Anne-Louise Lambert som Miranda i Peter Weirs Picnic at Hanging Rock (1975)

Ett av mina tidigaste minnen är hur vi matar svanar vid fästningen. Isen ligger taggig över vallgraven, med blå vakar vid dagvattenrören. I den stora flocken har jag siktat en avvikande fågel; dess hals står rak och näbben är inte skär som de andras, utan svart och gul. Jag föreställer mig att det är en tropisk svan, som förirrat sig hit upp till Norden. Det är till den tropiska svanen jag förgäves försöker nå fram med mina hopsamlade brödbitar.

Många år senare skulle jag bli svårt betagen i Miranda, i Peter Weirs suggestiva, förtätade och mörkt erotiska Picnic at Hanging Rock. Få filmer rymmer så många gåtor, varsel, korrespondenser och allusioner. En av de  mer framträdande symbolerna är svanen. Det finns i filmen ett antal paralleller till  legenden om Odette och Svansjön, och framför allt är symboliken knuten till Mirandas karaktär. Den unge Michael frammanar henne filmen igenom i svanens gestalt; han ser henne försvinna in i trädgårdens dunkel, för att i nästa stund uppenbaras som en svan bland dammens blad. Svanen är knuten till Mirandas resning och behag, men också till hennes försvinnande.

Genom kulturhistorien har svanen haft sin starkaste mytologiska funktion i förandligande och förvandling. Svanarna är Apollons hjälpredor i världen, och när de dör kallar han dem åter. Det är till en svan Orfeus förvandlas vid sin bortgång. Pythagoras föreställer sig att svanar är bärare av döda poeters själar. I Ovidius Metamorfoser sker inte mindre än tre svanförvandlingar, varav Cygnus som förvandlas för att kunna dyka ned i flodens vatten och rädda sin drunknade vän är den mest kända. I Böcklins målning die Lebensinsel från 1888 (en pendang till den mer berömda Totensinsel) låter konstnären svanar omge öns stränder. Tithonus-symboliken i Huxleys After Many a Summer Dies the Swan, har betydelse för förståelsen av George Falconers död i Isherwoods A Single Man (1964). Länkad till myten om Tithonus finns legenden om svanesång. Länge hade man i Europa föreställt sig att knölsvanen (Cygnus Olor) aldrig under sin levnad lät höra något ljud. Men i dödens timma hände något märkligt; i sin ensamhet började svanen att sjunga, och för en stund – bara ett kort ögonblick – kunde den ge upphov till den mest himmelska och hjärtskärande av sånger.

När jag och min syster tidigare idag var vid källan i Norragärde där gullpudran blommar, tänkte jag på mina kärlekar och allt jag hoppats på – de förvandlingar jag genomgått långt efter att jag fått lära att den tropiska fågeln bland knölsvanarna vid vallgraven var en vanlig sångsvan. Och jag tänkte på den gåtfulla betydelsen av svanarna i scenen som inleder och avslutar Mykles Sången om den röda rubinen. En dröm i en dröm. En gatlykta som tänds vid strandpromenaden, vars ljus silas genom de mörka bladen och kastar skuggor efter människor som förlorats i natten — — —

Att se solens glöd

05 mars 2011

What I have to do, I have to catch everybody if they start to go over the cliff – I mean if they’re running and they don’t look where they’re going I have to come out from somewhere and catch them. That’s all I’d do all day. I’d just be the catcher in the rye and all.

(Salinger, The Catcher in the Rye, s.180)

Våren smyger med lätta steg allt närmare dessa gamla kvarter. Ur varmluftsspjället vid Johannes kyrkogård ryker ångan i det låga kvällsljuset, och i TV-masten här ovanför sitter en koltrast och prövar sina strofer. I en helt annan stad ska det hus där jag växt upp gå till försäljning, och med dollartecken i ögonen (som sina gelikar i Ankeborg) och utan känsla för de mysterier och hågkomster rummen gömmer, går mäklarna omkring och mäter och bedömer.

Detta är gårdagsnattens drömsyn: Jag har återvänt till ett hus där jag för länge sedan brukade vistas. Det är en tyst och stilla natt, som efter regn. In genom de trasiga fönstren slingrar sig grenar och klängväxter; över möblerna har någon lagt vita lakan. Jag står gömd i ett hörn och låter mina ögon vänja sig vid mörkret, när jag hör jag en bil nere på vägen. Det är vår gamla bil, en röd Peugeot 104. Jag ser den köra upp genom trädgården, fram till sin forna plats vid hydroforen. Motorn slocknar, men lyktorna är igång – de lyser in genom fönstret, in i rummet där jag står. Först då ser jag fjärilarna. De virvlar runt över de upplysta lakanen, ut och in genom husets ögonhålor rör de sig med ett dovt spinnande ljud: dödskallesvärmarna.

Jag minns hur jag som liten när jag bläddrade fram och åter i ”Första fjärilboken” brukade dröja kvar vid sidorna om dödskallesvärmaren. Denna stora ädelspinnare som bara sporadiskt observeras i vårt land, trollband mig med sitt utseende, sin tyngd och och sina vanor. Potatisplantan är dess värdväxt läste jag, och lockad av honung uppträder den ofta vid bikupor. Märkligt tycktes mig det läte den avger: som larv först ett knastrande ljud, som puppa ett svagt väsande – och som imago ett entonigt klagande läte. Men mest spännande av allt förstås, var dödskallemärket på skölden mellan vingarna.

I kultur och folktro är dödskallesvärmaren ohjälpligt fast i sin representation av det morbida. Också det vetenskapliga namnet – Acherontia atropos – är länkat till döden: Acheron är i den grekiska mytologin lidandets flod, och en gren av dödsfloden Styx. Atropos är en av de tre ödesgudinnorna – moirerna – som spinner människornas livstrådar. Dödskallesvärmaren figurerar i litteraturen hos författare som Keats, Stoker, Saramago och Wolkers – på vita duken har den synts i Den andalusiska hunden liksom i När lammen tystnar. I bildkonsten förekommer den bland annat i prerafaeliten William Holman Hunts symboltyngda och gåtfulla The Hireling Shepherd. Över den lantliga idyllen i Hunts målning vilar en ödesdiger laddning av gränsöverträdelser, död och sexualitet. Herden, som försummar att vaka över sina får, sträcker fram sin hand mot flickan för att visa henne dödskallesvärmaren han fångat. (Klicka på bilden för att förstora.)

William Holman Hunt: The Hireling Shepherd (1851)


Jules och sländorna

24 oktober 2009

Det händer sällan att jag minns vad jag drömmer, vilket är lite tråkigt men nåväl, bättre än bläckor i dagsljus. I natt minns jag hursomhelst att jag drömde om insekter, eller rättare sagt människor i insektsgestalt. Det var varken särskilt mycket Kafka eller the Fly, utan med drömmens logik fullständigt ångestbefriat; insekterna tänkte  bara högstående tankar och klädde sig som det anstår civiliserade medborgare.

När jag sedermera vaknar kommer jag att tänka på en scen ur Truffauts Jules et Jim, där Jules berättar om sin nyskrivna bok i ämnet trollsländornas biologi. Om dagarna bedriver han sina studier ute i träskmarkerna, och Catherine gör honom sällskap och bistår med bokens illustrationer. Men han är så trött på den vetenskapliga specialiseringen, låter han berätta, han åstundar den allsidighet som tillkommer en konstnär. En dag, säger Jules, tänker han bli skönlitterär  istället och skriva en kärlekshistoria med insekter i rollerna.

Är det inte en bra idé, så säg? Jag gillar dessutom trollsländor (mer än jag gillar franska nya vågen egentligen), och har lite svårt att förstå att dessa insekter i folktron blivit så behäftade med onda ting – de som är så skygga och gracila med den vackert kulörta kroppen (som strålen i en termometer). Dess tvivelaktiga rykte går att utläsa i det svenska namnet, liksom i det tyska (Wasserhexe) och det engelska (dragonfly). I Danmark används ibland smeknamnet Fandens ridehest. Den folkloristiska föreställningen att trollsländan kan sy ihop eller sticka ut ögonen på den som somnar under bar himmel tycks emellertid vara en efterhandskonstruktion som uppstått när kunskapen med tiden försvunnit om de olika nålverktyg som genom sin likhet med sländans kropp ibland lånat den namn (jfr. norska øyenstikker).

dragonfly

Ok, jag tror det lyser igenom att Vladimir Nabokov i sin blandning av författare och fjärilsexpert är något av ett ideal för mig. Själv är jag bara vad som på sin höjd kan beskrivas som okunnig men intresserad hobbyentomolog, med en särskild fascination för långhorningar och fjärilar. Dessutom är jag svag för det fina tyget i gamla insektshåvar, vilket för tankarna till damunderkläder! Nå, låt oss sluta där. Jag tycker i alla fall att Jules, om han ännu är i livet, ska skriva den där insektsromanen. Vilken hisnande kärlekshistoria kunde det inte bli?