Våren smyger med lätta steg allt närmare dessa gamla kvarter. Ur varmluftsspjället vid Johannes kyrkogård ryker ångan i det låga kvällsljuset, och i TV-masten här ovanför sitter en koltrast och prövar sina strofer. I en helt annan stad ska det hus där jag växt upp gå till försäljning, och med dollartecken i ögonen (som sina gelikar i Ankeborg) och utan känsla för de mysterier och hågkomster rummen gömmer, går mäklarna omkring och mäter och bedömer.

Detta är gårdagsnattens drömsyn: Jag har återvänt till ett hus där jag för länge sedan brukade vistas. Det är en tyst och stilla natt, som efter regn. In genom de trasiga fönstren slingrar sig grenar och klängväxter; över möblerna har någon lagt vita lakan. Jag står gömd i ett hörn och låter mina ögon vänja sig vid mörkret, när jag hör jag en bil nere på vägen. Det är vår gamla bil, en röd Peugeot 104. Jag ser den köra upp genom trädgården, fram till sin forna plats vid hydroforen. Motorn slocknar, men lyktorna är igång – de lyser in genom fönstret, in i rummet där jag står. Först då ser jag fjärilarna. De virvlar runt över de upplysta lakanen, ut och in genom husets ögonhålor rör de sig med ett dovt spinnande ljud: dödskallesvärmarna.

Jag minns hur jag som liten när jag bläddrade fram och åter i ”Första fjärilboken” brukade dröja kvar vid sidorna om dödskallesvärmaren. Denna stora ädelspinnare som bara sporadiskt observeras i vårt land, trollband mig med sitt utseende, sin tyngd och och sina vanor. Potatisplantan är dess värdväxt läste jag, och lockad av honung uppträder den ofta vid bikupor. Märkligt tycktes mig det läte den avger: som larv först ett knastrande ljud, som puppa ett svagt väsande – och som imago ett entonigt klagande läte. Men mest spännande av allt förstås, var dödskallemärket på skölden mellan vingarna.

I kultur och folktro är dödskallesvärmaren ohjälpligt fast i sin representation av det morbida. Också det vetenskapliga namnet – Acherontia atropos – är länkat till döden: Acheron är i den grekiska mytologin lidandets flod, och en gren av dödsfloden Styx. Atropos är en av de tre ödesgudinnorna – moirerna – som spinner människornas livstrådar. Dödskallesvärmaren figurerar i litteraturen hos författare som Keats, Stoker, Saramago och Wolkers – på vita duken har den synts i Den andalusiska hunden liksom i När lammen tystnar. I bildkonsten förekommer den bland annat i prerafaeliten William Holman Hunts symboltyngda och gåtfulla The Hireling Shepherd. Över den lantliga idyllen i Hunts målning vilar en ödesdiger laddning av gränsöverträdelser, död och sexualitet. Herden, som försummar att vaka över sina får, sträcker fram sin hand mot flickan för att visa henne dödskallesvärmaren han fångat. (Klicka på bilden för att förstora.)

William Holman Hunt: The Hireling Shepherd (1851)


Annonser

Så länge jag kan minnas har jag varit förtjust i torn: krenelerade torn, fyrtorn, flygledartorn, vattentorn, silos, torn på renässanspalats, kråkslott, jugendvillor. Kanske har det att göra med att jag växt upp med en kyrka som granne, och från mitt fönster ofta betraktat det vitkalkade kyrktornet med alla sina kajor. Från mitt fönster hade jag utsikt också över två andra torn: långt bort i horisonten Grimetons radiomast med sin pulserande lanterna om kvällarna, och i förgrunden Träslövs TV-torn där villakvarteren tog slut och landet började. Vi lekte ofta på berget vid TV-tornet, klättrade på klipporna.  Ibland lade vi oss ned bland enebuskarna och tittade upp mot det väldiga tornet med sina öronlika mottagare och antenner. Molnen vandrade förbi. Tornet såg alltid ut att luta hotfullt – det måste ha varit en optisk illusion – som om det var på väg att falla mot oss, vilken sida vi än betraktade det ifrån.

Mitt favorittorn framför andra måste vara centralbyggnaden på William Beckfords makalösa Fonthill Abbey, från 1700-talets sista år. Beckford, kanske mest bekant som författare till skräckromanen Vathek, var därtill konstsamlare av rang, stormrik plantageägare, mecenat, arbiter elegantiarum, reseskildrare, politiker, naturälskare, ärkeromantiker och bon vivant. Som barn tog han pianolektioner av Mozart, och fick tidigt möjlighet att utveckla sin smak för de sköna konsterna. Vivören Beckford var känd för sina orientaliska fester med andliga seanser, teaterframträdanden, ruinskådande samt naturligtvis smärre orgiastiska inslag. Men utöver allt detta lät han alltså resa torn i nygotik, som det sagolika Fonthill Abbey i Wiltshire.

Fonthill Abbey, The Gallery, av James Wyatt

Efter förälskelsen i den mycket unge William Courtenay hade Beckford tvingats i exil, och det är under dessa år han börjar umgås med tanken på en gotisk katedral. I Schweiz går hustrun Lady Margaret Gordon bort i barnsäng, och en förkrossad Beckford beslutar sig efter några kringflackande år på kontinenten att återvändanda till England för att låta uppföra det osannolika Fonthill Abbey. Som chefsarkitekt anlitas James Wyatt, och ett tusental arbetare hyrs in för arbete dag och natt. Samtliga vagnar i grannskapet tas i beslag för att frakta byggmaterial – i utbyte lovar Beckford att förse de fattiga med kol och filtar under årets kalla perioder. Fantasiklostret tar så sakteliga form utifrån en oktaedrisk centralbyggnad innefattande huvudtornet, där fyra långsträckta flyglar strålar samman. Interiören smyckas i rött, purpur, silver och guld.  I väster tronar huvudingången upp med de 10 meter höga portarna, som leder in till hallen med sin trappa under de vidunderliga valven.

Hallen i Fonthill Abbey, från John Rutter’s Delineations of Fonthill (1823)

Under sina vistelser på Fonthill är Beckford dess ende hyregäst.  Ryktet säger att tolv portioner lagas till varje middag, men att Beckford intar måltiden i ensamhet och låter sända ut de elva orörda kuverten när han är klar. Bara vid ett tillfälle påstås han ha haft gäster, nämligen år 1800 när han tar emot Lord Nelson och Lady Emma Hamilton.

Fonthill Abbey visar sig dessvärre vara en klostrens motsvarighet till regalskeppet Wasa, och inte byggt för att stå emot tidens tand. Främst av allt är det en skapelse av drömmar och verklighetsflykt; en befängd muromgärdad parallellvärld, dit den framrusande nya tiden inte når. Arkitekten Wyatt har liksom Beckford själv oerhört bristfälliga kunskaper om gotikens sofistikerade konstruktionsmetoder och regler för avlastning av tyngd. Redan från början kantas bygget av vådliga motgångar,  av mögel och förfall. Två gånger kollapsar huvudtornet när det nått 90 meters höjd. Med en för Bedford typisk nyfikenhet lär han dock mest ha beklagat att  han inte varit på plats och fått uppleva det spektakulära raset. Ett nytt försök beordras, denna gång med sten istället för timmer och cement. Sju år senare står tornet klart. Men redan 1825, bara tre decennier efter att de första stenarna lagts i Fonthill Abbey, faller huvudtornet samman för gott. Då är Beckford redan i färd med ett nytt tornprojekt: Landsdown Tower i Bath, Somerset. Av Fonthill Abbey återstår idag bara en mindre rest av den norra flygeln, samt en grindstuga.

Klicka här för en planritning av Fonthill Abbey, och här för en bild i genomskärning.