Som båtar mot strömmen

04 februari 2011

”Så strävar vi fram som båtar mot strömmen, ständigt drivna tillbaka mot det förgångna.” – F. Scott Fitzgerald 

Idag tänkte jag på sommaren när vi kom till Marseille. Det var vår första tågluff. I Paris hade det regnat och blåst, så vi sökte oss ned mot värmen. Det var juli och nationaldag med fyrverkerier på kajerna och längs Canebière. Vi skrev in oss på ett pensionat i hamnkvarteren. Jag minns föreståndarinnan som gav order till städerskorna med sin fjädervippa. Jag minns utsikten över klippön där Edmond Dantès suttit fängslad och försmådd – och de höga tistlarna på berget vid Notre Dame de la Garde, med de gula fröställningarna svajande över våra huvuden. Från den nyförgyllda madonnan i tornets topp blixtrade Rivierans sol.

Jag bläddrar i Karin Johannisson idéhistoriska pärla Nostalgia – en känslas historia. Under den tidigmoderna epokens utdragna krig och liv i fält betecknade nostalgi ett allvarligt sjukdomstillstånd som i första hand drabbade unga soldater långt hemifrån, och tog sig uttryck i en nervös och våldsam hemlängtan. I svåra fall kunde den sjuke alldeles tyna bort, och i värsta fall avgå med döden. Med Immanuel Kant och den moderna tankevärlden får ordet delvis en annan innebörd; nostalgins hemlängtan svarar inte mot en plats menar Kant, utan mot en tid.

Uppväxtåren tror jag för många människor manifesterar en position då alla vägar ännu ligger obeträdda och de stora valen ännu ej är gjorda. Den vuxne känner en naturlig drift att återvända, att ånyo få erfara samma oskuldsfulla frihet och få ställa till rätta de oförätter barnet fick uppleva. Men för mig är inte nostalgi – åtminstone inte enbart – en rörelse med bäring bakåt. Jag inbillar mig tvärtom att det i hemkomst finns en inneboende paradox – för bara i tiden som ligger framför en människa erbjuds hon att söka närma sig sitt ursprung, att förvalta sina gåvor och bli den hon var ämnad att vara. Bara genom att bryta upp och färdas i tidens riktning kan en man bestiga den häst han som liten i leken intensivt drömde att han red.

Här är den undersköna Francoise Hardy i Vieux-Port i Marseille i en video som för mig förkroppsligar den undflyende tiden; Lovisa, Emma och jag där vid kajen en sommar, och den magnetiska kraft som lägger slöjor av blekta färger över minnet och på samma gång spänner fjädrarna i våra klockor — — —

Jag minns  utsikten över klippön där den ädle Edmond Dantès satt fängslad och försmådd – och de höga tistlarna på berget vid Notre Dame de la Garde, med de gula fröställningarna svajande över våra huvuden. I madonnan på tornets topp var nyförgylld, och över henne blixtrade strålarna från Rivierans sol.

John Constable, The Chain Pier, 1824-1827

Bland alla sköna ting i världen måste pirar höra till de yppersta! I mitt hjärta har de en särskild plats, vare sig det handlar om viktorianska nöjespirar i stål, vågbrytare i Biscaya där martallen växer eller stenlagda hamnarmar vid Kattegattkusten där jag så många kvällar suttit och sett vågorna komma rullande in.

Långt ut på Fästningspiren brukade vi sitta dolda mellan stenblocken, jag och min vän, och tala oss genom kvällarna. Mittemot på Getterön mötte Klövapiren som skydd för småbåtshamnen, och längst in vid tullhuset Hamnpiren. Från vårt ställe kastade vi prick på drivved och tågvirke som kom flytande in mot land, försökte sänka det till botten med våra stenar. När vårstormarna gick tävlade vi om vem som kunde ta sig längst ut mellan vågorna; de slog dova slag under stenarna, piskade och kastade kaskader över strandpromenaden, skummet löddrade och seglade bort över fästningsmurarna. Allt längre blev våra ruscher tills någon av oss översköljdes och frusen fick ledas hem.

Till piren tog vi flickor vi träffade, och fram ur skrevorna fiskade vi våra flaskor. Från piren såg vi trålarna stäva hem från Fladen och Lilla Middlegrund, och Grenåfärjan som lade ut i solnedgången, för att tona bort bakom Subbeberget med fyren där ett sportflygplan kraschat en vår. Norrifrån kom lastfartygen, med SeaLand-containrar och virke. Vi läste skeppens namn och hemmahamnar och undrade om det ännu gick att mönstra på båtar, som Harry Martinsson gjort när han var ung. Från myntkikaren uppe på Fästningsterrassens servering kunde man sikta skeppen som gick förbi långt ute i farleden. Där på terrassen brukade Hanna sommarjobba, hon klädde sig i vit trenchcoat och en gång var det nära att vi blev ett par.

Ikväll sitter jag och läser om världens pirar. Jag läser om the Royal Suspension Chain Pier i Brighton från 1823, med sin trästomme och landningshuset längst ut, där postbåtarna kunde lägga till. The Chain Pier inrymde också ett par attraktioner, däribland en camera obscura, en liten föraning om de flanör- och nöjespirar som vid seklets slut skulle bli högsta mode. Både Constable (ovan) och Turner lät måla den vackra piren, innan den med tiden blev ersatt av modernare konstruktioner, och lämnades att förfalla tills en storm slutligen tog den 1896.

Stenarna i min ungdoms pirar kan inga stormar rubba. Jag föreställer mig hur isen inkapslar de svarta stenblocken i kylan, långt härifrån. Jag funderar på om det finns något skrivet om pirar i litteraturhistorien. Och för ett ögonblick undrar jag var flickan som hette Hanna är ikväll, vad åren har gjort av henne — — —

 

 

Med tåg genom sommaren

22 augusti 2010

Jag sitter på ett tåg och rekapitulerar den flydda sommaren. Det är en årstid jag  mycket förknippar med tågresor, med flyktiga möten, skenor genom varma skogar, gnistor som slår från kontaktledningar i mörkret, lukten av dammande räls i hettan.

I juni lämnar jag Mariestad utan att veta om jag ska komma åter. Det är på studentdagen, väskan är redan packad och jag har bara att vika ihop kostymen. Rummet doftar av blombuketter. Jag skär friska snitt i stjälkarna och ställer dem utanför dörren till flickan som just flyttat in i rummet bredvid. Genom fönstret kan jag se studentkortegen ställa sig i ordning, med blåsorkesterns glänsande mässingsinstrument längst fram. När regnet kommer öppnar jag fönstret och låter den svala fukten strömma in.

På centralstationen i Varberg springer jag på L. Vi står på perrongen och väntar på Göteborgståget. Här arbetade min mormors morfar Carl Ryding som bagagevakt och lokomotivputsare  vid tiden för förra sekelskiftet. Statens järnvägar byggde hans hus. När jag var liten brukade jag hänga vid de igenväxta spåren bakom cisternerna med mina kamrater. På godsvagnarna hade klottrarna satt sina namn, och långt innan tågen uppenbarade sig kunde man höra det väsande ljudet i spänningstrådarna.

L och jag sätter oss en stund på järnvägsacféet i Göteborg innan våra vägar åter skiljs. Vi växte upp i grannkvarteren utan att riktigt veta om varandra, hon ett par år yngre än jag. Först långt senare kom våra vägar att korsas, när vi på en helt annan plats träffade varsin partner ur samma syskonskara. L beställer kaffe, jag en pilsner. En instängd gråsparv flyger mellan takkronorna. Mittemot på Pullman bar sitter drinkarna och spelarna och bidar sin tid. Morfar döpte i sin ungdom en tax till Pullman, för att hunden liksom de tyska järnvägsvagnarna var så jämn och stadig i sin gång. L har sin mors trenchcoat och en sjömansrandig tröja med händerna gömda i de långa ärmarna. Vi talar om sommaren som ligger öppen och hägrande.

Jag sitter på ett tåg på väg tillbaka. Vid den välbekanta sjöstranden står det korallgröna hopptornet, och i klippbranterna klättrar avsides belägna fritidshus. Varje sommar bär alla tidigare somrar med sig  tänker jag; än är det skolavslutning, än börjar en ny termin. Eleverna kommer att vara solbrända, flickorna att ha satt upp håret i nya frisyrer. Genom tågfönstret blixtrar solen längs horisontens taggiga skogsrand och landskapet ligger ännu sommarklätt. Därute väntar alla dagar som ska komma — — —

Den gamla slipstenen

03 augusti 2010

Ett år har kopplingen till lieslipen rostat sönder och elaggregatet kärvar när strömmen slås på. En vev får monteras. I det höga gräset smyger en pojke runt och övervakar arbetet. Hans syster ska snart komma till världen, och i långkjol och träskor ser han sin mamma med ena handen vilande över magen och med den andra dragandes veven. Pappan med den röda lieorven i hand, för varsamt bladets silvriga egg fram över den rullande stenen, med det kalkgrå vattnet droppande från sina fingrar. De arbetar tillsammans och väntar på allt som ska komma.

Med åren har det fallit på min lott att dra slipstenen. Ofta när jag står där och vevar låter jag tankarna vandra. Jag tänker på pojken i det höga gräset som var jag. Jag tänker på Daidalos som i den grekiska mytologin var slipstenens upphovsman. Och jag tänker på den pekuniära ekonomin som med industriella revolutionen kommit att överta naturens roll som huvudsaklig arena för människans kamp och överlevnad.

För mig är ängsslåttern ett sätt att få vara en del av naturens kraft och villkor, av årstidens växlingar, av tidigare generationers slit och strävan, av långa traditioner av kultur, berättelser, hantverk, kunskaper, fruktbarhetsriter. Man gör det lilla man kan för att hålla ett litet stycke hävd levande, för att rädda ängsmarkens enastående artrikedom i det förslyade och enahanda landskap som följer i det moderna jordbrukets spår. Den känsla av tillfredsställelse – ja lycka – som infinner sig när höet är bärgat och kroppen är trött är mycket vederkvickande. Man sätter sig ned och begrundar arbetet; det småbrutna landskapet ligger avklätt med sina konturer i dagen. Solvända, rödklint, smörbollar, slåttergubbe, slåtterfibbla, darrgräs, backnejlika, nattviol har alla fått släppa sina frön och ska spira åter nästa sommar. Tusende insekter dansar i motljuset och för svalorna är det fest i Capernaum. Ibland, det är om kvällen, när jag blickar ut över de nyslåttrade ängarna, tycker jag mig skönja de gamlas närvaro, de som i släkte efter släkte gått här före mig. De har ställt undan sina räfsor och slitna skor, deras ryggar är inte längre krumma. Barfota dansar de över de nakna gärdena — — —

Kvällar som den här, när solen spränger fram och den kolsyrade lukten av fuktad jord och uppvärmd asfalt stiger i kvarteret fylls jag av en sällsam lycka. Lukten minner mig om goda tider när jag och min kompanjon i skolåldern tog oss ned till gamla E6 om kvällarna, för att se långtradarna dra förbi på sin väg mot kontinenten. Vi stod tryckta mot stängslet och läste texten på de avgasfläckiga kapellen, tydde namnen på platser och åkerier långt bort. En del chaufförer höjde sin hand till hälsning, och på slanorna av häggsly som växte intrasslade i stängslet där vi stod, sköt små blanka blad fram.

I varje lyckligt minne finns också ett stråk av smärta; varje minne uttrycker också en förlust, ett passerat tillstånd. Det närmaste vi kommer en definition av konst, säger Nabokov, är skönhet och ömkan. Där skönhet finns där finns också ömkan. Ty skönhet är nödd att dö, det ligger i dess själva natur. Världen dör med varje människa — — —

Att lämna en plats

24 april 2010

Du är den som glömmer, jag är den som minns. Alla platser där vi varit har kvar sin dragningskraft på mig; platserna där vi växte upp, där vi kom vilse, där vi slösade vår kärlek för vinden – de drar mig tillbaka med sin magnetism. Aldrig kan jag lämna en plats för sista gången; något av mig blir alltid kvar, ouppklarat, ristat i barken, gömt i det toviga gräset — — —

När jag sent igår kom åter till dödskallegrottan efter några dagar på landet låg det ett vackert litet kartblad innanför dörren, från en kär gammal vän. Kartan illustrerar de olika polarexpeditionernas vägar: slädarnas, fartygens, luftskeppens turer och irrfärder över Arktiska havet. Det finns ett  paradoxalt drag hos kartor över dylika projekt; kartografin och upptäcktsresan är på flera sätt delar av varandra.

Arktis, Generalstabens litografiska anstalt (1948)

Jag undrar vad det är med historiska kartor som tilltalar mig och kittlar mina sinnen. Förmodligen har det att göra  med det estetiska uttrycket: de konstfulla linjerna, färgerna, den hårt drivna typografin – men också med det fantasieggande glappet mellan kartans avbild och verkligheten: försöken att överföra landskap till figurer och symboler. Kartografi är i mångt och mycket också idéhistoria. Krysset på kartan – jag undrar om det inte mer än något annat kan sägas vara en sinnebild för det västerländska projektet på gott och ont, de hissade seglen, skattjakten.

När jag rekapitulerar min personliga historia så här långt, finns det ofta en särskild karta knuten till en särskild period; Jag minns kartan över Kaanans land från kyrkans barntimma, de insulära fantasikartor jag som barn ritade med ubåtsbaser i vikarna, den väldiga Europakarta som täckte en hel vägg hos morbror Hans med industrier och gruvor utmärkta, orienteringskartorna jag sparade och omsorgsfullt använde för att märka ut hus där vackra flickor i parallellklassen bodde, världskartan jag hade som skrivunderlägg i pojkrummet och som gjorde att jag tidigt lärde mig världens länder, Pariskartan jag bad V köpa med sig hem när hon for iväg efter studenten, jordglobens vackra sken i studerkammaren i Lund (det är något alldeles särskilt att se någon klä av sig i skenet från en jordglob!), tunnelbanekartan hos J i London, sjökortet på kontoret i Bäcken som skulle minna mig om saknade Västkusten.

Map of ancient courses of the Mississippi River, Fisk (1944)

Eric Schüldt skriver drömskt på Sorglösheten om hur han ser kartan över sitt liv växa fram och de vita fläckarna fyllas. Under den sentimentala eran i Europas idéhistoria med klimax under 1700-talet, ritades faktiskt fysiska kartor över det mänskliga livet och dess vägar. På A Map of the Various Paths of Life (se nedan) påminner livet om en labyrint mellan vaggan och graven, där den bästa vägen löper mellan Parental Care Hall i norr och Happy Old Age Hall i syd. Men det gäller att du orienterar dig väl för här lurar ack så många faror i terrängen: här finns  platser som Misery Square, Poverty Maze och utsiktspunkten Fearful Cliff. Om du skulle hamna i Bad Man’s Land i öster gäller det att förlänga stegen – och laga att till varje pris hålla dig borta från ställen som Despair Swamp i syd där mången vandrare fått se sina stövlar sjunka!

A map of the various paths of life, B. Johnson (1805)

Det är märkligt hur livet gestaltar sig, vilka vägar man tar, på vilka platser man hamnar, hur kartorna växer fram under färden. Kanske ska jag drista mig till att göra en liten serie om kuriösa kartor på bloggen framöver. Nu virvlar snön ned i spiral här mellan innergårdens senapsgula väggar och storbildskärmarna blinkar i lägenheterna på andra sidan. Långt i norr, där kompasserna upphör att fungera, har en polarforskare fått ett sund uppkallat efter sig.

Appendix till samtiden

14 november 2009

Det kommer rapporter om att sidensvansarna är på väg mot södra Sverige, men här står de dignande rönnbärsträden ännu orörda. Jag tänkte följa upp ett tankespår från förra inlägget, om samtidighet och ett utvidgat nu. I Alberto Manguels fantastiska En historia om läsning, som jag ofta återkommer till, står att läsa om Richard de Fournival, kansler i katedralen i Amiens vid mitten av 1200-talet. Fournival menade att förmågan att berika nuet är given människan genom det batteri av minnen som ackumulerats i konst och litteratur.

4_amiens_cathedral

Katedralen i Amiens, Frankrike.

Fournival insåg att en människas liv är alltför kort för att hon ska ha någon chans att på egen hand uppnå den kunskap hon eftersträvar. Men genom sitt minne – och genom möjligheten att i konst och litteratur dra nytta av andras erfarenheter – har hon givits möjligheten att tillägna sig stora kunskaper. Så är det nämligen, säger Fournival, att när vi tar del av en berättelse, återskapas dess skeenden på nytt i våra sinnen och blir närvarande i minnet. Genom att på detta vis återkalla förflutenheten och ta upp den i medvetandet, utvidgar litteraturen nuet och bär det vidare in i framtiden, i väntan på att bli en del av ett nytt nu, i en annan värld, på en annan plats.

Fournivals uppfattning avviker från den platonska traditionen. I en berömd dialog låter Platon lärofadern Sokrates förklara för Faidros att text och bild är tysta tecken, blott ljus och skugga. Symbolik, tolkning och association är något läsaren tillför verket genom sin livsvärld och erfarenhet;  läsaren – inte verket – är bärare av minne. Konst och litteratur kan skänka en påminnelse om redan erfarna tankar och kunskaper – men inte vara minne i egen rätt. Mötet med verket blir ett rendezvous med ditt eget själv; mötet med en annan tid blir en återspegling av ditt eget nu.

Om minnets mekanismer

07 november 2009

På väg mot den gamla småländska släktgården färdas jag genom ett dimhöljt höstlandskap. Brädgårdar, sågverk, och upplysta industriområden passerar revy. Jag tänker på en händelse för många år sen, det  måste ha varit i  skolans fjärde klass, när vi avhandlade Sveriges geografi. Turen hade kommit till Småland. Vår fröken som visste att jag ofta på helger och lov reste hit, bad mig berätta för resten av klassen hur det småländska landskapet gestaltade sig. ”Det är mycket vattendrag”, svarade jag. ”Jaså”, sa fröken, ”men vad är det mer – vad är det framför allt?” Jag tänkte efter, föreställde mig omgivningarna flimra förbi genom bilrutan. Försökte igen: ”Det är många öppna platser: ängar, hagar, åkrar”. Med viss besvikelse fick hon förklara att det rätta svaret var skog: ”Småland består framför allt av stora skogar”.

Vår fröken hade naturligtvis rätt. Mitt minne och mina upplevelser hade fäst sig vid de avvikande platserna där väggarna av skog sprack upp: de steniga hagarna, lövängarna, järnvägsövergångarna,  de sömniga samhällena, sjöarnas badplatser och bron vid ån där man kunde rasta och följa vattnets vindlingar in mellan träden.

Julian_Alden_Weir_The Red Bridge

Julian Alden Weir, The Red Bridge (ca. 1895).

Minnet verkar ha en förkärlek för det avvikande, det oregelbundna. Vad som dröjer sig kvar är ofta det som brutit mönstret – medan långa perioder av alldaglighet och vana kan passera spårlöst. Det kan gälla för en människas personliga hågkomster, tänker jag, likaväl som för ett samhälles historiska medvetande och kollektiva minnen. Jag ser bilarnas strålkastare svepa fram i den smala korridoren av omgivande skog. Inne under träden lyser reminiscenserna från gårdagens snöfall, i vita fläckar.