Passauer Kunst
26 mars 2011
Gustave Courbet,L’Homme blessé (mellan 1844 och 1854)
1600-talets ständiga krig lämnar onda skördar av döda och lemlästade människor på Europas slagfält. Den dödsångest och skräck som råder i fältlägrens tält och vagnar ger bränsle åt förhoppningen att det finns sätt för människan att nå kroppslig osårbarhet. I den bayerska staden Passau finns vid denna tid en stark svärdssmidesverksamhet, liksom en tradition av svartkonst. Under 30-åriga kriget sprids ett rykte som gör gällande att svärdsbladen härifrån – stämplade med stadsvapnets varg och andra magiska symboler – skänker svärdsbäraren skydd. Ryktet om vägen till osårbarhet florerar snart också vid furstehoven, och blir känt under namnet Passauer Kunst.
En vanlig ordination inom denna konst verkar ha varit att bära amuletter inneslutandes små besvärjelser, vilka helst ska ha vidrört blod från tidigare sår. Ett vetekorn som läggs i krutet sägs ge kraft åt en projektil att tränga igenom pansar. Att använda flisor från en ek som fällts av blixten, gärna med inblandning av mensblod, skänker ett vapen särskild precision. Mossa som växt på ett kranium från en hängd kan rätt använd göra bäraren hård mot kulor.
Drömmen om odödlighet figurer redan i Gilgamesheposet, och har med myter och religiösa berättelser följt människan in i moderniteten. Men döden är livets svar, säger Schopenhauer: ”Efter din död är du vad du var innan du föddes”. Av alla varelser som befolkar vår planet, skriver Borges, är människan den enda som besitter kunskap om sin utmätta tid; ödlan, björnen och sparven är alla ovetande om sin lott och lever på så sätt i ett slags känsla av odödlighet: ”Det gudomliga, fruktansvärda och ofattbara ligger i att veta att man är dödlig”. Det är en vacker tanke som under korta stunder kan fylla mig med viss tillförsikt, men snart åter lämnar mig med en kvardröjande oro i blodet — — —
En skogvaktares dagar 
Jag undrar ibland hur annorlunda livet inte skulle vara, om man var av uppfattningen att man var odödlig. Jag tänker att även fast man inte skulle oroa sig för att just dö, så skulle man kanske oroa sig mer för alla de där små sakerna som man nu kanske bara rycker på axlarna åt, för på det stora hela så känns de inte viktiga. Men om man inte kan oroa sig för det där stora, om det stora inte finns, då känns det som en naturlig följd att man istället förstorar upp det där lilla som känns obetydligt i jämförelse nu.
Jag tror att jag tycker om dödligheten, även om den skrämmer mig ibland och jag ibland påstår motsatsen
Tithonus pågas i långa tider av sin lott, innan svanen efter många somrar får dö. Bill Murray lider helvetets kval i sin tidsloop i Punxsutawney. Förgängligheten ger livet laddning, mening, relevans – det är livets gåta. Min rationalitet talar så. Schopenhauer säger att den har ett litet medvetande som inte kan se skönhet i den fortlevande helheten och det personliga utslocknandet. Men kanske är mitt medvetande inte stort, för så outsägligt mycket älskar jag att finnas till att jag inte alltid kan hantera det. Det är inte döden jag har problem med egentligen, utan att döden skulle vara slutet. Hela mitt väsen motsätter sig tanken på hur många människor som får lida sin korta stund på jorden, av orättvisor, sjukdom, förtryck för att bara försvinna in i dödens glömska. Döden har tagit mina vänner. Jag har så svårt att finna mig i att det inte skulle finnas en upprättelse för dem, hur naiv den tanken än är.
Nu finns det förstås många olika former av odödlighet: Att man lämnar minnen och skapelser efter sig – att man som Whitman skriver, får bidra med en strof. Traditionen är en form av odödlighet, i synnerhet kanske förr när släktled följde i släktled för att på ett mycket tydligare sätt sköta en gemensam uppgift, vårda ett stycke jord. Historien i sig är på sätt och vis en odödlighet, liksom konsten förstås, litteraturen och riterna. Ibland tänker jag att döden också innebär en akt av solidaritet; för varje människa som lämnar jordelivet blir det plats för ett nytt livsöde.
När det blir min tur vill jag vara trött. Om jag finge välja skulle jag dö en bondedöd, vara en man med trötta lemmar och trött sinne som i tacksamhet inväntar sömnen. Men mitt livsbegär tycks bara stegras! För varje årstid som kommer blir mina förnimmelser allt starkare. Jag vill ut om nätterna, leta efter tjäderspel, se nytt. Jag vill minnas allt. Jag vill slita ut skor och förtvivlar över hur fort dagarna går. (Jag vet hur lätt det är att raljera och ironisera över någon som mig.) Har en sådan som jag delat nattläger med två skönheter, vill han kommande natt att de ska vara tre. Mitt öde är inte Tithonus. Jag törstar men för varje klunk jag dricker av allt detta blir min strupe bara torrare, och törsten större.
Nu är du sådär overklig igen käre vän, vet du om det? Ibland läser jag vad du skriver och tänker att ingen verklig människa kan skriva sådär. Men åt Tuonela med den idén gissar jag, då vi faktiskt var ute och gick häromveckan vilket ganska slutgiltigt tar död på teorin.
Jag tycker inte att döden är slutet så länge man finns kvar på något sätt. I minnet hos andra, hos saker man skrev och målade och saker man sa.
Jag tycker inte att Emily Brontë eller Shakespeare eller Strindberg eller Claude Monet eller Vincent Van Gogh egentligen är döda. Inte på något slutgiltigt sätt. För som du säger, konsten och litteraturen gör på något sätt i alla fall delar av deras upphovsmän odödliga.
Jag vill tänka så att om jag minns de jag förlorat, då var det trots allt döden inte slutet. För även om jag kanske inte bildar några nya minnen med dem, så kommer de ändå på något sätt, i andra hand lämna nya intryck när jag berättar om dem för andra, som kanske inte var där i ögonblicket jag berättar om, eller som kanske inte kände dem alls. Jag vill tro att de på något sätt finns kvar där.
Jag vill tro, även om det kanske inte alltid är sant, att det alltid finns någon som minns dig eller något du skrivit eller tillverkat som finns kvar efter att man dött. På något sätt. Oavsett under vilka omständigheter man går bort.
Kan man inte hoppas att du till slut, med ditt stegrande livsbegär, faktiskt dör med trötta lemmar och trött sinne då? Om vi nu antar att du bejakar dig, och låter det sakta men säkert trötta ut dig? För det kan vara lika slitsamt som något annat, att ständigt hungra efter mer och nytt. Ständigt i billiga skor dessutom, då de är betydligt lättare att slita ut i längden!
Jag skulle kunna romantisera i långa stunder om hur jag önskar att det skulle vara när det är min tur, men jag tror ändå, på något sätt att när det nu är det, då är det precis som det ska vara.
Det är nog så jag vill ha det också, egentligen, att jag ska gå bort och det ska vara precis så som det var tänkt att det skulle vara. Kanske inte som jag har tänkt, kanske inte som någon annan har tänkt, men ändå på något sätt rätt i slutändan.
Men det kanske är romantiserande det också, till en viss nivå, att tänka att hur det än blir så är det rätt och som det var tänkt?
Jag tänker på en 1800-talsdikt av Elias Sehlstedt (han som skrev ”Litet bo jag sätta vill” som min mor brukade sjunga för mig när jag var barn innan jag skulle sova, och som jag tror grundlade min landsbygdsromantik). Dikten heter ”Vackert så” och fångar så fint den rusighet livets förgänglighet bidrar till. Slutet lyder såhär:
Vem vet kanske en skönhet då
som du ej tänker på,
skall till din grav med rosor gå
och det är vackert så.
Dikten finns tonsatt i en fin inspelning av Sven Bertil Taube och Håkan Hellström: http://open.spotify.com/track/0SlyoOqJ8E3uiBC6KkujYl
Åh, vad vackert!
Jag blir så lycklig av fina tonsatta dikter av någon anledning. Kanske är det grundat på någon slags önskan att kunna göra så med mina egna?
Min mor sjöng något så simpelt som
”Ig dug skiljas från kulla main, ig dug ro outta årar, men itt skiljas fra kulla main vidout å börja graijna” för mig när jag skulle sova som barn. Egentligen är det väl inte undra på att jag får höra att jag sjunger med bredare dialekt än vad jag pratar med, när jag är uppväxt med sådant.
vackert skrivet om det som heidegger kallade sein zum tode. fascinerande tanke att djur lever i odödlighet just eftersom de inte har någon imorgonuppfattning. avsaknaden av framtidskänsla får dem att befinna sig i en omedveten jaglöshet, den är intimt sammanflätad med en upplevelse av oändlighet…vissa kvällar kan kännas mycket oändliga, tycker jag. oftast de då man är som mest omedveten om sitt vara.