Den gamla slipstenen

03 augusti 2010

Ett år har kopplingen till lieslipen rostat sönder och elaggregatet kärvar när strömmen slås på. En vev får monteras. I det höga gräset smyger en pojke runt och övervakar arbetet. Hans syster ska snart komma till världen, och i långkjol och träskor ser han sin mamma med ena handen vilande över magen och med den andra dragandes veven. Pappan med den röda lieorven i hand, för varsamt bladets silvriga egg fram över den rullande stenen, med det kalkgrå vattnet droppande från sina fingrar. De arbetar tillsammans och väntar på allt som ska komma.

Med åren har det fallit på min lott att dra slipstenen. Ofta när jag står där och vevar låter jag tankarna vandra. Jag tänker på pojken i det höga gräset som var jag. Jag tänker på Daidalos som i den grekiska mytologin var slipstenens upphovsman. Och jag tänker på den pekuniära ekonomin som med industriella revolutionen kommit att överta naturens roll som huvudsaklig arena för människans kamp och överlevnad.

För mig är ängsslåttern ett sätt att få vara en del av naturens kraft och villkor, av årstidens växlingar, av tidigare generationers slit och strävan, av långa traditioner av kultur, berättelser, hantverk, kunskaper, fruktbarhetsriter. Man gör det lilla man kan för att hålla ett litet stycke hävd levande, för att rädda ängsmarkens enastående artrikedom i det förslyade och enahanda landskap som följer i det moderna jordbrukets spår. Den känsla av tillfredsställelse – ja lycka – som infinner sig när höet är bärgat och kroppen är trött är mycket vederkvickande. Man sätter sig ned och begrundar arbetet; det småbrutna landskapet ligger avklätt med sina konturer i dagen. Solvända, rödklint, smörbollar, slåttergubbe, slåtterfibbla, darrgräs, backnejlika, nattviol har alla fått släppa sina frön och ska spira åter nästa sommar. Tusende insekter dansar i motljuset och för svalorna är det fest i Capernaum. Ibland, det är om kvällen, när jag blickar ut över de nyslåttrade ängarna, tycker jag mig skönja de gamlas närvaro, de som i släkte efter släkte gått här före mig. De har ställt undan sina räfsor och slitna skor, deras ryggar är inte längre krumma. Barfota dansar de över de nakna gärdena — — —

Annonser

I pilträdens skugga

21 juni 2010

Jag tycker om Tidans stränder, där de gamla pilträdens bladrankor hänger ned över det strömmande vattnet. Jag hade för vana att promenera där under min sista tid i Mariestad – längs tennisklubbens röda grusbanor, bort förbi residenset där sportfiskarna stod på murarna – ut mot det gamla kraftverket där jag hittat en öde plats på en holme, i pilträdens skugga.

Oh where are you now, pussy willow that smiled on this leaf, sjunger Syd Barrett, den gamle dåren. Och jag älskar viden och pilträd – ja hela salix-släktet och de associationer och minnen de väcker:  På klykor av pilgrenar brukade vi bära hem fiskefångsten från ån när jag var liten, efter att försiktigt ha trätt kvistspetsarna igenom aborrarnas hallonröda gälar. Jag minns det dova ljudet av tusen pollinerare vid den gamla sälgen om våren. Och  den risiga jolsterbusken invid vattenreservoaren, där någon av de äldre killarna i kvarteret gömt undan en bunt herrtidningar som fick det att kväljas i min pojkhals.

Virginia Lee Burton (1909-1968), Sentimental

I kultur och folktro kopplas pilen av hävd till sorg och förlust. Föreställningen hämtar sin näring ur trädets förmåga att från grenarnas hängen avge en droppande vätska (inte bara tårpilen har denna egenhet). Associationerna till sorg har biblisk ålder, som i Psaltarpsalm 137: ”Vid Babels floder / där sutto vi och gräto / när vi tänkte på Sion. / I pilträden som där voro / hängde vi upp våra harpor”. För egen del tänker jag på folksången All Around My Hat, som Steeleye Span populariserade. När den spelades hemma på Slätåkergatan brukade mamma och pappa dansa.

All around my hat I will wear the green willow
all around my hat for a twelve month and a day
and if any one should ask me the reason why i’m wearing it
it’s all for my true love who’s far, far away

Gråter gör man bäst under ett pilträd, vid vatten som flyter förbi. Det gör kvinnan i Desdemonas sång ur Othello, och det gör Billie Holiday i örhänget Willow Weep for Me, här i en inspelning från den första Monterey-festivalen 1958.

Kvällar som den här, när solen spränger fram och den kolsyrade lukten av fuktad jord och uppvärmd asfalt stiger i kvarteret fylls jag av en sällsam lycka. Lukten minner mig om goda tider när jag och min kompanjon i skolåldern tog oss ned till gamla E6 om kvällarna, för att se långtradarna dra förbi på sin väg mot kontinenten. Vi stod tryckta mot stängslet och läste texten på de avgasfläckiga kapellen, tydde namnen på platser och åkerier långt bort. En del chaufförer höjde sin hand till hälsning, och på slanorna av häggsly som växte intrasslade i stängslet där vi stod, sköt små blanka blad fram.

I varje lyckligt minne finns också ett stråk av smärta; varje minne uttrycker också en förlust, ett passerat tillstånd. Det närmaste vi kommer en definition av konst, säger Nabokov, är skönhet och ömkan. Där skönhet finns där finns också ömkan. Ty skönhet är nödd att dö, det ligger i dess själva natur. Världen dör med varje människa — — —

Mörkrets tankerymd

24 april 2010

I want to see the bright lights tonight, sjunger Linda Thompson i dödskallegrottan ikväll. Och det vill jag med, när skymningen tonat bort och stadens lyktor tänts. Jag är så svag för dessa vårkvällar med sina långa skuggor och sitt kvardröjande sken – som om solen laddat alla ting med ett skimmer som helt långsamt tappar sin lyskraft i natten.  Den viktorianska konstnären John Atkins Grimshaw tycker jag på ett fint sätt ofta fångat skymningsljusets väsen.

John Atkins Grimshaw, The Lovers (1874). Bilden är beskuren.

På besök en kväll hos den gode Rävjägarn fick jag skådespelaren Anders de Wahls Mormor och morfar med mig hem. Det är en uppväxtskildring i det lilla formatet, skriven med lätt hand men rik på fina ögonblicksbilder från ett oskarianskt Stockholm. I en sekvens tecknas den idag närmast bortglömda seden att kura skymning. Hos familjen de Wahl i den gamla latinskolan vid Adolf Fredriks kyrka omges skymningen av en rituell ordning och helgd; skymningen är dagens vilostund. ”Man ska vara stilla medan det skymmer”, får barnen veta.

Först satt de gamla alldeles tysta. Också vi hade omärkligt glidit ner på våra pallar. Sen började de prata – ett par ord då och då, med låg röst. Så dök minnen och upplevelser så småningom fram – morfar började tala om sin ungdomstid som lots- och sjömanspojke ute vid Grisslehamn, mormor om den tid hon som flicka tjänat hos en strumpvävare vid Roslagstull [—] Rösterna steg och sjönk – pauserna blev allt längre. Så kom åter bara ett par ord då och då – en minnenas suck – så blev allt tyst. Det blev som ljuden utifrån inte heller vågade knysta – rummet var nu helt mörkt. Några minuter senare var det så tyst så tystnaden hördes.
– Nu tänder vi, sa mormor.
Efter att de små gasoljelamporna tänts läser morfar högt ur en bok, och när barnen snart fått sin mjölk och sina smörgåsar har dagen nått sitt slut.

George de La Tour, Boy blowing at lamp (ca 1640)

Det elektriska ljusets intåg har mer än mycket annat påverkat liv och mentalitet i vår tid och blivit en oupplöslig del av moderniteten. Ljuset har kommit att jaga undan övertro och vanföreställningar från människans tanke, det har givit  namn åt upplysningens filosofi och fått symbolisera framsteg, vetenskap och rationalitet. Denna process är  förvisso inte slutförd – se bara på alla konspirationsteorier och annat hokus pokus som gracerar än i denna dag.

Likväl tror jag att vår kultur lider en allvarlig brist på mörker och tystnad, på långsamhetens metod. Saknad är eftertanken och reflektionen – den högtidliga stillhet som fick människorna i det dunkla rummet i kyrkvaktarbostaden i Adolf Fredrik att vila sina händer, minnas och lyssna till rösterna som växer fram i mörkret.

Att lämna en plats

24 april 2010

Du är den som glömmer, jag är den som minns. Alla platser där vi varit har kvar sin dragningskraft på mig; platserna där vi växte upp, där vi kom vilse, där vi slösade vår kärlek för vinden – de drar mig tillbaka med sin magnetism. Aldrig kan jag lämna en plats för sista gången; något av mig blir alltid kvar, ouppklarat, ristat i barken, gömt i det toviga gräset — — —

Tvivel

04 april 2010

Vid ett tillfälle i Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken talar Lydia och Arvid om framtiden. Hon frågar om han ska gå provåret som lärare vid Norra Latin:

– Ja, svarade han, jag skall väl det. Lärare tänker jag naturligtvis inte bli. Det är för tröstlöst. Men när jag nu har min filosofie kandidat, så kan jag ju gärna gå provåret. Och sen blir jag väl extralärare tills vidare – medan jag väntar.

– Ja, väntar… på vad?

– Jag vet inte. Kanske på ingenting alls. På att jag ska kunna göra något som duger – vad det nu ska bli… Nej, lärare vill jag inte bli. Jag kan inte tänka mig det som en framtid – som min framtid.

De stod länge tysta under de tysta stjärnorna.

Maria Sibylla Merian (1647-1717): A sauvegard or jacruaru

Våren smyger med lätta steg allt närmare dessa gamla kvarter. Ur varmluftsspjället vid Johannes kyrkogård ryker ångan i det låga kvällsljuset, och i TV-masten här ovanför sitter en koltrast och prövar sina strofer. I en helt annan stad ska det hus där jag växt upp gå till försäljning, och med dollartecken i ögonen (som sina gelikar i Ankeborg) och utan känsla för de mysterier och hågkomster rummen gömmer, går mäklarna omkring och mäter och bedömer.

Detta är gårdagsnattens drömsyn: Jag har återvänt till ett hus där jag för länge sedan brukade vistas. Det är en tyst och stilla natt, som efter regn. In genom de trasiga fönstren slingrar sig grenar och klängväxter; över möblerna har någon lagt vita lakan. Jag står gömd i ett hörn och låter mina ögon vänja sig vid mörkret, när jag hör jag en bil nere på vägen. Det är vår gamla bil, en röd Peugeot 104. Jag ser den köra upp genom trädgården, fram till sin forna plats vid hydroforen. Motorn slocknar, men lyktorna är igång – de lyser in genom fönstret, in i rummet där jag står. Först då ser jag fjärilarna. De virvlar runt över de upplysta lakanen, ut och in genom husets ögonhålor rör de sig med ett dovt spinnande ljud: dödskallesvärmarna.

Jag minns hur jag som liten när jag bläddrade fram och åter i ”Första fjärilboken” brukade dröja kvar vid sidorna om dödskallesvärmaren. Denna stora ädelspinnare som bara sporadiskt observeras i vårt land, trollband mig med sitt utseende, sin tyngd och och sina vanor. Potatisplantan är dess värdväxt läste jag, och lockad av honung uppträder den ofta vid bikupor. Märkligt tycktes mig det läte den avger: som larv först ett knastrande ljud, som puppa ett svagt väsande – och som imago ett entonigt klagande läte. Men mest spännande av allt förstås, var dödskallemärket på skölden mellan vingarna.

I kultur och folktro är dödskallesvärmaren ohjälpligt fast i sin representation av det morbida. Också det vetenskapliga namnet – Acherontia atropos – är länkat till döden: Acheron är i den grekiska mytologin lidandets flod, och en gren av dödsfloden Styx. Atropos är en av de tre ödesgudinnorna – moirerna – som spinner människornas livstrådar. Dödskallesvärmaren figurerar i litteraturen hos författare som Keats, Stoker, Saramago och Wolkers – på vita duken har den synts i Den andalusiska hunden liksom i När lammen tystnar. I bildkonsten förekommer den bland annat i prerafaeliten William Holman Hunts symboltyngda och gåtfulla The Hireling Shepherd. Över den lantliga idyllen i Hunts målning vilar en ödesdiger laddning av gränsöverträdelser, död och sexualitet. Herden, som försummar att vaka över sina får, sträcker fram sin hand mot flickan för att visa henne dödskallesvärmaren han fångat. (Klicka på bilden för att förstora.)

William Holman Hunt: The Hireling Shepherd (1851)


Så länge jag kan minnas har jag varit förtjust i torn: krenelerade torn, fyrtorn, flygledartorn, vattentorn, silos, torn på renässanspalats, kråkslott, jugendvillor. Kanske har det att göra med att jag växt upp med en kyrka som granne, och från mitt fönster ofta betraktat det vitkalkade kyrktornet med alla sina kajor. Från mitt fönster hade jag utsikt också över två andra torn: långt bort i horisonten Grimetons radiomast med sin pulserande lanterna om kvällarna, och i förgrunden Träslövs TV-torn där villakvarteren tog slut och landet började. Vi lekte ofta på berget vid TV-tornet, klättrade på klipporna.  Ibland lade vi oss ned bland enebuskarna och tittade upp mot det väldiga tornet med sina öronlika mottagare och antenner. Molnen vandrade förbi. Tornet såg alltid ut att luta hotfullt – det måste ha varit en optisk illusion – som om det var på väg att falla mot oss, vilken sida vi än betraktade det ifrån.

Mitt favorittorn framför andra måste vara centralbyggnaden på William Beckfords makalösa Fonthill Abbey, från 1700-talets sista år. Beckford, kanske mest bekant som författare till skräckromanen Vathek, var därtill konstsamlare av rang, stormrik plantageägare, mecenat, arbiter elegantiarum, reseskildrare, politiker, naturälskare, ärkeromantiker och bon vivant. Som barn tog han pianolektioner av Mozart, och fick tidigt möjlighet att utveckla sin smak för de sköna konsterna. Vivören Beckford var känd för sina orientaliska fester med andliga seanser, teaterframträdanden, ruinskådande samt naturligtvis smärre orgiastiska inslag. Men utöver allt detta lät han alltså resa torn i nygotik, som det sagolika Fonthill Abbey i Wiltshire.

Fonthill Abbey, The Gallery, av James Wyatt

Efter förälskelsen i den mycket unge William Courtenay hade Beckford tvingats i exil, och det är under dessa år han börjar umgås med tanken på en gotisk katedral. I Schweiz går hustrun Lady Margaret Gordon bort i barnsäng, och en förkrossad Beckford beslutar sig efter några kringflackande år på kontinenten att återvändanda till England för att låta uppföra det osannolika Fonthill Abbey. Som chefsarkitekt anlitas James Wyatt, och ett tusental arbetare hyrs in för arbete dag och natt. Samtliga vagnar i grannskapet tas i beslag för att frakta byggmaterial – i utbyte lovar Beckford att förse de fattiga med kol och filtar under årets kalla perioder. Fantasiklostret tar så sakteliga form utifrån en oktaedrisk centralbyggnad innefattande huvudtornet, där fyra långsträckta flyglar strålar samman. Interiören smyckas i rött, purpur, silver och guld.  I väster tronar huvudingången upp med de 10 meter höga portarna, som leder in till hallen med sin trappa under de vidunderliga valven.

Hallen i Fonthill Abbey, från John Rutter’s Delineations of Fonthill (1823)

Under sina vistelser på Fonthill är Beckford dess ende hyregäst.  Ryktet säger att tolv portioner lagas till varje middag, men att Beckford intar måltiden i ensamhet och låter sända ut de elva orörda kuverten när han är klar. Bara vid ett tillfälle påstås han ha haft gäster, nämligen år 1800 när han tar emot Lord Nelson och Lady Emma Hamilton.

Fonthill Abbey visar sig dessvärre vara en klostrens motsvarighet till regalskeppet Wasa, och inte byggt för att stå emot tidens tand. Främst av allt är det en skapelse av drömmar och verklighetsflykt; en befängd muromgärdad parallellvärld, dit den framrusande nya tiden inte når. Arkitekten Wyatt har liksom Beckford själv oerhört bristfälliga kunskaper om gotikens sofistikerade konstruktionsmetoder och regler för avlastning av tyngd. Redan från början kantas bygget av vådliga motgångar,  av mögel och förfall. Två gånger kollapsar huvudtornet när det nått 90 meters höjd. Med en för Bedford typisk nyfikenhet lär han dock mest ha beklagat att  han inte varit på plats och fått uppleva det spektakulära raset. Ett nytt försök beordras, denna gång med sten istället för timmer och cement. Sju år senare står tornet klart. Men redan 1825, bara tre decennier efter att de första stenarna lagts i Fonthill Abbey, faller huvudtornet samman för gott. Då är Beckford redan i färd med ett nytt tornprojekt: Landsdown Tower i Bath, Somerset. Av Fonthill Abbey återstår idag bara en mindre rest av den norra flygeln, samt en grindstuga.

Klicka här för en planritning av Fonthill Abbey, och här för en bild i genomskärning.

När jag sent igår kom åter till dödskallegrottan efter några dagar på landet låg det ett vackert litet kartblad innanför dörren, från en kär gammal vän. Kartan illustrerar de olika polarexpeditionernas vägar: slädarnas, fartygens, luftskeppens turer och irrfärder över Arktiska havet. Det finns ett  paradoxalt drag hos kartor över dylika projekt; kartografin och upptäcktsresan är på flera sätt delar av varandra.

Arktis, Generalstabens litografiska anstalt (1948)

Jag undrar vad det är med historiska kartor som tilltalar mig och kittlar mina sinnen. Förmodligen har det att göra  med det estetiska uttrycket: de konstfulla linjerna, färgerna, den hårt drivna typografin – men också med det fantasieggande glappet mellan kartans avbild och verkligheten: försöken att överföra landskap till figurer och symboler. Kartografi är i mångt och mycket också idéhistoria. Krysset på kartan – jag undrar om det inte mer än något annat kan sägas vara en sinnebild för det västerländska projektet på gott och ont, de hissade seglen, skattjakten.

När jag rekapitulerar min personliga historia så här långt, finns det ofta en särskild karta knuten till en särskild period; Jag minns kartan över Kaanans land från kyrkans barntimma, de insulära fantasikartor jag som barn ritade med ubåtsbaser i vikarna, den väldiga Europakarta som täckte en hel vägg hos morbror Hans med industrier och gruvor utmärkta, orienteringskartorna jag sparade och omsorgsfullt använde för att märka ut hus där vackra flickor i parallellklassen bodde, världskartan jag hade som skrivunderlägg i pojkrummet och som gjorde att jag tidigt lärde mig världens länder, Pariskartan jag bad V köpa med sig hem när hon for iväg efter studenten, jordglobens vackra sken i studerkammaren i Lund (det är något alldeles särskilt att se någon klä av sig i skenet från en jordglob!), tunnelbanekartan hos J i London, sjökortet på kontoret i Bäcken som skulle minna mig om saknade Västkusten.

Map of ancient courses of the Mississippi River, Fisk (1944)

Eric Schüldt skriver drömskt på Sorglösheten om hur han ser kartan över sitt liv växa fram och de vita fläckarna fyllas. Under den sentimentala eran i Europas idéhistoria med klimax under 1700-talet, ritades faktiskt fysiska kartor över det mänskliga livet och dess vägar. På A Map of the Various Paths of Life (se nedan) påminner livet om en labyrint mellan vaggan och graven, där den bästa vägen löper mellan Parental Care Hall i norr och Happy Old Age Hall i syd. Men det gäller att du orienterar dig väl för här lurar ack så många faror i terrängen: här finns  platser som Misery Square, Poverty Maze och utsiktspunkten Fearful Cliff. Om du skulle hamna i Bad Man’s Land i öster gäller det att förlänga stegen – och laga att till varje pris hålla dig borta från ställen som Despair Swamp i syd där mången vandrare fått se sina stövlar sjunka!

A map of the various paths of life, B. Johnson (1805)

Det är märkligt hur livet gestaltar sig, vilka vägar man tar, på vilka platser man hamnar, hur kartorna växer fram under färden. Kanske ska jag drista mig till att göra en liten serie om kuriösa kartor på bloggen framöver. Nu virvlar snön ned i spiral här mellan innergårdens senapsgula väggar och storbildskärmarna blinkar i lägenheterna på andra sidan. Långt i norr, där kompasserna upphör att fungera, har en polarforskare fått ett sund uppkallat efter sig.

Som barn hyste jag stor förkärlek till vulkaner. Jag tyckte om att teckna de koniska silhuetterna i mina ritblock, jag fantiserade om kratersjöarna där amfibieplan kunde landa, och drogs till kombinationen av snöbeklädd bergstopp och glödande lava. Det vilade en kittlande oro över den obetydliga rökslinga som sipprade upp ur kratern – en  gäckande slummer som plötsligt kunde förbytas i förtärande vrede och förvandla himlen till ett inferno av eld och rök. Skog och slättland skulle komma att begravas under stoft och framflytande magma – träd skulle ta eld, vattenansamlingar fräsa. Likt tenn som hälls i sina formar skulle människors boningar fyllas och kapslas in i sten för framtida arkeologer att söka och finna. Skönhet och våld, katastrof och skapelse.

Joseph Wright of Derby, konstnär i upplysningens tidevarv, var en man med särskild känsla för vulkaner. Mest känd är han måhända för sina bilder av teknik och vetenskap, men han målade också en stor mängd landskap och porträtt. Under en längre vistelse i Italien på 1770-talet blev Wright vittne till ett av vulkanen Vesuvius utbrott, vilket kom att bli motiv för en lång rad målningar genom hans konstnärskap.

Vesuvius från Portici (ca 1775)

Vesuvius utbrott med utsikt över Neapelbuktens öar (ca 1776-80)

Vesuvius från Posillipo (1788)

Filosofen Edmund Burke var en av dem som på 1700-talet utvecklade antikens tankar om ”det sublima”. Burke menade att det sublima kan anas när skönheten överskrider den mänskliga fattningsförmågans mått och begränsningar. Det sublima vidgar skönheten mot den mörka sidan, mot utsatthet och fasa. När skönheten målas i ljus pastell och mjuka former, är den sublima erfarenheten mörk, obändig och kontrastrik. I den skräckblandade förtjusning som tillkommer det sublima kan människan känna sig levande; i stormar, bränder, raviner och bergsmassiv kan hon erfara skapelsens storhet.

Denna fruktans lockelse tycker jag framträder med stor kraft i Wrights vulkanutbrott. På andra sidan bukten står han och ser människor fly för sina liv. Möte mellan intensivt ljus och djupt mörker ger raffinerade klärobskyra effekter, som tillråga på allt kompliceras av det bleka månljusets spel. Med sin pensel följer konstnären den okuvliga magmans väg nedför sluttningar och sänkor, dess cinnoberröda ljus i natten. Kanske ser han i sina färger en ekvivalent till lavan, en konstens stratigrafi: lager på lager förs de till duken att stelna – nya skikt av olja, pigment, minne.