Huxleys blommor

15 oktober 2011

Elsa Beskow, ur Blomsterfest i täppan (1914)

I Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld (1932) fostras barnen att avsky blommor. Redan vid åtta månaders ålder inleds den omsorgsfulla behandlingen. I uppfostringsanstaltens försöksrum placeras rosor, och när barnen kommer krypande och förväntasnfullt sträcker sina händer mot blommorna avges elektriska stötar, samtidigt som sirener börjar tjuta. Med ansiktena förvridna av skräck, skriker barnen ut sin ångest. Efter tvåhundra behandlingar har man åstadkommit ett bergsäkert och livslångt hat mot blommor. (Samma behandling används mot böcker.)

När direktören för ”Inre Londons centralanstalt för kläckning och fostran” förklarar behandlingen hänvisar han till att människor tidigare lärt sig att hålla av växter och se naturens skönhet. Därigenom ville människorna färdas ut på landet, utan att i önskvärd mån konsumera. ”Gullvivor och landskap, påpekade han, har ett stort fel: de är kostnadsfria. Kärleken till naturen håller inga fabriker igång.”

*

Det till synes paradoxala är att det är i de framväxande tidigmoderna städerna, i 1600-talets Holland, som man först börjar tala om naturen som något vackert. Det är då och där blomstermåleriet börjar, det är då och där man börjar ta in krukväxter i hemmen, och längta ut i den fria naturen. Under 1900-talets andra hälft växer dock avståndet till naturen, samtidigt som landsbygden i skuggan av den urbana konsumtionen drastiskt börjar ändra utseende. Som Henrik Ekman skriver i De sista ängarna (2004) tycks naturen idag för många av oss manifestera ett psykologiskt frihetstillstånd av vildmark som fond i reklamfilmer för bilar och extremsporter etc., snarare än utgöra en fysisk verklighet i våra liv.

Det sorgliga i den framtid som blev vår är att det inte behövdes någon totalitär ideologi som i Huxleys mardrömmar för att skapa ett avstånd mellan medborgarna och naturen stort nog att möjliggöra en utarmning. Utan artkunskap och förståelse för ekologiska sammanhang, utan den estetiska känsla och eftertänksamhet som vistelse i naturen ger, har vårt samhälle i det tysta blivit blint och främmande inför allt det som går om intet i våra spår — — —

Den gamla slipstenen

03 augusti 2010

Ett år har kopplingen till lieslipen rostat sönder och elaggregatet kärvar när strömmen slås på. En vev får monteras. I det höga gräset smyger en pojke runt och övervakar arbetet. Hans syster ska snart komma till världen, och i långkjol och träskor ser han sin mamma med ena handen vilande över magen och med den andra dragandes veven. Pappan med den röda lieorven i hand, för varsamt bladets silvriga egg fram över den rullande stenen, med det kalkgrå vattnet droppande från sina fingrar. De arbetar tillsammans och väntar på allt som ska komma.

Med åren har det fallit på min lott att dra slipstenen. Ofta när jag står där och vevar låter jag tankarna vandra. Jag tänker på pojken i det höga gräset som var jag. Jag tänker på Daidalos som i den grekiska mytologin var slipstenens upphovsman. Och jag tänker på den pekuniära ekonomin som med industriella revolutionen kommit att överta naturens roll som huvudsaklig arena för människans kamp och överlevnad.

För mig är ängsslåttern ett sätt att få vara en del av naturens kraft och villkor, av årstidens växlingar, av tidigare generationers slit och strävan, av långa traditioner av kultur, berättelser, hantverk, kunskaper, fruktbarhetsriter. Man gör det lilla man kan för att hålla ett litet stycke hävd levande, för att rädda ängsmarkens enastående artrikedom i det förslyade och enahanda landskap som följer i det moderna jordbrukets spår. Den känsla av tillfredsställelse – ja lycka – som infinner sig när höet är bärgat och kroppen är trött är mycket vederkvickande. Man sätter sig ned och begrundar arbetet; det småbrutna landskapet ligger avklätt med sina konturer i dagen. Solvända, rödklint, smörbollar, slåttergubbe, slåtterfibbla, darrgräs, backnejlika, nattviol har alla fått släppa sina frön och ska spira åter nästa sommar. Tusende insekter dansar i motljuset och för svalorna är det fest i Capernaum. Ibland, det är om kvällen, när jag blickar ut över de nyslåttrade ängarna, tycker jag mig skönja de gamlas närvaro, de som i släkte efter släkte gått här före mig. De har ställt undan sina räfsor och slitna skor, deras ryggar är inte längre krumma. Barfota dansar de över de nakna gärdena — — —

Osedliga orkidéer

02 november 2009

För att slå vakt om eventuella referenser till den virile skogvaktaren hos Lady Chatterley, blir det nu lite naket på bloggen. Efter en dag i Göteborg med ett infernaliskt regn, vilket med Stephin Merritts ord inte skulle kunna stoppas av Londons alla paraplyer, drar jag mig tillbaka med lite läsning i Eric Hansens Orkidéfeber: En berättelse om kärlek och galenskap.

Ingen växtfamilj torde vara mer ekivok och sinnlig än orkidéernas. John Ruskin avvisade dem som högst oanständiga, Marcel Proust hänförde dem till prostituerades och homofilers skara. I Raymond Chandlers Den stora sömnen låter orkidéodlaren Sternwood förklara att ”deras doft har en skökas ruttna sötma”. Mest pikant av alla orkidéer är måhända den nordamerikanska mockasinblomman (Cypripedium acaule), som sannerligen inte lämnar mycket åt fantasin. Ingen blir väl särskilt förvånad som läser att släktet Cypripedium har fått sitt namn från grekiskans ”Kypris pedion”, vilket i klartext betyder ”Afrodites genitala område”.

Cypripedium_acaule liten

Cypripedium acaule

Det finns bland Nordamerikas indianer en lite mindre skabrös tradition om mockasinblommans ursprung: En indiankvinna skyndade hemåt mot sin by med viktig medicin. Hon hade lång väg att färdas, och mockasinernas sulor var utslitna och blottade hennes fötter. Sår och revor slog upp i de nakna trampdynorna. I kvinnans spår, där blodsdroppar hade fallit, spirade de vackra orkidéerna upp.

Cypripedium acaule