video som för mig förkroppsligar den undflyende tiden; Lovisa, Emma och jag där vid kajen en sommar, och den magnetiska kraft som lägger slöjor av blekta färger över minnet och på samma gång spänner fjädrarna i våra klockor — — —

Jag minns  utsikten över klippön där den ädle Edmond Dantès satt fängslad och försmådd – och de höga tistlarna på berget vid Notre Dame de la Garde, med de gula fröställningarna svajande över våra huvuden. I madonnan på tornets topp var nyförgylld, och över henne blixtrade strålarna från Rivierans sol.

Annonser

7 svar to “Som båtar mot strömmen”

  1. Sandra said

    I höstas var jag första gången i Frankrike utan familj. Jag och min bästa vän tågluffade oss igenom Europa och jag tror jag lämnade kvar små bitar av mig och mitt hjärta i Calais och i Paris. Ibland längtar jag tillbaka till just de där ögonblicken vi hade där, och ibland är längtan mer en önskan om att återvända en dag, fast i en annan tid. Kanske i annat sällskap, kanske själv. Troligtvis med sämre väder än det vi hade i vilket fall som helst. Jag är av någon anledning övertygad om att jag har fler ögonblick att hämta där. Jag har ju fortfarande inte varit i Giverny och jag har inte satt min fot inne på Louvren. Så kan jag ju faktiskt inte ha det i längden och det ska nog åtgärdas en vacker dag.

    Nu när jag skriver här kan jag ju lika gärna svara på din senaste kommentar på min blogg när jag är igång. The History Boys är en välgjord film, men frågan är om jag inte tycker att kombinationen pjäsmanus/radioteater föll mig i smaken ännu mer än vad filmen gjorde. Om intresse finns och vi någon gång ses har jag de sistnämnda och någon slags utlåningsarrangemang kan alltid göras!
    Och Widerberg och Lagerkrantz i ”Lust och fägring stor” är alldeles magiska, varenda gång man ser filmen till och med.

  2. skogvaktaren said

    Ja för varje plats kommer till har man ytterligare en plats att längta tillbaka till. Kanske lämnar man kvar spår av sig själv överallt, som måste återföras en dag, för att bilden ska klarna? Och hösten i Frankrike kan vara magisk! Då kan man vandra planlöst och följa min frände herr G:s uppmaning och lyssna på Yves Montand som sjunger om de döende löven: http://open.spotify.com/track/73vG2IL6fSv9BAzCrMizce

    • Sandra said

      Jag skulle vilja tro att man faktiskt gör det, lämnar små bitar av sig själv överallt, utan att direkt tänka på det så att man kan bli glad över att återfinna det där om man någon gång återvänder, men utan att bli olycklig utan det. Själv fastnade jag den hösten fullständigt för denna lilla pärla från den vackert gråkalla filmen Les chansons d’amour. http://open.spotify.com/track/03oHFM2jmEF9Z6IcVOsfSl Vädret när jag var där var förvisso bättre än den finaste högsommar i Sverige, men musiken blir ju inte mindre vacker eller betydelsefull för det!

  3. skogvaktaren said

    Och det är inte långt från andemeningen i Sebastian Flytes resonemang som pryder din blogg, när han sitter under den gamla almen med Charles:

    ”[This is] Just the place to bury a crock of gold. I should like to bury something precious in every place where I’ve been happy and then, when I was old and ugly and miserable, I could come back and dig it up and remember.”

    Det är ledsamt när saker på motsvarande sätt är förlorade och inte kan återfinnas, som när Sonja Åkesson i sin lysande replik på Ferlinghettis Autobiography skriver om den lilla fickkniven hon letar efter, ”för länge sen förstörd av rost / och söndertrampad i det gula gräset”.

    Aha, det är Marcello Mastroiannis dotter? Jag är våldsamt förtjust i Uno Giornata Particolare, Scolas film från 1977, där Mastroianni och Sophia Loren spelar mot varandra.

    • Sandra said

      Nej det är ju inte det. Och jag tycker så väldigt, väldigt mycket om det citatet och den scenen.
      Som om jag inte gjort det uppenbart nog med att jag lät det pryda min blogg tänkte jag att det tål att upprepas.

      Det är ju det… min morfar gav mig min första morakniv med handsnidat blad när jag var i tioårsåldern skulle jag tro, och den tappade jag en gång och har inte funnit igen. Det gör mig fortfarande lite ont, även om det i det fallet bara var just ett ting, som faktiskt går att ersätta.

      Det stämmer så bra så att hon är! Den filmen har jag inte sett, tyvärr, men det låter nästan som att jag får göra det.

  4. Angelina said

    Hej. Den gamla hamnen i Marseille är så romantisk, inte minst när Franciose Hardy far fram i dess vågskum! Det lär ha varit på Chateau d’If som en noshörning släpptes iland i början av 1500-talet, vilken gav upphov till de vittnesmål och skriftliga beskrivningar utifrån vilka Albrecht Dürer gjorde sin berömda noshörningsetsning. Själv hade han aldrig sett en avbildad noshörning.

  5. skogvaktaren said

    Hej! Du ska veta att jag är mycket svag för djuretsningar liksom för Dürer, vilket gör mig svårt förtjust över din kommentar.

    Ja, det är något med gamla hamnar. Stephen Tennants livslånga projekt, den ofullbordade romanen Lascar – A Story of the Maritime Boulevard, var tänkt att utspela sig i Marseille. Tennant beskriver det som en berättelse om åtrå, lust, äventyr och hemlöst sjömansliv: ”En gatubok – med de blå maritima skymningsljusen blandade med den hårda glansen av caféerna – det finns morgnar och eftermiddagar i historien, men det är huvudsakligen en nattlevande bok – och den gamla hamnen i Marseille – där historien börjar & slutar i en sorts ram till berättelsen.”

    På tal om Chateau d’If läste jag att en del våghalsiga simmare under förra seklets början brukade utföra vad som kallades ”Monte Cristo Sack Trick”, som gick ut på att en säck träddes över simmaren och knöts igen. Från knuten gick repändarna in genom ett hål i säcken – så när säcken kastats i vattnet kunde simmaren genom att dra i tamparna ta sig loss och till publikens jubel simma upp till ytan. Här är en bild: http://www.gutenberg.org/files/19065/19065-h/images/illus142.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: