Om positioneringens tyranni

04 november 2009

These times are very difficult to write in because the slogans are really jamming the airwaves; what is right, what is the good position. It’s something that goes beyond what has been called political correctness. It’s a kind of tyranny of posture. Those ideas are swarming through the air like locusts, and it’s difficult for the writer to determine what he really thinks about things.

Leonard Cohen, i en intervju för Jian Gomeshi tidigare i år. Se intervjun här, eller läs den här.

Annonser

De nya eliterna

29 oktober 2009

När jag med ena ögat följer den böljande debatten om ”verklighetens folk” (vilket lyckans namn för alla dem som vill raljera bort hela poängen), dras mina tankar till den konservativa  brittiska författaren George Walden, och hans teori om de nya eliterna. Utmärkande för dessa eliter är försåtligt nog en utpräglad antielitism. Detta tar sig uttryck i en bred överenskommelse om ”maximal kulturell inkludering”, vilken omfattar hela den politiska höger-vänsterskalan. En sådan bredd parad med den antielitistiska agendan, gör naturligtvis dylika eliter hart när omöjliga att kritisera; det räcker med att ett par sneda pilar singlar genom luften för att leden ska sluta sig som en romersk sköldborg.

Vissa av Waldens iakttagelser är inte svåra att spåra i den svenska kultureliten av idag. Här råder utåt sett just en inkluderande anda, manifesterad av en långt driven värderelativism, där allt till syvende och sist reduceras till en fråga om tycke och smak. På kultursidorna får den evenemangs- och sensationskultur stort utrymme som är öppen för alla och envar. I praktiken är emellertid varje antielitistisk elit en chimär, och rymmer precis som elitism av det  gamla ruskiga slaget naturligtvis ett ackumulerat kulturellt kapital, interna koder, jargonger, nedlåtenhet. Skillnaden är att man i detta fall obehagligt nog blundar för de klyftor man själv upprätthåller.

Det stora problemet är förstås att skolan och universitetet i mångt och mycket har retirerat från uppdraget att rusta elever och studenter för en kvalificerad reflektionskultur. Också bokförlag och media förvaltar sin folkbildningstradition dåligt. I biblioteksvärlden råder ett slags identitetskris. Inte ens på kultursidorna hissas i onödan flaggor för kulturell inskolning. Den beläsenhet man inom kultureliten själv haft förmånen att ta del av uppfattas i många fall som djupt problematisk utifrån rådande postmoderna och normkritiska teorier – och utåt sett något man närmast skäms för. Socialdemokratin har sedan länge övergivit de bildningsideal den tidiga arbetarrörelsen höll så högt. Detta sammantaget medför att det kulturella kapitalet i hög grad reserveras för den befintliga kulturelitens barn, som tillägnar sig koderna med modersmjölken.

Jag tycker Johan Hakelius uttryckte det hela väl i Babel härom veckan, när han framhöll att det svenska kulturklimatet är omvänt mot vad det borde vara: istället för en låg tröskel, lätt att ta sig över, med substans och en utmanande stigning på färden – omgärdar vi kulturen med höga exkluderande murar, där klättraren vid krönet möter ett platt och enformigt landskap, tämligen fattigt på innehåll.