Passauer Kunst

Gustave Courbet,L’Homme blessé (mellan 1844 och 1854)

1600-talets ständiga krig lämnar onda skördar av döda och lemlästade människor på Europas slagfält. Den dödsångest och skräck som råder i fältlägrens tält och vagnar ger bränsle åt förhoppningen att det finns sätt för människan att nå kroppslig osårbarhet. I den bayerska staden Passau finns vid denna tid en stark svärdssmidesverksamhet, liksom en tradition av svartkonst. Under 30-åriga kriget sprids ett rykte som gör gällande att svärdsbladen härifrån – stämplade med stadsvapnets varg och andra magiska symboler – skänker svärdsbäraren skydd. Ryktet om vägen till osårbarhet florerar snart också vid furstehoven, och blir känt under namnet Passauer Kunst.

En vanlig ordination inom denna konst verkar ha varit att bära amuletter inneslutandes små besvärjelser, vilka helst ska ha vidrört blod från tidigare sår. Ett vetekorn som läggs i krutet sägs ge kraft åt en projektil att tränga igenom pansar. Att använda flisor från en ek som fällts av blixten, gärna med inblandning av mensblod, skänker ett vapen särskild precision. Mossa som växt på ett kranium från en hängd kan rätt använd göra bäraren hård mot kulor.

Drömmen om odödlighet figurer redan i Gilgamesheposet, och har med myter och religiösa berättelser följt människan in i moderniteten. Men döden är livets svar, säger Schopenhauer: ”Efter din död är du vad du var innan du föddes”. Av alla varelser som befolkar vår planet, skriver Borges, är människan den enda som besitter kunskap om sin utmätta tid; ödlan, björnen och sparven är alla ovetande om sin lott och lever på så sätt i ett slags känsla av odödlighet: ”Det gudomliga, fruktansvärda och ofattbara ligger i att veta att man är dödlig”. Det är en vacker tanke som under korta stunder kan fylla mig med viss tillförsikt, men snart åter lämnar mig med en kvardröjande oro i blodet — — —