Den vilsekomna jockeyn

Jag har sällan lyckats uppbringa någon större entusiasm för den surrealistiska rörelsen annat än i rent teoretisk och idéhistorisk bemärkelse, där den förvisso är fascinerande. I praktiken lämnar den mig däremot ofta sval. Jag kan nå ett ögonblicks ingivelse när jag möter en surrealistisk målning för första gången, på samma sätt som jag kan fascineras av en oväntad idé, en non sequitur. Men det poetiskt fördjupande serum dessa konstnärer sökte sprida genom sina bilder, tycks inte ha någon större verkan på min fantasi.

Av René Magritte finns dock en målning som tilltalar mig, men så är den inte heller utpräglat surrealistisk. Det är en sen och omarbetad version av Le Jockey Perdu från 1948, där träden med stammar av balustrader i originalversionen (1926) har ersatts av ordinära träd, alla med snarlika droppformade kala kronor. Den är så ödslig och vacker med den vilsne jockeyn i dimman att jag måste sträcka vit flagg:

Ibland tänker jag att jockeyn har förirrat sig från kapplöpningsbanan, och bara fortsätter in i det okända som en uppdragen mekanisk leksak. Men jag erfar också det slags vilsenhet som inte kommer av nya, främmande platser – utan av ett landskap där allt är intill förväxling likt; de öde vidderna, dagar som är varandras spegelbilder; den skrämmande uppenbarelsen av att bli blind för sin omgivning: rummen, kvarteret, den dagliga utsikten över heden – allt det vanan lagt sin döda hand över.

Och så tänker jag på Sebastian Flyte, den unge lorden i Brideshead Revisited, när han smiter iväg från rävjakten mot en pub i South Twining för att få dricka bort dagen ifred. I den hundtandsmönstrade sportkavajen rider han genom diset på sin Tinkerbell, bort från alla inkräktare i ensamheten, bort från Charles och familjen, bort från en värld av förljugenhet – och vad värre är – en värld av jagande, orsakslös förtvivlan.

– – –

Ps. Tack till Lotten som gjorde mig uppmärksam på jockeyn! Ds.