I pirarnas förtrollade värld
12 december 2010
John Constable, The Chain Pier, 1824-1827
Bland alla sköna ting i världen måste pirar höra till de yppersta! I mitt hjärta har de en särskild plats, vare sig det handlar om viktorianska nöjespirar i stål, vågbrytare i Biscaya där martallen växer eller stenlagda hamnarmar vid Kattegattkusten där jag så många kvällar suttit och sett vågorna komma rullande in.
Långt ut på Fästningspiren brukade vi sitta dolda mellan stenblocken, jag och min vän, och tala oss genom kvällarna. Mittemot på Getterön mötte Klövapiren som skydd för småbåtshamnen, och längst in vid tullhuset Hamnpiren. Från vårt ställe kastade vi prick på drivved och tågvirke som kom flytande in mot land, försökte sänka det till botten med våra stenar. När vårstormarna gick tävlade vi om vem som kunde ta sig längst ut mellan vågorna; de slog dova slag under stenarna, piskade och kastade kaskader över strandpromenaden, skummet löddrade och seglade bort över fästningsmurarna. Allt längre blev våra ruscher tills någon av oss översköljdes och frusen fick ledas hem.
Till piren tog vi flickor vi träffade, och fram ur skrevorna fiskade vi våra flaskor. Från piren såg vi trålarna stäva hem från Fladen och Lilla Middlegrund, och Grenåfärjan som lade ut i solnedgången, för att tona bort bakom Subbeberget med fyren där ett sportflygplan kraschat en vår. Norrifrån kom lastfartygen, med SeaLand-containrar och virke. Vi läste skeppens namn och hemmahamnar och undrade om det ännu gick att mönstra på båtar, som Harry Martinsson gjort när han var ung. Från myntkikaren uppe på Fästningsterrassens servering kunde man sikta skeppen som gick förbi långt ute i farleden. Där på terrassen brukade Hanna sommarjobba, hon klädde sig i vit trenchcoat och en gång var det nära att vi blev ett par.
Ikväll sitter jag och läser om världens pirar. Jag läser om the Royal Suspension Chain Pier i Brighton från 1823, med sin trästomme och landningshuset längst ut, där postbåtarna kunde lägga till. The Chain Pier inrymde också ett par attraktioner, däribland en camera obscura, en liten föraning om de flanör- och nöjespirar som vid seklets slut skulle bli högsta mode. Både Constable (ovan) och Turner lät måla den vackra piren, innan den med tiden blev ersatt av modernare konstruktioner, och lämnades att förfalla tills en storm slutligen tog den 1896.
Stenarna i min ungdoms pirar kan inga stormar rubba. Jag föreställer mig hur isen inkapslar de svarta stenblocken i kylan, långt härifrån. Jag funderar på om det finns något skrivet om pirar i litteraturhistorien. Och för ett ögonblick undrar jag var flickan som hette Hanna är ikväll, vad åren har gjort av henne — — —
En skogvaktares dagar 
Åh så vackert du skriver. Och så vackra bilder. Tänkvärt och lärorikt. Hittade hit av en slump och kommer gärna tillbaka.
Tack för vänligheten!
Pirar är vackra liksom dina ord om dem. Nu som då är dina ord så vackra, liksom betagande. Och själv har jag en romantisk och poetisk fallenhet åt fyrar och tänker att det kanske alltid går att bli fyrvaktare. Om det ännu finns några sådana. Jag vet inte det men jag kan nöja mig med mindre. Det är ändå tanken jag tycker om.
Åsa! Fyrvaktare kan mycket väl vara den finaste statliga tjänst som någonsin funnits. Och lotsar! I Varberg fanns en lotsbostad uppe på fästningen, och i hamnen den röda båten som gick ut för att leda skeppen genom stormarna. Detta tal om fyrar och pirar spär på min längtan åter till kustbandet. Och vad glad jag blir att höra från dig, jag har kvar alla brev i en sliten kartong som förr rymt ett par stövlar.
Carl. Läser du kommentarer även långt efter inlägget blivit gammalt och ersatts av nya? Visst är det så att havet och tal om lotsbostäder och fyrvaktare skapar en längtan. Men också minner det om gammalt. Även jag har brev bevarade. Även de ligger i en kartong. Var kartongen står vet jag dessvärre inte och det grämer mig. Flyttarna har varit återkommande men i den lägenhet jag bor i nu har jag bott länge och från fönstret syns himlen, måsarna och hamninloppet. Och en långtradarparkering. Den står föralldel för en helt egen längtan.
Åsa, ja nog tänder det en längtan alltid. Jag är inne i en marin period nu, och har talat mycket med min vän Lotten om fyrvaktarbostäder i Skottland och längs Maines kust. Och hon har berättat om det korta fragment Edgar Allan Poe lämnade efter sig, ”En fyrvaktares dagbok”, som Joyce Carol Oates gjort till en novell. Detta är så spännande! Det borde skrivas avhandlingar om fyrar i litteraturhistorien tycker jag. Jag minns att jag redan tidigt, på Öland 1998, älskade att höra sjörapporten på radio, och namnen på alla fyrarna som räknades upp.
Och långtradarparkeringar, det finns ingen hejd! Detta är mitt livs heliga platser. Jag tillbringade stora delar av min barndom tryckt mot gamla E6:ans stängsel, förhäxad av långtradarna som drog förbi. Och jag och min vän Erik blev körda ut till Motell Björkäng, och lastbilsparkeringen där, för att gå runt och anteckna bilarnas modeller och nummer. Sommaren efter högstadiet fick Erik följa med en åkare ned till Italien en vecka, men jag blev kvar.
Bor du ännu i Göteborg?
Jo, nog bor jag ännu i Göteborg. Med pannan mot fönsterrutan vissa dagar, med blicken på långtradarparkeringen. Men jag är inte som din vän Erik, det blir inget Italien. De här åkarna kör till Tyskland och där har jag redan varit. Nu bor jag ännu i Göteborg och trivs ju.
Och du? Det kanske är något jag missat i din blogg, det kanske framgår var du bor just nu? Mariestad har det varit om jag inte missminner mig.
Du skriver vackert vill jag säga, och klokt. Varje morgon ser jag på svanarna, vill jag också säga. På tal om svanar. Försöker hälsa på dem men de ser mig inte. De gör sig kanske bättre på film på det sättet.