Anne-Louise Lambert som Miranda i Peter Weirs Picnic at Hanging Rock (1975)

Ett av mina tidigaste minnen är hur vi matar svanar vid fästningen. Isen ligger taggig över vallgraven, med blå vakar vid dagvattenrören. I den stora flocken har jag siktat en avvikande fågel; dess hals står rak och näbben är inte skär som de andras, utan svart och gul. Jag föreställer mig att det är en tropisk svan, som förirrat sig hit upp till Norden. Det är till den tropiska svanen jag förgäves försöker nå fram med mina hopsamlade brödbitar.

Många år senare skulle jag bli svårt betagen i Miranda, i Peter Weirs suggestiva, förtätade och mörkt erotiska Picnic at Hanging Rock. Få filmer rymmer så många gåtor, varsel, korrespondenser och allusioner. En av de  mer framträdande symbolerna är svanen. Det finns i filmen ett antal paralleller till  legenden om Odette och Svansjön, och framför allt är symboliken knuten till Mirandas karaktär. Den unge Michael frammanar henne filmen igenom i svanens gestalt; han ser henne försvinna in i trädgårdens dunkel, för att i nästa stund uppenbaras som en svan bland dammens blad. Svanen är knuten till Mirandas resning och behag, men också till hennes försvinnande.

Genom kulturhistorien har svanen haft sin starkaste mytologiska funktion i förandligande och förvandling. Svanarna är Apollons hjälpredor i världen, och när de dör kallar han dem åter. Det är till en svan Orfeus förvandlas vid sin bortgång. Pythagoras föreställer sig att svanar är bärare av döda poeters själar. I Ovidius Metamorfoser sker inte mindre än tre svanförvandlingar, varav Cygnus som förvandlas för att kunna dyka ned i flodens vatten och rädda sin drunknade vän är den mest kända. I Böcklins målning die Lebensinsel från 1888 (en pendang till den mer berömda Totensinsel) låter konstnären svanar omge öns stränder. Tithonus-symboliken i Huxleys After Many a Summer Dies the Swan, har betydelse för förståelsen av George Falconers död i Isherwoods A Single Man (1964). Länkad till myten om Tithonus finns legenden om svanesång. Länge hade man i Europa föreställt sig att knölsvanen (Cygnus Olor) aldrig under sin levnad lät höra något ljud. Men i dödens timma hände något märkligt; i sin ensamhet började svanen att sjunga, och för en stund – bara ett kort ögonblick – kunde den ge upphov till den mest himmelska och hjärtskärande av sånger.

När jag och min syster tidigare idag var vid källan i Norragärde där gullpudran blommar, tänkte jag på mina kärlekar och allt jag hoppats på – de förvandlingar jag genomgått långt efter att jag fått lära att den tropiska fågeln bland knölsvanarna vid vallgraven var en vanlig sångsvan. Och jag tänkte på den gåtfulla betydelsen av svanarna i scenen som inleder och avslutar Mykles Sången om den röda rubinen. En dröm i en dröm. En gatlykta som tänds vid strandpromenaden, vars ljus silas genom de mörka bladen och kastar skuggor efter människor som förlorats i natten — — —

Annonser

Våren smyger med lätta steg allt närmare dessa gamla kvarter. Ur varmluftsspjället vid Johannes kyrkogård ryker ångan i det låga kvällsljuset, och i TV-masten här ovanför sitter en koltrast och prövar sina strofer. I en helt annan stad ska det hus där jag växt upp gå till försäljning, och med dollartecken i ögonen (som sina gelikar i Ankeborg) och utan känsla för de mysterier och hågkomster rummen gömmer, går mäklarna omkring och mäter och bedömer.

Detta är gårdagsnattens drömsyn: Jag har återvänt till ett hus där jag för länge sedan brukade vistas. Det är en tyst och stilla natt, som efter regn. In genom de trasiga fönstren slingrar sig grenar och klängväxter; över möblerna har någon lagt vita lakan. Jag står gömd i ett hörn och låter mina ögon vänja sig vid mörkret, när jag hör jag en bil nere på vägen. Det är vår gamla bil, en röd Peugeot 104. Jag ser den köra upp genom trädgården, fram till sin forna plats vid hydroforen. Motorn slocknar, men lyktorna är igång – de lyser in genom fönstret, in i rummet där jag står. Först då ser jag fjärilarna. De virvlar runt över de upplysta lakanen, ut och in genom husets ögonhålor rör de sig med ett dovt spinnande ljud: dödskallesvärmarna.

Jag minns hur jag som liten när jag bläddrade fram och åter i ”Första fjärilboken” brukade dröja kvar vid sidorna om dödskallesvärmaren. Denna stora ädelspinnare som bara sporadiskt observeras i vårt land, trollband mig med sitt utseende, sin tyngd och och sina vanor. Potatisplantan är dess värdväxt läste jag, och lockad av honung uppträder den ofta vid bikupor. Märkligt tycktes mig det läte den avger: som larv först ett knastrande ljud, som puppa ett svagt väsande – och som imago ett entonigt klagande läte. Men mest spännande av allt förstås, var dödskallemärket på skölden mellan vingarna.

I kultur och folktro är dödskallesvärmaren ohjälpligt fast i sin representation av det morbida. Också det vetenskapliga namnet – Acherontia atropos – är länkat till döden: Acheron är i den grekiska mytologin lidandets flod, och en gren av dödsfloden Styx. Atropos är en av de tre ödesgudinnorna – moirerna – som spinner människornas livstrådar. Dödskallesvärmaren figurerar i litteraturen hos författare som Keats, Stoker, Saramago och Wolkers – på vita duken har den synts i Den andalusiska hunden liksom i När lammen tystnar. I bildkonsten förekommer den bland annat i prerafaeliten William Holman Hunts symboltyngda och gåtfulla The Hireling Shepherd. Över den lantliga idyllen i Hunts målning vilar en ödesdiger laddning av gränsöverträdelser, död och sexualitet. Herden, som försummar att vaka över sina får, sträcker fram sin hand mot flickan för att visa henne dödskallesvärmaren han fångat. (Klicka på bilden för att förstora.)

William Holman Hunt: The Hireling Shepherd (1851)


Fabeldjur i Norden

31 oktober 2009

Nu drar horder av mantelbeklädda missdådare runt i kvarteret. Ett spöktåg lär enligt uppgift ha spelat ukulele – vilket borde vara nog för att se över förrådet av torrskaff och dra ned i stormkällaren. Istället har jag under dagen roat mig med att bläddra i den märkliga Bernströms bestiarium: En djurens nordiska kulturhistoria, av zoologihistorikern och språkvetaren John Bernström (1903-1989). Bernström gör ett slags etnobiologisk och mentalitetshistorisk genomgång av de nordiska djurarterna, och listar deras avtryck i historiska källor. Här ingår också de fabeldjur och bestar vilka länge sågs som en högst verklig del av djurriket.

Med kristendomens införande och kunskapen om de antika källorna får nordbornas föreställningar om märkliga djur mer exotiska former. De antika författarna beskriver fabelmänniskor i form av cykloper, hundhuvudmänniskor och  enbenta skuggfotingar. I Vulgata omnämns kentaurer, fauner och sirener. Bernström skriver att också de menagerier som under medeltid och tidigmodern tid var en vanlig syn vid de europeiska furstehoven – med apor, lejon, strutsar och elefanter – troligen bidrog till att stärka fantasin och tilltron till fantastiska vidunder.

Överdrifter och rykten från reseskildringar, feltolkade naturalieföremål, fossil- och benfynd liksom iakttagna bastardformer och missbildningar på djur och människor – bidrog till bilden av fabeldjur som verkliga varelser. Vanligen bygger manifestationen av fabeldjuret på blandformer, med huvud och kropp sammansatta av av olika arter. Dessa vidunder sammankopplades i regel med djävulen.

Svag som jag är för gamla kartor är ärkebiskop Olaus Magnus (1490–1557) Carta Marina något av en våt dröm. Den innehåller en hel del bilder av fabeldjur, inte minst i haven och i kartans utkanter. Dessutom pryds den av lite fin heraldik. Carta Marina lär ha tagit Olaus Magnus 12 år att färdigställa, innan den trycktes i Venedig 1539. Klicka på bilden för en högupplöst version, där den enastående detaljrikedomen kommer till sin rätt.

Carta_Marina litenOlaus Magnus, Carta Marina (1539).

Jag funderar på att göra en liten serie om medeltida fabeldjur här på bloggen framöver.