Passauer Kunst

26 mars 2011

Gustave Courbet,L’Homme blessé (mellan 1844 och 1854)

1600-talets ständiga krig lämnar onda skördar av döda och lemlästade människor på Europas slagfält. Den dödsångest och skräck som råder i fältlägrens tält och vagnar ger bränsle åt förhoppningen att det finns sätt för människan att nå kroppslig osårbarhet. I den bayerska staden Passau finns vid denna tid en stark svärdssmidesverksamhet, liksom en tradition av svartkonst. Under 30-åriga kriget sprids ett rykte som gör gällande att svärdsbladen härifrån – stämplade med stadsvapnets varg och andra magiska symboler – skänker svärdsbäraren skydd. Ryktet om vägen till osårbarhet florerar snart också vid furstehoven, och blir känt under namnet Passauer Kunst.

En vanlig ordination inom denna konst verkar ha varit att bära amuletter inneslutandes små besvärjelser, vilka helst ska ha vidrört blod från tidigare sår. Ett vetekorn som läggs i krutet sägs ge kraft åt en projektil att tränga igenom pansar. Att använda flisor från en ek som fällts av blixten, gärna med inblandning av mensblod, skänker ett vapen särskild precision. Mossa som växt på ett kranium från en hängd kan rätt använd göra bäraren hård mot kulor.

Drömmen om odödlighet figurer redan i Gilgamesheposet, och har med myter och religiösa berättelser följt människan in i moderniteten. Men döden är livets svar, säger Schopenhauer: ”Efter din död är du vad du var innan du föddes”. Av alla varelser som befolkar vår planet, skriver Borges, är människan den enda som besitter kunskap om sin utmätta tid; ödlan, björnen och sparven är alla ovetande om sin lott och lever på så sätt i ett slags känsla av odödlighet: ”Det gudomliga, fruktansvärda och ofattbara ligger i att veta att man är dödlig”. Det är en vacker tanke som under korta stunder kan fylla mig med viss tillförsikt, men snart åter lämnar mig med en kvardröjande oro i blodet — — —

Som båtar mot strömmen

04 februari 2011

”Så strävar vi fram som båtar mot strömmen, ständigt drivna tillbaka mot det förgångna.” – F. Scott Fitzgerald 

Idag tänkte jag på sommaren när vi kom till Marseille. Det var vår första tågluff. I Paris hade det regnat och blåst, så vi sökte oss ned mot värmen. Det var juli och nationaldag med fyrverkerier på kajerna och längs Canebière. Vi skrev in oss på ett pensionat i hamnkvarteren. Jag minns föreståndarinnan som gav order till städerskorna med sin fjädervippa. Jag minns utsikten över klippön där Edmond Dantès suttit fängslad och försmådd – och de höga tistlarna på berget vid Notre Dame de la Garde, med de gula fröställningarna svajande över våra huvuden. Från den nyförgyllda madonnan i tornets topp blixtrade Rivierans sol.

Jag bläddrar i Karin Johannisson idéhistoriska pärla Nostalgia – en känslas historia. Under den tidigmoderna epokens utdragna krig och liv i fält betecknade nostalgi ett allvarligt sjukdomstillstånd som i första hand drabbade unga soldater långt hemifrån, och tog sig uttryck i en nervös och våldsam hemlängtan. I svåra fall kunde den sjuke alldeles tyna bort, och i värsta fall avgå med döden. Med Immanuel Kant och den moderna tankevärlden får ordet delvis en annan innebörd; nostalgins hemlängtan svarar inte mot en plats menar Kant, utan mot en tid.

Uppväxtåren tror jag för många människor manifesterar en position då alla vägar ännu ligger obeträdda och de stora valen ännu ej är gjorda. Den vuxne känner en naturlig drift att återvända, att ånyo få erfara samma oskuldsfulla frihet och få ställa till rätta de oförätter barnet fick uppleva. Men för mig är inte nostalgi – åtminstone inte enbart – en rörelse med bäring bakåt. Jag inbillar mig tvärtom att det i hemkomst finns en inneboende paradox – för bara i tiden som ligger framför en människa erbjuds hon att söka närma sig sitt ursprung, att förvalta sina gåvor och bli den hon var ämnad att vara. Bara genom att bryta upp och färdas i tidens riktning kan en man bestiga den häst han som liten i leken intensivt drömde att han red.

Här är den undersköna Francoise Hardy i Vieux-Port i Marseille i en video som för mig förkroppsligar den undflyende tiden; Lovisa, Emma och jag där vid kajen en sommar, och den magnetiska kraft som lägger slöjor av blekta färger över minnet och på samma gång spänner fjädrarna i våra klockor — — —

Jag minns  utsikten över klippön där den ädle Edmond Dantès satt fängslad och försmådd – och de höga tistlarna på berget vid Notre Dame de la Garde, med de gula fröställningarna svajande över våra huvuden. I madonnan på tornets topp var nyförgylld, och över henne blixtrade strålarna från Rivierans sol.

Den gamla slipstenen

03 augusti 2010

Ett år har kopplingen till lieslipen rostat sönder och elaggregatet kärvar när strömmen slås på. En vev får monteras. I det höga gräset smyger en pojke runt och övervakar arbetet. Hans syster ska snart komma till världen, och i långkjol och träskor ser han sin mamma med ena handen vilande över magen och med den andra dragandes veven. Pappan med den röda lieorven i hand, för varsamt bladets silvriga egg fram över den rullande stenen, med det kalkgrå vattnet droppande från sina fingrar. De arbetar tillsammans och väntar på allt som ska komma.

Med åren har det fallit på min lott att dra slipstenen. Ofta när jag står där och vevar låter jag tankarna vandra. Jag tänker på pojken i det höga gräset som var jag. Jag tänker på Daidalos som i den grekiska mytologin var slipstenens upphovsman. Och jag tänker på den pekuniära ekonomin som med industriella revolutionen kommit att överta naturens roll som huvudsaklig arena för människans kamp och överlevnad.

För mig är ängsslåttern ett sätt att få vara en del av naturens kraft och villkor, av årstidens växlingar, av tidigare generationers slit och strävan, av långa traditioner av kultur, berättelser, hantverk, kunskaper, fruktbarhetsriter. Man gör det lilla man kan för att hålla ett litet stycke hävd levande, för att rädda ängsmarkens enastående artrikedom i det förslyade och enahanda landskap som följer i det moderna jordbrukets spår. Den känsla av tillfredsställelse – ja lycka – som infinner sig när höet är bärgat och kroppen är trött är mycket vederkvickande. Man sätter sig ned och begrundar arbetet; det småbrutna landskapet ligger avklätt med sina konturer i dagen. Solvända, rödklint, smörbollar, slåttergubbe, slåtterfibbla, darrgräs, backnejlika, nattviol har alla fått släppa sina frön och ska spira åter nästa sommar. Tusende insekter dansar i motljuset och för svalorna är det fest i Capernaum. Ibland, det är om kvällen, när jag blickar ut över de nyslåttrade ängarna, tycker jag mig skönja de gamlas närvaro, de som i släkte efter släkte gått här före mig. De har ställt undan sina räfsor och slitna skor, deras ryggar är inte längre krumma. Barfota dansar de över de nakna gärdena — — —

Mörkrets tankerymd

24 april 2010

I want to see the bright lights tonight, sjunger Linda Thompson i dödskallegrottan ikväll. Och det vill jag med, när skymningen tonat bort och stadens lyktor tänts. Jag är så svag för dessa vårkvällar med sina långa skuggor och sitt kvardröjande sken – som om solen laddat alla ting med ett skimmer som helt långsamt tappar sin lyskraft i natten.  Den viktorianska konstnären John Atkins Grimshaw tycker jag på ett fint sätt ofta fångat skymningsljusets väsen.

John Atkins Grimshaw, The Lovers (1874). Bilden är beskuren.

På besök en kväll hos den gode Rävjägarn fick jag skådespelaren Anders de Wahls Mormor och morfar med mig hem. Det är en uppväxtskildring i det lilla formatet, skriven med lätt hand men rik på fina ögonblicksbilder från ett oskarianskt Stockholm. I en sekvens tecknas den idag närmast bortglömda seden att kura skymning. Hos familjen de Wahl i den gamla latinskolan vid Adolf Fredriks kyrka omges skymningen av en rituell ordning och helgd; skymningen är dagens vilostund. ”Man ska vara stilla medan det skymmer”, får barnen veta.

Först satt de gamla alldeles tysta. Också vi hade omärkligt glidit ner på våra pallar. Sen började de prata – ett par ord då och då, med låg röst. Så dök minnen och upplevelser så småningom fram – morfar började tala om sin ungdomstid som lots- och sjömanspojke ute vid Grisslehamn, mormor om den tid hon som flicka tjänat hos en strumpvävare vid Roslagstull [—] Rösterna steg och sjönk – pauserna blev allt längre. Så kom åter bara ett par ord då och då – en minnenas suck – så blev allt tyst. Det blev som ljuden utifrån inte heller vågade knysta – rummet var nu helt mörkt. Några minuter senare var det så tyst så tystnaden hördes.
– Nu tänder vi, sa mormor.
Efter att de små gasoljelamporna tänts läser morfar högt ur en bok, och när barnen snart fått sin mjölk och sina smörgåsar har dagen nått sitt slut.

George de La Tour, Boy blowing at lamp (ca 1640)

Det elektriska ljusets intåg har mer än mycket annat påverkat liv och mentalitet i vår tid och blivit en oupplöslig del av moderniteten. Ljuset har kommit att jaga undan övertro och vanföreställningar från människans tanke, det har givit  namn åt upplysningens filosofi och fått symbolisera framsteg, vetenskap och rationalitet. Denna process är  förvisso inte slutförd – se bara på alla konspirationsteorier och annat hokus pokus som gracerar än i denna dag.

Likväl tror jag att vår kultur lider en allvarlig brist på mörker och tystnad, på långsamhetens metod. Saknad är eftertanken och reflektionen – den högtidliga stillhet som fick människorna i det dunkla rummet i kyrkvaktarbostaden i Adolf Fredrik att vila sina händer, minnas och lyssna till rösterna som växer fram i mörkret.

Som barn hyste jag stor förkärlek till vulkaner. Jag tyckte om att teckna de koniska silhuetterna i mina ritblock, jag fantiserade om kratersjöarna där amfibieplan kunde landa, och drogs till kombinationen av snöbeklädd bergstopp och glödande lava. Det vilade en kittlande oro över den obetydliga rökslinga som sipprade upp ur kratern – en  gäckande slummer som plötsligt kunde förbytas i förtärande vrede och förvandla himlen till ett inferno av eld och rök. Skog och slättland skulle komma att begravas under stoft och framflytande magma – träd skulle ta eld, vattenansamlingar fräsa. Likt tenn som hälls i sina formar skulle människors boningar fyllas och kapslas in i sten för framtida arkeologer att söka och finna. Skönhet och våld, katastrof och skapelse.

Joseph Wright of Derby, konstnär i upplysningens tidevarv, var en man med särskild känsla för vulkaner. Mest känd är han måhända för sina bilder av teknik och vetenskap, men han målade också en stor mängd landskap och porträtt. Under en längre vistelse i Italien på 1770-talet blev Wright vittne till ett av vulkanen Vesuvius utbrott, vilket kom att bli motiv för en lång rad målningar genom hans konstnärskap.

Vesuvius från Portici (ca 1775)

Vesuvius utbrott med utsikt över Neapelbuktens öar (ca 1776-80)

Vesuvius från Posillipo (1788)

Filosofen Edmund Burke var en av dem som på 1700-talet utvecklade antikens tankar om ”det sublima”. Burke menade att det sublima kan anas när skönheten överskrider den mänskliga fattningsförmågans mått och begränsningar. Det sublima vidgar skönheten mot den mörka sidan, mot utsatthet och fasa. När skönheten målas i ljus pastell och mjuka former, är den sublima erfarenheten mörk, obändig och kontrastrik. I den skräckblandade förtjusning som tillkommer det sublima kan människan känna sig levande; i stormar, bränder, raviner och bergsmassiv kan hon erfara skapelsens storhet.

Denna fruktans lockelse tycker jag framträder med stor kraft i Wrights vulkanutbrott. På andra sidan bukten står han och ser människor fly för sina liv. Möte mellan intensivt ljus och djupt mörker ger raffinerade klärobskyra effekter, som tillråga på allt kompliceras av det bleka månljusets spel. Med sin pensel följer konstnären den okuvliga magmans väg nedför sluttningar och sänkor, dess cinnoberröda ljus i natten. Kanske ser han i sina färger en ekvivalent till lavan, en konstens stratigrafi: lager på lager förs de till duken att stelna – nya skikt av olja, pigment, minne.

Sänder en nyårshälsning från dödskallegrottan, mitt nybelägrade näste på David Bagares gata i huvudstaden. Jag har dragit runt lite i omgivningarna ikväll, som en vilsen men entusiastisk Joe Buck med is i håret. David Bagares gata löper över Brunkebergsåsen, där blodet flöt i det berömda slaget år 1471. Grannskapets förste namnkunnige torde ha varit bagaren själv, David Lamm (död 1611), som trillade sina bullar på en gård i närheten.  1958 kunde man i tidningen Se (nr 6) under rubriken ”Stockholms eget Chicago” läsa att gatan vid denna tid fungerade som tillhåll för diverse ligister.  När sedan popmusiken sköljde in över landet var det hit till dansrestaurangen Nalen man gick för att pröva nya dansstilar. Nattklubbarna Dambergs och After Dark Club på samma gata, var på 1970-talet pionjärer i dragshow-gebitet. Mest känd i det allmänna medvetandet har nog den lilla tvärgatan blivit genom mordet på statsminister Olof Palme. Mördarens flyktväg gick längs Tunnelgatan över Malmskillnadsgatan och ned på David Bagares gata, där spåren upphör.

På David Bagares gata timade sig i slutet av 1950-talet en annan märklig händelse – det var här Triumph-marodören sista gången lät tala om sig. Denne man hade under en längre tid gjort sig beryktad genom att på en Triumph-motorcykel av största modellen med trattmegafoner på avgasrören, till stor olägenhet för stadens invånare dundra runt med sin öronbedövande show. Utan nummerplåtar dök han upp som ur ingenstans med sitt oväsen, för att lika gåtfullt försvinna igen efter avslutat värv. I en katta-och-råtta-lek med ordningsmakten ingick ofta en våghalsig tur förbi närmaste polisstation, vilken var nödd att sluta i en för konstaplarna förödmjukande jakt. Hans upproriskhet och förmåga att gäcka lagens väktare skänkte honom en legendstatus bland tidens skinnknuttar som ett slags motorburen Zorro-gestalt .

En helt annan och oskyldig Triumph-förare, 1969.

Efter diverse kartläggning och spaningsinsatser kom man till slutsatsen att Triumph-marodören troligen hade sin rövarkula på det tvivelaktiga Söder. Snart började man se ett mönster i åkturerna, och  lät gillra en fälla kring Stureplan. Med Kungsgatan och Sturegatan avspärrade, och med polisens Opel Kapitän-bilar  farandes från Humlegården och Birger Jarlsgatan, tvingades motorcykeln in på David Bagares gata. Vid gatans övriga infarter stod poliser och väntade på att snärja bytet. Bylingen kunde nu dra en lättnadens suck: nätet skulle dras åt och Triumph-marodören vara fast. Men sekunderna gick och ingen dök upp vid de väntande patrullerna. Strax tystnade dånet från motorcykeln och försvann. En uppskrämd medborgare lär ha kommit springande fram till ett par konstaplar, och undrat hur i hela världen de kunde stå där och hänga, när en vansinnig motorcykel-ligist just dundrat fram genom gångtunneln där nedanför.

Gångtunneln under Brunkebergsåsen där Triumph-marodören undslapp polisens garn finns ännu kvar. Troligen blev han bränd  och skygg av den sista hårfina flykten. Hur det var så hördes aldrig mer helvetesdånet ur avgasrörens trattar på hans vanryktade Triumph.

Bomba Bayern Biggles, samt god fortsättning på det nya året, hälsar Skogvaktaren!

Ps. Legenden om Triumph-marodören grundar sig på motorjournalisten Gunnar Fribergs skrönor från 60-talet. Ds.

Med en population på mellan tre och sex miljoner individer, är rödhaken en av landets vanligaste tättingar. Rödhaken häckar gärna i blandskog, men också i trädgårdar och parker – där den bygger sitt bo i en skreva eller stubbe. Födan består av insekter, sniglar och mask. Om sommaren låter den höra sin fina sång, av snabba tirader växlande i styrka och tempo, med stor variation, klarhet och darrande nervositet. Vid oro knäpper den fram snabba serier av ”tick-ick-ick-ick” som påminner om ljudet när en gammal pendyl dras upp. Hos oss övervintrar rödhaken bara i den sydligaste landsändan. Ändå har den efter brittisk tradition, som ingen annan fågel kommit att förknippas med julens högtid.

Det latinska namnet Erithacus rubecula betyder ”röd rödstjärt” (jfr arterna rödstjärt och svart rödstjärt). I hela Europa bär fågeln namn efter sin roströda haklapp. I Sverige är namnet ”rödhake” belagt sedan tidigt 1800-tal. På brittiska öarna kallades fågeln länge ”redbreast”, men under senmedeltiden när det blev vanligt att kalla djurarter vid människonamn, blev fågeln känd som ”Robin redbreast”. I det viktorianska Storbritannien bar brevbärarna röda uniformer och fick tillnamnet Robins. Här ligger en föreslagen koppling mellan rödhaken och julen: fågeln med det röda bröstet kom att bli ett emblem och en symbol för brevbärarna som kom med julkorten. En något enklare och tristare förklaring till rödhaken som julfågel är naturligtvis det röda bröstet och julens röda färg.

1843 utformades det första julkortet i Storbrittanien, och det dröjde inte länge förrän en massproduktion kom igång. Också drottning Viktoria i egen hög person lät skicka otaliga julkort. Till en början var sagor och naturmotiv vanligt förekommande, liksom bilder av barn och djur. Rödhaken blev tidigt ett av de populäraste motiven, ofta avbildad bland järnekens blad och bär. Till Sverige kommer bruket av julkort mot slutet av seklet. De kolorerade förlagorna från England och Tyskland bidrog till att  inlemma nya motiv i den svenska jultraditionen.

Närheten till människan jämte fjäderdräktens vackra teckning har givit rödhaken en framträdande plats i folktro och legendbildning, där den ofta utmärks av sin beskyddande och lyckobringande karaktär. I den gamla engelska folksagan Babes in the Wood irrar två övergivna barn runt i den ödsliga skogen. När de slutligen möter döden och sjunker ihop på marken i varandras armar kommer rödhakar och täcker över de döda kropparna med löv. I vissa versioner av sagan figurerar Maid Marion och andra element från legenden om Robin(!) Hood.

Randolph Caldecott, illustration ur Babes in the Wood från 1879

På många platser har rödhaken varit djurvärldens svar på den antika Prometeusmyten – och den som sägs ha fört elden till människorna. En annan legend berättar att en rödhake kom till Jesus på korset, sorgset sjungande. Med sin vinge torkade den frälsarens våta kind, och drog med sin näbb ut törnen ur hans sargade panna. En blodsdroppe ska då ha fallit på fågelns bröst och färgat det rött.

En fröjdefull jul till folk och fä, önskar Skogvaktaren!

De oefterhärmliga levande

22 november 2009

Konstaterar att jag också, i likhet med Antonius och Kleopatra, vill vara del i ett dionysiskt dryckessällskap med namnet ”De oefterhärmliga”. Tills jag inser det motsägelsefulla i hela saken. Jag bläddrar i Joyce Tyldesleys bok Kleoptra – Egyptens sista drottning och fascineras av dessa ömsom djupt motbjudande, ömsom högt älskvärda varelser, och deras försök att hålla mörkret stången.

År 41 f.Kr. träffas Kleopatra VII och Marcus Antonius för första gången, och tillbringar en vinter i Alexandria utan att vilja vara ifrån varandra. Det är då i en krets av vänner som sällskapet ”De oefterhärmliga levande” skapas. Varje kväll kommer de samman för att äta, dricka, jaga och dra runt längs stadens gator på diverse upptåg. Utöver ren berusning och skörlevnad, tycks det vara frågan om en Dionysoskult, där firandet följer extatiska riter och heliga fruktbarhetshandlingar. Den ametistring som Kleopatra bär, lär ha det egyptiska ordet för berusning ingraverat.

Lawrence Alma-Tadema, Anthony and Cleopatra (1885).

Kleopatra föder parets tre barn, men Antonius är i långa perioder borta i krigiska ärenden. Åter i Kleopatras palats ersätts det gamla sällskapet av en mindre krets hängivna, nu under det mörkare namnet ”Kamraterna i döden”, med uppdrag att möta slutet med vin och extas.

Det verkar som om dionysiska sällskap är nödda att bana väg för död och undergång. Så var det för ungdomarna i Donna Tartts Den hemliga historien, och så är det för ”Kamraterna i döden”. Efter ödesdigra förluster i inbördeskriget mot Octavianus tornar slutet upp sig för de älskande. Mytbildningen säger att Antonius tar sig själv av daga i tron att Kleopatra redan är död, varför en bestört Kleoptra i sin tur beslutar sig för självmord. I hopp om att snabbt återförenas med Antonius tar hon enligt legenden en kobra och trycker den till sitt bröst. På sockeln till parets staty i Alexandria lär någon kanalje ha låtit ändrat namnet ”De oefterhärmliga levande” till ”De oefterhärmliga älskande”.

Appendix till samtiden

14 november 2009

Det kommer rapporter om att sidensvansarna är på väg mot södra Sverige, men här står de dignande rönnbärsträden ännu orörda. Jag tänkte följa upp ett tankespår från förra inlägget, om samtidighet och ett utvidgat nu. I Alberto Manguels fantastiska En historia om läsning, som jag ofta återkommer till, står att läsa om Richard de Fournival, kansler i katedralen i Amiens vid mitten av 1200-talet. Fournival menade att förmågan att berika nuet är given människan genom det batteri av minnen som ackumulerats i konst och litteratur.

4_amiens_cathedral

Katedralen i Amiens, Frankrike.

Fournival insåg att en människas liv är alltför kort för att hon ska ha någon chans att på egen hand uppnå den kunskap hon eftersträvar. Men genom sitt minne – och genom möjligheten att i konst och litteratur dra nytta av andras erfarenheter – har hon givits möjligheten att tillägna sig stora kunskaper. Så är det nämligen, säger Fournival, att när vi tar del av en berättelse, återskapas dess skeenden på nytt i våra sinnen och blir närvarande i minnet. Genom att på detta vis återkalla förflutenheten och ta upp den i medvetandet, utvidgar litteraturen nuet och bär det vidare in i framtiden, i väntan på att bli en del av ett nytt nu, i en annan värld, på en annan plats.

Fournivals uppfattning avviker från den platonska traditionen. I en berömd dialog låter Platon lärofadern Sokrates förklara för Faidros att text och bild är tysta tecken, blott ljus och skugga. Symbolik, tolkning och association är något läsaren tillför verket genom sin livsvärld och erfarenhet;  läsaren – inte verket – är bärare av minne. Konst och litteratur kan skänka en påminnelse om redan erfarna tankar och kunskaper – men inte vara minne i egen rätt. Mötet med verket blir ett rendezvous med ditt eget själv; mötet med en annan tid blir en återspegling av ditt eget nu.

Vilket öde för den som under stundom är lite obekväm med sin samtidskultur, när samtiden visar sig fullständigt besatt av sig själv, av jakten på det nya. Detta  är ett signum för den kommersiella mediekulturen, men vad värre är  präglar det också i hög grad samtidskonsten. Men trots att vi är förhållandevis historielösa kulturvarelser, och trots att vi förbrukar ekologiska system som om det inte fanns nån morgondag, säger vi oss paradoxalt nog ha svårt att leva i nuet.

För mig är en dörr ut från den värsta samtidsnarcissismen en sådan livskänsla – i litteratur, konst och filosofi – som  bejakar samtidigheten, som möjliggör alla tider att finnas i samma hjärtpunkt. Therese Bohman fick mig i ett inlägg härom dan att tänka på den gamle konstnestorn Ulf Linde som jag tycker förkroppsligar denna livsinställning, där man hemtamt svingar sig mellan världar och skapar en egen samtid med inlevelse och närvaro som kompass: ”Jag är i samtiden när jag ser en snygg egyptisk tjej på British museum från år 2000 före Kristus. Det som rör mig ordentligt är samtida med mig”, säger Linde. I mina ögon bjuder en sådan tidsuppfattning en väldig frihet!

arnold marc gorter efter regnet

Arnold Marc Gorter, Efter regnet.

Nu är det en vecka sedan jag kom ut hit till landet. Och jag tänker att också detta att fortsätta hävda ett kulturlandskap som formats av 1000-årigt arbete är något av en motståndsakt mot samtidsfetischismen, i det fördolda.  Hopplöst tidsödande och olönsamt förstås. Att hålla slåtter och bete igång, att återuppta lövtäkt. Att synliggöra fångstgropar, torpruiner, odlingsrösen och kolbottnar. Att föra de muntliga traditionerna om en bygd vidare. Att rensa bort sly och mindre träd som växer upp i de solitära gammelträdens kronor, så ljuset kommer till.  En trehundraårig ek har överlevt tio människogenerationer, och ändå bara uppnått en tredjedel av sin möjliga ålder. Jag fortsätter arbeta mig fram med motorsågen genom Norragärdes betesmarker i den skumma dagern, solen visar sig inte idag heller. Nötskrikorna skränar i oxeln. Bärklasarna lyser som blodstänk mot en himmel av bly.

Ps. Citatet av Linde är hämtad från en intervju i Arbetarbladet. Ds.