Med tåg genom sommaren

22 augusti 2010

Jag sitter på ett tåg och rekapitulerar den flydda sommaren. Det är en årstid jag  mycket förknippar med tågresor, med flyktiga möten, skenor genom varma skogar, gnistor som slår från kontaktledningar i mörkret, lukten av dammande räls i hettan.

I juni lämnar jag Mariestad utan att veta om jag ska komma åter. Det är på studentdagen, väskan är redan packad och jag har bara att vika ihop kostymen. Rummet doftar av blombuketter. Jag skär friska snitt i stjälkarna och ställer dem utanför dörren till flickan som just flyttat in i rummet bredvid. Genom fönstret kan jag se studentkortegen ställa sig i ordning, med blåsorkesterns glänsande mässingsinstrument längst fram. När regnet kommer öppnar jag fönstret och låter den svala fukten strömma in.

På centralstationen i Varberg springer jag på L. Vi står på perrongen och väntar på Göteborgståget. Här arbetade min mormors morfar Carl Ryding som bagagevakt och lokomotivputsare  vid tiden för förra sekelskiftet. Statens järnvägar byggde hans hus. När jag var liten brukade jag hänga vid de igenväxta spåren bakom cisternerna med mina kamrater. På godsvagnarna hade klottrarna satt sina namn, och långt innan tågen uppenbarade sig kunde man höra det väsande ljudet i spänningstrådarna.

L och jag sätter oss en stund på järnvägsacféet i Göteborg innan våra vägar åter skiljs. Vi växte upp i grannkvarteren utan att riktigt veta om varandra, hon ett par år yngre än jag. Först långt senare kom våra vägar att korsas, när vi på en helt annan plats träffade varsin partner ur samma syskonskara. L beställer kaffe, jag en pilsner. En instängd gråsparv flyger mellan takkronorna. Mittemot på Pullman bar sitter drinkarna och spelarna och bidar sin tid. Morfar döpte i sin ungdom en tax till Pullman, för att hunden liksom de tyska järnvägsvagnarna var så jämn och stadig i sin gång. L har sin mors trenchcoat och en sjömansrandig tröja med händerna gömda i de långa ärmarna. Vi talar om sommaren som ligger öppen och hägrande.

Jag sitter på ett tåg på väg tillbaka. Vid den välbekanta sjöstranden står det korallgröna hopptornet, och i klippbranterna klättrar avsides belägna fritidshus. Varje sommar bär alla tidigare somrar med sig  tänker jag; än är det skolavslutning, än börjar en ny termin. Eleverna kommer att vara solbrända, flickorna att ha satt upp håret i nya frisyrer. Genom tågfönstret blixtrar solen längs horisontens taggiga skogsrand och landskapet ligger ännu sommarklätt. Därute väntar alla dagar som ska komma — — —

Annonser

Den gamla slipstenen

03 augusti 2010

Ett år har kopplingen till lieslipen rostat sönder och elaggregatet kärvar när strömmen slås på. En vev får monteras. I det höga gräset smyger en pojke runt och övervakar arbetet. Hans syster ska snart komma till världen, och i långkjol och träskor ser han sin mamma med ena handen vilande över magen och med den andra dragandes veven. Pappan med den röda lieorven i hand, för varsamt bladets silvriga egg fram över den rullande stenen, med det kalkgrå vattnet droppande från sina fingrar. De arbetar tillsammans och väntar på allt som ska komma.

Med åren har det fallit på min lott att dra slipstenen. Ofta när jag står där och vevar låter jag tankarna vandra. Jag tänker på pojken i det höga gräset som var jag. Jag tänker på Daidalos som i den grekiska mytologin var slipstenens upphovsman. Och jag tänker på den pekuniära ekonomin som med industriella revolutionen kommit att överta naturens roll som huvudsaklig arena för människans kamp och överlevnad.

För mig är ängsslåttern ett sätt att få vara en del av naturens kraft och villkor, av årstidens växlingar, av tidigare generationers slit och strävan, av långa traditioner av kultur, berättelser, hantverk, kunskaper, fruktbarhetsriter. Man gör det lilla man kan för att hålla ett litet stycke hävd levande, för att rädda ängsmarkens enastående artrikedom i det förslyade och enahanda landskap som följer i det moderna jordbrukets spår. Den känsla av tillfredsställelse – ja lycka – som infinner sig när höet är bärgat och kroppen är trött är mycket vederkvickande. Man sätter sig ned och begrundar arbetet; det småbrutna landskapet ligger avklätt med sina konturer i dagen. Solvända, rödklint, smörbollar, slåttergubbe, slåtterfibbla, darrgräs, backnejlika, nattviol har alla fått släppa sina frön och ska spira åter nästa sommar. Tusende insekter dansar i motljuset och för svalorna är det fest i Capernaum. Ibland, det är om kvällen, när jag blickar ut över de nyslåttrade ängarna, tycker jag mig skönja de gamlas närvaro, de som i släkte efter släkte gått här före mig. De har ställt undan sina räfsor och slitna skor, deras ryggar är inte längre krumma. Barfota dansar de över de nakna gärdena — — —