Med en fläkt av Karibiens passadvind och ett nyårskort daterat i Havanna för jämnt ett sekel sedan vill jag passa på att önska alla vänner och läsare ett gott nytt år.

Nästa år hoppas jag få mer tid att blogga, och då vill jag skriva om sabeltandade tigrar och jätteormbunkar, venetianska nätter, kvinnliga piloter, fullriggare, enhörningar i heraldiken, Guybrush Threepwood, Paulo och Franceska, Drömmarnas berg, Nollis Romkarta, Mnemosynefjärilen, Pusjkins blodfläck  samt D.H. Lawrence.

Skogvaktaren önskar ett riktigt gott nytt 2011, ett år i fyrklöverns tecken!

Annonser

Höst på Alexanderplatz

23 oktober 2010

Jag går omkring i Berlin i dina jeans och saknar dig i varje steg jag tar. Igår under en järnvägsbro i Kreuzberg satt jag med Hans och Hilde och drack mexikanska drinkar. Vi talade om Night of the Hunter, och Hans berättade om Willem de Rooijs utställning med nederländskt genremåleri av döda fåglar och tuppfäktningar, blandade med rituella fjädermasker från Söderhavet. Hilde hade varit i Belgien och fotograferat slottsruiner. Till en början hade man inte kunnat upptäcka dem berättade hon, skogen hade tagit dem åter, först när man skådade upp i trädkronorna uppenbarade sig pelarna och valven, och salarna öppnade sig för ens ögon.

Det är ett år sen jag såg dig sista gången, oron red dig svårt, men du var starkare igen sa du. I bilen in till Värnamo station sov du i framsätet de sista milen. När våren kom skulle vi vara i samma stad igen, vi skulle vara hjältar till sjöss och matroser i hamn. Nu går jag omkring här i dina jeans och hösten fäller sitt mörker över varje bakgata. Jag ser punkarna samlas under Weltzeituhr och en hotellfasad där det tänds i rum efter rum. Jag läser Ernst Jüngers På marmorklipporna, första stycket har jag läst säkert hundra gånger. Till varje stad jag kommer är du med mig, min gamle hedersvän. Såhär skriver Jünger:

Alla känner det vilda svårmod som griper oss vid minnet av lyckligare tider. Hur oåterkalleligt borta är de inte, och vi är på ett obarmhärtigare vis skilda ifrån dem än genom några avstånd. Också framträder bilderna mer lockande i återskenet; vi tänker på dem som på en död älskarinnas kropp, som vilar djupt i jorden och fyller oss med bävan likt en ökenhägring av högre och mer förandligad prakt. Och åter och åter söker våra längtansfulla drömmar uppväcka det förflutna i varje enskildhet. Då kan det förefalla som hade vi inte fyllt kärlekens och livets mått till randen, men ingen ånger kan ersätta det försummade. Ack, att denna känsla kunde bli oss en lärdom för varje lyckans ögonblick!

Med tåg genom sommaren

22 augusti 2010

Jag sitter på ett tåg och rekapitulerar den flydda sommaren. Det är en årstid jag  mycket förknippar med tågresor, med flyktiga möten, skenor genom varma skogar, gnistor som slår från kontaktledningar i mörkret, lukten av dammande räls i hettan.

I juni lämnar jag Mariestad utan att veta om jag ska komma åter. Det är på studentdagen, väskan är redan packad och jag har bara att vika ihop kostymen. Rummet doftar av blombuketter. Jag skär friska snitt i stjälkarna och ställer dem utanför dörren till flickan som just flyttat in i rummet bredvid. Genom fönstret kan jag se studentkortegen ställa sig i ordning, med blåsorkesterns glänsande mässingsinstrument längst fram. När regnet kommer öppnar jag fönstret och låter den svala fukten strömma in.

På centralstationen i Varberg springer jag på L. Vi står på perrongen och väntar på Göteborgståget. Här arbetade min mormors morfar Carl Ryding som bagagevakt och lokomotivputsare  vid tiden för förra sekelskiftet. Statens järnvägar byggde hans hus. När jag var liten brukade jag hänga vid de igenväxta spåren bakom cisternerna med mina kamrater. På godsvagnarna hade klottrarna satt sina namn, och långt innan tågen uppenbarade sig kunde man höra det väsande ljudet i spänningstrådarna.

L och jag sätter oss en stund på järnvägsacféet i Göteborg innan våra vägar åter skiljs. Vi växte upp i grannkvarteren utan att riktigt veta om varandra, hon ett par år yngre än jag. Först långt senare kom våra vägar att korsas, när vi på en helt annan plats träffade varsin partner ur samma syskonskara. L beställer kaffe, jag en pilsner. En instängd gråsparv flyger mellan takkronorna. Mittemot på Pullman bar sitter drinkarna och spelarna och bidar sin tid. Morfar döpte i sin ungdom en tax till Pullman, för att hunden liksom de tyska järnvägsvagnarna var så jämn och stadig i sin gång. L har sin mors trenchcoat och en sjömansrandig tröja med händerna gömda i de långa ärmarna. Vi talar om sommaren som ligger öppen och hägrande.

Jag sitter på ett tåg på väg tillbaka. Vid den välbekanta sjöstranden står det korallgröna hopptornet, och i klippbranterna klättrar avsides belägna fritidshus. Varje sommar bär alla tidigare somrar med sig  tänker jag; än är det skolavslutning, än börjar en ny termin. Eleverna kommer att vara solbrända, flickorna att ha satt upp håret i nya frisyrer. Genom tågfönstret blixtrar solen längs horisontens taggiga skogsrand och landskapet ligger ännu sommarklätt. Därute väntar alla dagar som ska komma — — —

Tvivel

04 april 2010

Vid ett tillfälle i Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken talar Lydia och Arvid om framtiden. Hon frågar om han ska gå provåret som lärare vid Norra Latin:

– Ja, svarade han, jag skall väl det. Lärare tänker jag naturligtvis inte bli. Det är för tröstlöst. Men när jag nu har min filosofie kandidat, så kan jag ju gärna gå provåret. Och sen blir jag väl extralärare tills vidare – medan jag väntar.

– Ja, väntar… på vad?

– Jag vet inte. Kanske på ingenting alls. På att jag ska kunna göra något som duger – vad det nu ska bli… Nej, lärare vill jag inte bli. Jag kan inte tänka mig det som en framtid – som min framtid.

De stod länge tysta under de tysta stjärnorna.

Maria Sibylla Merian (1647-1717): A sauvegard or jacruaru

Sänder en nyårshälsning från dödskallegrottan, mitt nybelägrade näste på David Bagares gata i huvudstaden. Jag har dragit runt lite i omgivningarna ikväll, som en vilsen men entusiastisk Joe Buck med is i håret. David Bagares gata löper över Brunkebergsåsen, där blodet flöt i det berömda slaget år 1471. Grannskapets förste namnkunnige torde ha varit bagaren själv, David Lamm (död 1611), som trillade sina bullar på en gård i närheten.  1958 kunde man i tidningen Se (nr 6) under rubriken ”Stockholms eget Chicago” läsa att gatan vid denna tid fungerade som tillhåll för diverse ligister.  När sedan popmusiken sköljde in över landet var det hit till dansrestaurangen Nalen man gick för att pröva nya dansstilar. Nattklubbarna Dambergs och After Dark Club på samma gata, var på 1970-talet pionjärer i dragshow-gebitet. Mest känd i det allmänna medvetandet har nog den lilla tvärgatan blivit genom mordet på statsminister Olof Palme. Mördarens flyktväg gick längs Tunnelgatan över Malmskillnadsgatan och ned på David Bagares gata, där spåren upphör.

På David Bagares gata timade sig i slutet av 1950-talet en annan märklig händelse – det var här Triumph-marodören sista gången lät tala om sig. Denne man hade under en längre tid gjort sig beryktad genom att på en Triumph-motorcykel av största modellen med trattmegafoner på avgasrören, till stor olägenhet för stadens invånare dundra runt med sin öronbedövande show. Utan nummerplåtar dök han upp som ur ingenstans med sitt oväsen, för att lika gåtfullt försvinna igen efter avslutat värv. I en katta-och-råtta-lek med ordningsmakten ingick ofta en våghalsig tur förbi närmaste polisstation, vilken var nödd att sluta i en för konstaplarna förödmjukande jakt. Hans upproriskhet och förmåga att gäcka lagens väktare skänkte honom en legendstatus bland tidens skinnknuttar som ett slags motorburen Zorro-gestalt .

En helt annan och oskyldig Triumph-förare, 1969.

Efter diverse kartläggning och spaningsinsatser kom man till slutsatsen att Triumph-marodören troligen hade sin rövarkula på det tvivelaktiga Söder. Snart började man se ett mönster i åkturerna, och  lät gillra en fälla kring Stureplan. Med Kungsgatan och Sturegatan avspärrade, och med polisens Opel Kapitän-bilar  farandes från Humlegården och Birger Jarlsgatan, tvingades motorcykeln in på David Bagares gata. Vid gatans övriga infarter stod poliser och väntade på att snärja bytet. Bylingen kunde nu dra en lättnadens suck: nätet skulle dras åt och Triumph-marodören vara fast. Men sekunderna gick och ingen dök upp vid de väntande patrullerna. Strax tystnade dånet från motorcykeln och försvann. En uppskrämd medborgare lär ha kommit springande fram till ett par konstaplar, och undrat hur i hela världen de kunde stå där och hänga, när en vansinnig motorcykel-ligist just dundrat fram genom gångtunneln där nedanför.

Gångtunneln under Brunkebergsåsen där Triumph-marodören undslapp polisens garn finns ännu kvar. Troligen blev han bränd  och skygg av den sista hårfina flykten. Hur det var så hördes aldrig mer helvetesdånet ur avgasrörens trattar på hans vanryktade Triumph.

Bomba Bayern Biggles, samt god fortsättning på det nya året, hälsar Skogvaktaren!

Ps. Legenden om Triumph-marodören grundar sig på motorjournalisten Gunnar Fribergs skrönor från 60-talet. Ds.

Notis med sorgband

28 november 2009

Tanken är och har varit att denna blogg inte ska innehålla så mycket av skogvaktarens privat- eller känsloliv. Denna notis är nödd att bli ett undantag, och en förklaring till att uppdateringar lyser med sin frånvaro en tid.

Min bästa vän, vapenbroder och kusin har gått bort, och lämnat efter sig en outsäglig smärta och besvikelse, och en gränslös kärlek och saknad. Han var ingen man skriver torftiga blogginlägg om, utan någon som får romaner uppkallade efter sig.

Det var märkligt den dagen det hände: En omtöcknad nässelfjäril satt i diskhon när jag kom hem. Den hade kanske vaknat av värmen i huset, trodde det var vår. Jag skulle flytta den för att kunna spola vatten, försöka ta den i handen, för att föra upp den på vinden igen. Försiktigt tog jag fjärilen, men fötterna hade klistrat fast i diskbänkens plåt och släppte från kroppen när jag lyfte. Lite senare kom budet om att du inte fanns mer. O min bror, vad livet är skört.

Inatt miste världen lite av sin färg, och guldet i Fort Knox lite av sin vikt. En ung kvinna i Paris som du aldrig hann möta såg molnranden och fick ett stråk av mörker i blicken. Kyrktornets kopparplåt där våra fingeravtryck sitter miste sitt blänk, och tidningsbladen sin svärta. Men de gyllene stunder och minnen vi delar träder fram i en glans och klarhet som tillhör gudarna.

Inatt miste världen lite av sin färg, och jag min allra bästa vän.

Hemma på mellanlandning i min barndoms kvarter har jag roat mig med att företa små promenader. När vi flyttade hit i slutet av 70-talet rådde nybyggaranda; ur jordbruksmarken och de klippiga beteshagarna skulle villakvarteren växa. Ännu de första åren bodde vi granne med en kringbyggd Hallandsgård stadd i visst förfall. Lagårdsrutorna var trasiga och vi barn klättrade in, gömde oss i den gamla halmen. Sen blev gården församlingshem, och om försommaren kan man höra barnkörerna genom de öppna fönstren. Nu byggs det ånyo i området, och gränsen mot landsbygden förflyttas ytterligare en bit.

Längs gamla igenväxta cykelstigar korsar jag grönområdenas djungler. Gatlyktorna sänker sitt ljus genom björkkronorna. Samma gamla dumma kaniner håller ännu till i grushålorna, hoppar lamt över klipporna där inlandsisen mejslat ut hålor och dragit spår. Genom villafönstren ser man de nyrenoverade köken, de ihjälvattnade orkidéerna, människorna framför sina pulserande tv-apparater – sammankopplade i ett galaktiskt nät. Jag tänker på oss som hade vår ungdom här, med poptidningar och hyrfilmer. Mogge som hade koll och gick i duffel och Buddy Holly-glasögon mitt under brinnande yuppie-era. En natt hade nassarna klottrat ned hela tunneln under Österleden.

Jag går förbi huset där S bodde. Hon var min första tjej. För att inte svika min bästa vän förnekade jag dock stoiskt att vi var ett par. Vi höll ihop i vått och torrt, jag och min vän, ingen fjantig kärlek fick komma emellan. Dystra oktoberkvällar som den här – eller vilka kvällar som helst egentligen – gav vi oss ut på långa cykelturer. Besynnerligt nog var vi alltid på väg mot ett hus där någon speciell flicka bodde. Framme på behörigt avstånd slog vi ned på farten, och vände sen hemåt igen under ändlösa samtal. Broderligt turades vi om att välja dam och destination. Ibland slumpade det sig så att flickan vi hade i åtanke var en och samma. I sjunde klass började vi bära hatt; min vän en slokhatt och jag själv nåt slags Trilby. Ni skulle sett oss då. Inget väder var för strängt, ingen väg för lång för de hemliga kärleksbevis vi så ymnigt ödslade bort för vinden. Ibland långt ut på landet tog vi oss på våra cyklar, fram till en brevlåda eller snabbt runt ett kvarter utan att avslöjas. Sen hem. Hade vi någon gång fått syn på någon i en trädgård eller ett fönster hade det nästan varit för mycket.

– – – – –

I helgen har Gustav varit på besök. Vi traskar ut i mörkret, talar om böcker, om vad folk har blivit av. Dimman driver in från Kattegatt – upp ur mörkret reser sig fästningen. Vi går strandpromenaden ned, förbi pirarna och de igenbommade nakenbaden, förbi ankaret där Hästhagabergen reser sig in mot land, och det nybyggda skrytbygget sticker upp och bryter strandlinjen med sin höjd, för att som det sägs en uppstoppad giraff ska få plats i hallen. Vidare förbi sanatoriet, fyren, tuberkuloskyrkogården, de tomma campingplatserna. Fönstren till Solviken där flipperspelen stod förr är flottiga och immiga av den salta fukten. Då och då hörs det frenetiskt tickande ljudet av stavgångare i dimman; först på nära håll träder de fram i sina fluorescerande västar, sina sammanbitna masker.

(Det finns för den bekväma läsaren en alternativ kortversion av detta inlägg, med mer pang-pang. Det lyder: Jag har haft ett sammanbrott och försöker pröva nåt nytt.)

Mer än en programförklaring är denna trevande början möjligen att betrakta som ett rent självförsvar när jag tänker efter; en terapeutisk not till den så seglivade bloggskeptikern som varit jag. Och här är han nu sisådär fyra år efter alla andra, tillråga på allt med ett förpliktigande nom de plume och ett glas sherry bredvid sig, för att fira nederlaget och se ytterliggare ett i raden av tappra ideal gå förlorat, som gamla flickvänsbrev i elden.

Många är de bloggar som i mina ögon omges av en dyster skepnad, vilken säger: här hänger mitt hjärta på en krok, men inga läsare hittar nånsin hit, och gör de det har de kommit fel. Det är kanske helt naturligt att det finnas fler som vill skriva om sin egen  meningslöshet än som vill läsa om andras. Ändå gör detta mig lite sorgmodig.

Men egentligen är det nog snarast ett knippe kulturella och samhälleliga fenomen jag tyckt illa om, och som bloggen fått klä skott för, såsom samtidsfetischism och vurm för det episodiska, nätverkande (fult ord), antiprofessionalism, kommentars- och tyckarraseri. Jag vet, jag får skylla mig själv som läser kommentarer på nyhetsartiklar och diverse märkliga inlägg, men jag kan inte låta bli och så slutar det med att jag får vita utslag på händerna som bäste Ignatius J. Reilly. Det ligger nåt i Peter Luthersson slutsats: ”Nätet är för det första galningarnas träffpunkt och för det andra narcissisternas paradis.”

Ett viktigt skäl att jag trots allt nu verkar stå i begrepp att pröva lyckan här (brask, brask), är att jag på senare dar hittat fram till ett par bloggar som jag uppskattar, och som har inspirerat mig genom att visa vad formatet faktiskt kan rymma.

Kanhända det största skälet bakom denna debut ändå står att finna i något jag försöker bevisa för mig själv, något jag vill bemästra. Jag vill till exempel så gärna försöka avdramatisera mitt skrivande, som efter en lovande fas alldeles har fastnat i pretentioner och höga krav. Genom att tvinga mig till att följa en tankegång längre än till idéstadiet, genom att föra ett slags läsedagbok – och genom att på en regelbunden basis skriva texter som inte är så förbannat viktiga, vill jag försöka att vitalisera mina rutiner och återfinna lite lekfullhet.

Denna blogg springer således delvis ur ett rent och skärt egoistiskt behov, och kommer troligen att uppdateras i ett ganska makligt tempo. Kanske finns det någon som av ett eller annat skäl ändå hittar hit. Må du så ifall, bästa läsare, vara varmt välkommen!

vasa konfronterar brask

Konungen ställer biskop Brask till svars för att han motsatt sig den moderna
teknikreligionen. Bilden är hämtad direkt ur skogvaktarns undermedvetna.