Som barn hyste jag stor förkärlek till vulkaner. Jag tyckte om att teckna de koniska silhuetterna i mina ritblock, jag fantiserade om kratersjöarna där amfibieplan kunde landa, och drogs till kombinationen av snöbeklädd bergstopp och glödande lava. Det vilade en kittlande oro över den obetydliga rökslinga som sipprade upp ur kratern – en  gäckande slummer som plötsligt kunde förbytas i förtärande vrede och förvandla himlen till ett inferno av eld och rök. Skog och slättland skulle komma att begravas under stoft och framflytande magma – träd skulle ta eld, vattenansamlingar fräsa. Likt tenn som hälls i sina formar skulle människors boningar fyllas och kapslas in i sten för framtida arkeologer att söka och finna. Skönhet och våld, katastrof och skapelse.

Joseph Wright of Derby, konstnär i upplysningens tidevarv, var en man med särskild känsla för vulkaner. Mest känd är han måhända för sina bilder av teknik och vetenskap, men han målade också en stor mängd landskap och porträtt. Under en längre vistelse i Italien på 1770-talet blev Wright vittne till ett av vulkanen Vesuvius utbrott, vilket kom att bli motiv för en lång rad målningar genom hans konstnärskap.

Vesuvius från Portici (ca 1775)

Vesuvius utbrott med utsikt över Neapelbuktens öar (ca 1776-80)

Vesuvius från Posillipo (1788)

Filosofen Edmund Burke var en av dem som på 1700-talet utvecklade antikens tankar om ”det sublima”. Burke menade att det sublima kan anas när skönheten överskrider den mänskliga fattningsförmågans mått och begränsningar. Det sublima vidgar skönheten mot den mörka sidan, mot utsatthet och fasa. När skönheten målas i ljus pastell och mjuka former, är den sublima erfarenheten mörk, obändig och kontrastrik. I den skräckblandade förtjusning som tillkommer det sublima kan människan känna sig levande; i stormar, bränder, raviner och bergsmassiv kan hon erfara skapelsens storhet.

Denna fruktans lockelse tycker jag framträder med stor kraft i Wrights vulkanutbrott. På andra sidan bukten står han och ser människor fly för sina liv. Möte mellan intensivt ljus och djupt mörker ger raffinerade klärobskyra effekter, som tillråga på allt kompliceras av det bleka månljusets spel. Med sin pensel följer konstnären den okuvliga magmans väg nedför sluttningar och sänkor, dess cinnoberröda ljus i natten. Kanske ser han i sina färger en ekvivalent till lavan, en konstens stratigrafi: lager på lager förs de till duken att stelna – nya skikt av olja, pigment, minne.

Sänder en nyårshälsning från dödskallegrottan, mitt nybelägrade näste på David Bagares gata i huvudstaden. Jag har dragit runt lite i omgivningarna ikväll, som en vilsen men entusiastisk Joe Buck med is i håret. David Bagares gata löper över Brunkebergsåsen, där blodet flöt i det berömda slaget år 1471. Grannskapets förste namnkunnige torde ha varit bagaren själv, David Lamm (död 1611), som trillade sina bullar på en gård i närheten.  1958 kunde man i tidningen Se (nr 6) under rubriken ”Stockholms eget Chicago” läsa att gatan vid denna tid fungerade som tillhåll för diverse ligister.  När sedan popmusiken sköljde in över landet var det hit till dansrestaurangen Nalen man gick för att pröva nya dansstilar. Nattklubbarna Dambergs och After Dark Club på samma gata, var på 1970-talet pionjärer i dragshow-gebitet. Mest känd i det allmänna medvetandet har nog den lilla tvärgatan blivit genom mordet på statsminister Olof Palme. Mördarens flyktväg gick längs Tunnelgatan över Malmskillnadsgatan och ned på David Bagares gata, där spåren upphör.

På David Bagares gata timade sig i slutet av 1950-talet en annan märklig händelse – det var här Triumph-marodören sista gången lät tala om sig. Denne man hade under en längre tid gjort sig beryktad genom att på en Triumph-motorcykel av största modellen med trattmegafoner på avgasrören, till stor olägenhet för stadens invånare dundra runt med sin öronbedövande show. Utan nummerplåtar dök han upp som ur ingenstans med sitt oväsen, för att lika gåtfullt försvinna igen efter avslutat värv. I en katta-och-råtta-lek med ordningsmakten ingick ofta en våghalsig tur förbi närmaste polisstation, vilken var nödd att sluta i en för konstaplarna förödmjukande jakt. Hans upproriskhet och förmåga att gäcka lagens väktare skänkte honom en legendstatus bland tidens skinnknuttar som ett slags motorburen Zorro-gestalt .

En helt annan och oskyldig Triumph-förare, 1969.

Efter diverse kartläggning och spaningsinsatser kom man till slutsatsen att Triumph-marodören troligen hade sin rövarkula på det tvivelaktiga Söder. Snart började man se ett mönster i åkturerna, och  lät gillra en fälla kring Stureplan. Med Kungsgatan och Sturegatan avspärrade, och med polisens Opel Kapitän-bilar  farandes från Humlegården och Birger Jarlsgatan, tvingades motorcykeln in på David Bagares gata. Vid gatans övriga infarter stod poliser och väntade på att snärja bytet. Bylingen kunde nu dra en lättnadens suck: nätet skulle dras åt och Triumph-marodören vara fast. Men sekunderna gick och ingen dök upp vid de väntande patrullerna. Strax tystnade dånet från motorcykeln och försvann. En uppskrämd medborgare lär ha kommit springande fram till ett par konstaplar, och undrat hur i hela världen de kunde stå där och hänga, när en vansinnig motorcykel-ligist just dundrat fram genom gångtunneln där nedanför.

Gångtunneln under Brunkebergsåsen där Triumph-marodören undslapp polisens garn finns ännu kvar. Troligen blev han bränd  och skygg av den sista hårfina flykten. Hur det var så hördes aldrig mer helvetesdånet ur avgasrörens trattar på hans vanryktade Triumph.

Bomba Bayern Biggles, samt god fortsättning på det nya året, hälsar Skogvaktaren!

Ps. Legenden om Triumph-marodören grundar sig på motorjournalisten Gunnar Fribergs skrönor från 60-talet. Ds.