Med en fläkt av Karibiens passadvind och ett nyårskort daterat i Havanna för jämnt ett sekel sedan vill jag passa på att önska alla vänner och läsare ett gott nytt år.

Nästa år hoppas jag få mer tid att blogga, och då vill jag skriva om sabeltandade tigrar och jätteormbunkar, venetianska nätter, kvinnliga piloter, fullriggare, enhörningar i heraldiken, Guybrush Threepwood, Paulo och Franceska, Drömmarnas berg, Nollis Romkarta, Mnemosynefjärilen, Pusjkins blodfläck  samt D.H. Lawrence.

Skogvaktaren önskar ett riktigt gott nytt 2011, ett år i fyrklöverns tecken!

Annonser

John Constable, The Chain Pier, 1824-1827

Bland alla sköna ting i världen måste pirar höra till de yppersta! I mitt hjärta har de en särskild plats, vare sig det handlar om viktorianska nöjespirar i stål, vågbrytare i Biscaya där martallen växer eller stenlagda hamnarmar vid Kattegattkusten där jag så många kvällar suttit och sett vågorna komma rullande in.

Långt ut på Fästningspiren brukade vi sitta dolda mellan stenblocken, jag och min vän, och tala oss genom kvällarna. Mittemot på Getterön mötte Klövapiren som skydd för småbåtshamnen, och längst in vid tullhuset Hamnpiren. Från vårt ställe kastade vi prick på drivved och tågvirke som kom flytande in mot land, försökte sänka det till botten med våra stenar. När vårstormarna gick tävlade vi om vem som kunde ta sig längst ut mellan vågorna; de slog dova slag under stenarna, piskade och kastade kaskader över strandpromenaden, skummet löddrade och seglade bort över fästningsmurarna. Allt längre blev våra ruscher tills någon av oss översköljdes och frusen fick ledas hem.

Till piren tog vi flickor vi träffade, och fram ur skrevorna fiskade vi våra flaskor. Från piren såg vi trålarna stäva hem från Fladen och Lilla Middlegrund, och Grenåfärjan som lade ut i solnedgången, för att tona bort bakom Subbeberget med fyren där ett sportflygplan kraschat en vår. Norrifrån kom lastfartygen, med SeaLand-containrar och virke. Vi läste skeppens namn och hemmahamnar och undrade om det ännu gick att mönstra på båtar, som Harry Martinsson gjort när han var ung. Från myntkikaren uppe på Fästningsterrassens servering kunde man sikta skeppen som gick förbi långt ute i farleden. Där på terrassen brukade Hanna sommarjobba, hon klädde sig i vit trenchcoat och en gång var det nära att vi blev ett par.

Ikväll sitter jag och läser om världens pirar. Jag läser om the Royal Suspension Chain Pier i Brighton från 1823, med sin trästomme och landningshuset längst ut, där postbåtarna kunde lägga till. The Chain Pier inrymde också ett par attraktioner, däribland en camera obscura, en liten föraning om de flanör- och nöjespirar som vid seklets slut skulle bli högsta mode. Både Constable (ovan) och Turner lät måla den vackra piren, innan den med tiden blev ersatt av modernare konstruktioner, och lämnades att förfalla tills en storm slutligen tog den 1896.

Stenarna i min ungdoms pirar kan inga stormar rubba. Jag föreställer mig hur isen inkapslar de svarta stenblocken i kylan, långt härifrån. Jag funderar på om det finns något skrivet om pirar i litteraturhistorien. Och för ett ögonblick undrar jag var flickan som hette Hanna är ikväll, vad åren har gjort av henne — — —