Huxleys blommor

15 oktober 2011

Elsa Beskow, ur Blomsterfest i täppan (1914)

I Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld (1932) fostras barnen att avsky blommor. Redan vid åtta månaders ålder inleds den omsorgsfulla behandlingen. I uppfostringsanstaltens försöksrum placeras rosor, och när barnen kommer krypande och förväntasnfullt sträcker sina händer mot blommorna avges elektriska stötar, samtidigt som sirener börjar tjuta. Med ansiktena förvridna av skräck, skriker barnen ut sin ångest. Efter tvåhundra behandlingar har man åstadkommit ett bergsäkert och livslångt hat mot blommor. (Samma behandling används mot böcker.)

När direktören för ”Inre Londons centralanstalt för kläckning och fostran” förklarar behandlingen hänvisar han till att människor tidigare lärt sig att hålla av växter och se naturens skönhet. Därigenom ville människorna färdas ut på landet, utan att i önskvärd mån konsumera. ”Gullvivor och landskap, påpekade han, har ett stort fel: de är kostnadsfria. Kärleken till naturen håller inga fabriker igång.”

*

Det till synes paradoxala är att det är i de framväxande tidigmoderna städerna, i 1600-talets Holland, som man först börjar tala om naturen som något vackert. Det är då och där blomstermåleriet börjar, det är då och där man börjar ta in krukväxter i hemmen, och längta ut i den fria naturen. Under 1900-talets andra hälft växer dock avståndet till naturen, samtidigt som landsbygden i skuggan av den urbana konsumtionen drastiskt börjar ändra utseende. Som Henrik Ekman skriver i De sista ängarna (2004) tycks naturen idag för många av oss manifestera ett psykologiskt frihetstillstånd av vildmark som fond i reklamfilmer för bilar och extremsporter etc., snarare än utgöra en fysisk verklighet i våra liv.

Det sorgliga i den framtid som blev vår är att det inte behövdes någon totalitär ideologi som i Huxleys mardrömmar för att skapa ett avstånd mellan medborgarna och naturen stort nog att möjliggöra en utarmning. Utan artkunskap och förståelse för ekologiska sammanhang, utan den estetiska känsla och eftertänksamhet som vistelse i naturen ger, har vårt samhälle i det tysta blivit blint och främmande inför allt det som går om intet i våra spår — — —

Annonser

3 svar to “Huxleys blommor”

  1. Sandra said

    Det är underligt och roligt att det är just det här du skriver om när jag själv sitter och arbetar på en textinlämning där min huvudkaraktär träffar på en man som tror sig vara (eller kanske till och med är) Vincent Van Gogh. De har ett väldigt vackert samtal om just det här. ”Vad jag tror är det mesta livet är ett liv med långa år. Där man får vara ett med naturen utomhus.”.

  2. skogvaktaren said

    Vilken vacker slump, och en sann blomälskare, Vincent van Gogh! ”He loved life so bad that the world had to know, He loved color and he let it show”, som Jonathan Richman sjunger i en låt jag dansat mycket till. Det är en så sorglig historia, hur han verkar ha sökt hela sitt liv efter ett ställe att höra hemma. En nyutkommen biografi ifrågasätter tydligen självmordet hörde jag på BBC härom dagen, och förfäktar istället teorin att han av misstag blev skjuten av två småpojkar som lekte cowboys. När jag bodde på Öland 98-99 lyssnade jag mycket på Don McLeans vemodiga ”Vincent”. http://open.spotify.com/track/3VAIny0fsmbiZCwt3817Ay

  3. Sorgligt och vackert. Och när jag ser bilden så minns jag, tror jag i alla fall, texten: ”De ropade inåt skogen: Pyrola! Pyrola! Men Pyrola kom inte.” Kanske är minnet inte helt exakt efter femtio år…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: