Mörkrets tankerymd

24 april 2010

I want to see the bright lights tonight, sjunger Linda Thompson i dödskallegrottan ikväll. Och det vill jag med, när skymningen tonat bort och stadens lyktor tänts. Jag är så svag för dessa vårkvällar med sina långa skuggor och sitt kvardröjande sken – som om solen laddat alla ting med ett skimmer som helt långsamt tappar sin lyskraft i natten.  Den viktorianska konstnären John Atkins Grimshaw tycker jag på ett fint sätt ofta fångat skymningsljusets väsen.

John Atkins Grimshaw, The Lovers (1874). Bilden är beskuren.

På besök en kväll hos den gode Rävjägarn fick jag skådespelaren Anders de Wahls Mormor och morfar med mig hem. Det är en uppväxtskildring i det lilla formatet, skriven med lätt hand men rik på fina ögonblicksbilder från ett oskarianskt Stockholm. I en sekvens tecknas den idag närmast bortglömda seden att kura skymning. Hos familjen de Wahl i den gamla latinskolan vid Adolf Fredriks kyrka omges skymningen av en rituell ordning och helgd; skymningen är dagens vilostund. ”Man ska vara stilla medan det skymmer”, får barnen veta.

Först satt de gamla alldeles tysta. Också vi hade omärkligt glidit ner på våra pallar. Sen började de prata – ett par ord då och då, med låg röst. Så dök minnen och upplevelser så småningom fram – morfar började tala om sin ungdomstid som lots- och sjömanspojke ute vid Grisslehamn, mormor om den tid hon som flicka tjänat hos en strumpvävare vid Roslagstull [—] Rösterna steg och sjönk – pauserna blev allt längre. Så kom åter bara ett par ord då och då – en minnenas suck – så blev allt tyst. Det blev som ljuden utifrån inte heller vågade knysta – rummet var nu helt mörkt. Några minuter senare var det så tyst så tystnaden hördes.
– Nu tänder vi, sa mormor.
Efter att de små gasoljelamporna tänts läser morfar högt ur en bok, och när barnen snart fått sin mjölk och sina smörgåsar har dagen nått sitt slut.

George de La Tour, Boy blowing at lamp (ca 1640)

Det elektriska ljusets intåg har mer än mycket annat påverkat liv och mentalitet i vår tid och blivit en oupplöslig del av moderniteten. Ljuset har kommit att jaga undan övertro och vanföreställningar från människans tanke, det har givit  namn åt upplysningens filosofi och fått symbolisera framsteg, vetenskap och rationalitet. Denna process är  förvisso inte slutförd – se bara på alla konspirationsteorier och annat hokus pokus som gracerar än i denna dag.

Likväl tror jag att vår kultur lider en allvarlig brist på mörker och tystnad, på långsamhetens metod. Saknad är eftertanken och reflektionen – den högtidliga stillhet som fick människorna i det dunkla rummet i kyrkvaktarbostaden i Adolf Fredrik att vila sina händer, minnas och lyssna till rösterna som växer fram i mörkret.

Annonser

Att lämna en plats

24 april 2010

Du är den som glömmer, jag är den som minns. Alla platser där vi varit har kvar sin dragningskraft på mig; platserna där vi växte upp, där vi kom vilse, där vi slösade vår kärlek för vinden – de drar mig tillbaka med sin magnetism. Aldrig kan jag lämna en plats för sista gången; något av mig blir alltid kvar, ouppklarat, ristat i barken, gömt i det toviga gräset — — —

Tvivel

04 april 2010

Vid ett tillfälle i Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken talar Lydia och Arvid om framtiden. Hon frågar om han ska gå provåret som lärare vid Norra Latin:

– Ja, svarade han, jag skall väl det. Lärare tänker jag naturligtvis inte bli. Det är för tröstlöst. Men när jag nu har min filosofie kandidat, så kan jag ju gärna gå provåret. Och sen blir jag väl extralärare tills vidare – medan jag väntar.

– Ja, väntar… på vad?

– Jag vet inte. Kanske på ingenting alls. På att jag ska kunna göra något som duger – vad det nu ska bli… Nej, lärare vill jag inte bli. Jag kan inte tänka mig det som en framtid – som min framtid.

De stod länge tysta under de tysta stjärnorna.

Maria Sibylla Merian (1647-1717): A sauvegard or jacruaru