Huxleys blommor

15 oktober 2011

Elsa Beskow, ur Blomsterfest i täppan (1914)

I Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld (1932) fostras barnen att avsky blommor. Redan vid åtta månaders ålder inleds den omsorgsfulla behandlingen. I uppfostringsanstaltens försöksrum placeras rosor, och när barnen kommer krypande och förväntasnfullt sträcker sina händer mot blommorna avges elektriska stötar, samtidigt som sirener börjar tjuta. Med ansiktena förvridna av skräck, skriker barnen ut sin ångest. Efter tvåhundra behandlingar har man åstadkommit ett bergsäkert och livslångt hat mot blommor. (Samma behandling används mot böcker.)

När direktören för ”Inre Londons centralanstalt för kläckning och fostran” förklarar behandlingen hänvisar han till att människor tidigare lärt sig att hålla av växter och se naturens skönhet. Därigenom ville människorna färdas ut på landet, utan att i önskvärd mån konsumera. ”Gullvivor och landskap, påpekade han, har ett stort fel: de är kostnadsfria. Kärleken till naturen håller inga fabriker igång.”

*

Det till synes paradoxala är att det är i de framväxande tidigmoderna städerna, i 1600-talets Holland, som man först börjar tala om naturen som något vackert. Det är då och där blomstermåleriet börjar, det är då och där man börjar ta in krukväxter i hemmen, och längta ut i den fria naturen. Under 1900-talets andra hälft växer dock avståndet till naturen, samtidigt som landsbygden i skuggan av den urbana konsumtionen drastiskt börjar ändra utseende. Som Henrik Ekman skriver i De sista ängarna (2004) tycks naturen idag för många av oss manifestera ett psykologiskt frihetstillstånd av vildmark som fond i reklamfilmer för bilar och extremsporter etc., snarare än utgöra en fysisk verklighet i våra liv.

Det sorgliga i den framtid som blev vår är att det inte behövdes någon totalitär ideologi som i Huxleys mardrömmar för att skapa ett avstånd mellan medborgarna och naturen stort nog att möjliggöra en utarmning. Utan artkunskap och förståelse för ekologiska sammanhang, utan den estetiska känsla och eftertänksamhet som vistelse i naturen ger, har vårt samhälle i det tysta blivit blint och främmande inför allt det som går om intet i våra spår — — —