Nu har nattfrosten tagit dahliorna vid mitt fönster och över tennisbanans linjer har vaktmästaren lagt plank och stenar. När jag den senaste tiden bläddrat i böcker har Bernard Berensons namn gång efter annan dykt upp, vilket föranleder en liten randanmärkning. Berenson (1865–1959), konstvetare med renässansmåleri som specialitet, beskriver hur en människas stund på jorden vanligen präglas av ett slags halvdvala  och oförmåga att leva fullt ut. Livet ska levas som konst, menar Berenson, och konstens uppgift är att  skärpa våra sinnen och förhöja livskänslan, att öppna vårt medvetande för fullödigt  liv och erbjuda en fullständig identifikation i upplevelsen av världen:

Alltifrån min tidiga barndom har jag drömt om att man skulle kunna leva som om livet var ett sakrament. Med åren har den drömmen kommit att smälta samman med en önskan att man kunde göra livet lika meningsfullt som ett konstverk – lika självständigt som varje konstart bör vara, och framsprunget ur samma källåder i människosjälen.

Inspirerad av Goethes tro på konsten som en livsökande kraft, föreställer sig  Berensons att vi genom att tränas i föreställningens konst skärper våra förnimmelser och blir mer mänskliga. Inte minst kan vi genom att föreställa oss beröring erfara  desto starkare taktila sensationer. I motsats till Ruskin var inte Berenson  blyg i sexuellt avseende, varför dagarnas konststudier tycks ha fått sin naturliga fortsättning i nattliga övningar i hans vackra florentinska Villa Tatti.

*   *   *

Jag var på väg hem från en fest härom kvällen, stegen var lätta och sinnet upprymt efter sällskapets espri och skönhet. I gatlyktans sken fick jag syn på  de ruttnande dahliorna; till ett köttigt trassel hade stjälkarna upplösts, och kronbladen tappats på all sin färg. Men när jag böjde mig ned såg jag i varje glasaktig stjälk en gul tråd, alldeles klar i natten. Och som jag stod där kom jag att tänka på en scen i Evelyn Waughs Brideshead, där Sebastian tar upp en av Charles konstböcker, och läser: ”Erfar någon samma slags känslor inför en fjäril eller en blomma som inför en katedral eller målning?” Förvånad över bokens fråga ger han själv svaret: ”Ja, jag gör det”.